Nyårsönskan

Snart ringer klockorna in det nya året.
Och alldeles strax efter det fyller jag år.

Jag vill önska mig en sak inför det nya året och i födelsedagspresent, är det ok för dig?
Jag önskar mig att alla jag känner tar en enda sak på allvar nästa år.
En enda sak som man inte vänder bort blicken ifrån utan på allvar försöker göra något åt.
Något man tycker är fel eller orättvist som man egentligen är medveten om men väljer att inte ta in för att man har så mycket med att få ihop tillvaron ändå.
Att du använder dig av dina förmågor, som är stora, det vet jag nog, att försöka hitta ett sätt att förändra den grejen till det bättre.
Skicka ett mail, ring ett samtal, skriv en artikel eller insändare.

Kan du göra det för mig?
Nu när jag snart fyller år och allt?

God hotad Jul!

Idag lånar jag orden från DN Debatt.
Eftersom jag har lite bråttom till mitt eget multikulturella julfirande nämligen.
Men nej, jag kommer inte att slakta någon julgris, eller leka Myssla sko.
Jag har nämligen ingen aning om vad den viktiga julleken från förr går till.
Aldrig hört talas om.
Men den var tydligen ett viktigt inslag i förr i tin'.

Kanske äter jag till och med någonting med vitlök i.
På Julafton!
Quelle blamage. 

Ingeförfäran

Den är väldigt märklig den här pepparkakshistorien.
Märkligast av allt är att den fått så stort utrymme i media.

Om vi vänder på problematiken, Samir kommer hem och är ledsen för att fröken sagt att han passar bäst som pepparkaksgubbe i luciatåget fast han hellre vill vara stjärngosse.
Min gissning är att Samirs mamma först försökt trösta honom med att "fröken menade säkert inte illa" och försökt släta över snedtrampet och besvikelsen hos sitt barn.
Möjligen skulle Samirs mamma även ringa till läraren och framföra vissa klagomål om hon vågade, men det är långt ifrån säkert.
Läraren skulle kanske då, försöka försvara beslutet att låta Samir vara pepparkaksgubbe och, om skammen var riktigt stor hos läraren, säkerligen dragit till med ursäkten om nån slags demokratisk process som beslutsunderlag, "vi har röstat om det i klassen" eller så.
Om vi nu ska kunna vända på problematiken alltså. Jag kan faktiskt inte tänka mig att en lärare skulle agera så okänsligt idag. Men för argumentationens skull säger vi det.

Att Samirs mamma då skulle vända sig till lokaltidningen eller annan nyhetsmedia för att få stöd i sin förbittring över sonens öde håller jag för osannolikt, men om hon ändå gjorde det så skulle jag, åtminstone innan i år, ha sagt att det aldrig hade tagit sig in på de redaktionella sidorna.
Möjligen som insändare.

Mios mamma, han som inte fick vara pepparkaksgubbe eftersom klassen valt bort den låten ur luciarepertoaren, vänder sig dock till media när skolans svar inte faller henne på läppen.
Det säger jag inget om, många vänder sig till media när de är missnöjda med något eftersom de flesta av oss kan räkna ut att den missnöjet gäller blir mer nervös när det kommer reportrar och ställer frågor och kanske till och med angelägen att ändra sitt beslut till klagarens favör för att slippa framstå som korkad eller whatever, än om uppbådet endast består av en arg förälder. Och då blir ju ens klagan genast mer effektiv. Så.

Det som här är intressant är att någon på berörd redaktion väljer att betrakta detta som en nyhet.
Väljer att göra samma värdering av detta som, ja, sverigedemokraterna, skulle göra.
För i botten på detta ligger förutsättningen att "man" tycker att "nu får det faktiskt vara nog, hur mycket hänsyn måste vi visa till dom där invandrarna egentligen?" "Nu får vi inte ens fira jul som vi alltid har gjort" osv och tar de förutsättningarna för givna.
Och, ger "nyheten" den vinkeln.

Är det verkligen en nyhet att en pojke någonstans i Sverige inte fått klä ut sig till pepparkaksgubbe?
Oavsett om det hade berott på att något faktiskt tog illa vid sig och upplevde det som kränkande och inte som nu ett "missförstånd".

Jag tycker att det är obehagligt att en sån här historia får så mycket uppmärksamhet men, jag blir inte förvånad över människors indignation när de tillfrågas vad de tycker om historien, den mesta journalistiken idag går ut på att väcka människors indignation.

Men än mer obehagligt tycker jag att det är att nyhetsredaktioner runt om i landen sitter som fågelholkar och spelar fascismen rakt i händerna och inte styr bort en sån här historia från nyhetssidorna med argumentet att det faktiskt inte är en nyhet utan en angelägenhet för skolan och berörda barn med föräldrar.
Såväl journalister som redaktörer och ansvariga utgivare verkar vara väldigt aningslösa nu för tiden.
Stressade.
Utan eftertanke och djupare förståelse för vad denna rapportering medför, egentligen.
Jag vet inte vad man lär ut på journalistutbildningarna idag men det där med hur redaktionens värdering av olika nyheter påverkar stämningar, opinioner och medvetenheten hos läsaren eller konsumenten kanske behöver dammas av?

Faktiskt skulle det vara en nyhet om Samirs fröken inte ruckade på beslutet att låta Samir vara pepparkaksgubbe efter klagomål för att de ju faktiskt röstat om det i klassen och Samir är ju ändå den som passar bäst som pepparkaksgubbe av alla i klassen eftersom ja, gissa?
Han har så fin brun färg.
Det skulle nämligen bryta mot lagen.

Ni vet lagen, de där förordningarna vi har att hålla oss till, som vi kommit överens om ska gälla för alla som befinner sig i Sverige, undantaget diplomaterna...

Att man måste få göra som man alltid har gjort är liksom inget hållbart argument i sammanhanget.
Och ska man vara petig så är ju julfirandet som det ser ut nu en väldigt ny företeelse.
Särskilt med tanke på att Sverige inte ens har varit kristnat särskilt länge. Ansgar ni vet. Nångång så där för tusen år sen.
Vintersolståndet, däremot, torde mänskligheten ha firat sedan mänskligheten uppstod.
Om man nu vill vara traditionell.

Men jag tror inte att det är det det handlar om.
Tyvärr.

All hail the gun

Tänk om det var så enkelt.
Att vansinnesdåden berodde på att folk, unga män då i synnerhet, spelade våldsamma tv- och dator-spel och började massmörda bara därför.

För det har ju absolut inte med djupgående strukturella samhällsproblem, ett glorifierat våldsbruk eller dåliga interpersonella relationer att göra.
Eller, kan man tro, tillgången till skjutvapen...

Nejdå.
För all del.
Vi skyller på symptomen.
Det blir enklare så.

Nåt så jäkulst politiskt korrekt

Är jag.
Eftersom jag tycker att de mänskliga rättigheterna är något av det bästa vi människor någonsin kommit överens om.
Hittills.

Att berömma sig själv med att vara politiskt inkorrekt är att säga, ja, jag är fascist för nej, jag tycker inte att alla människor oavsett kön är födda fria med lika värde och rättigheter var än i världen man lever.
Att gnida sig med med självberöm för att man anser sig vara en fritänkare för att man vädrar sina fördomar öppet och högljutt men försöker förklä dem i rebelliskt språkbruk, eller nåt slags låtsad omsorg om sina medmänniskor fastän man i grund och botten hävdar att alla samhällsproblem kommer sig av att människor flyttar från ett land till ett annat och inte vet sin plats, tyder antingen på totalt självbedrägeri, har en överdriven självbild, ren lättja eller en önskan att bli respekterad* av någon på grumliga grunder.
Eller så är man helt enkelt puckad.

Att vara politiskt korrekt innebär ju faktiskt bara att man vill visa sina medmänniskor hänsyn och inte i onödan skapa konflikter eller exkludera delar av befolkningen genom sitt språkbruk.
Egentligen.
Nu används ju uttrycket politiskt korrekt ofta, åtminstone i Sverige, för att illustrera någon i offentligheten som vänder kappan efter vinden och är sällsynt känslig för åt vilket håll vinden blåser bland etablissemanget.
Men jag kan ta det.
Man kan också kalla det konsensus.

Om vi anser oss vara civiliserade människor så ingår det ju i sättet vi förhåller oss till varandra att inte kalla varandra för tjockisar, blattar eller surfittor när vi kommunicerar eftersom dessa smädelser har en tendens att försvåra kommunikationen.
Folk blir sura helt enkelt.
Med rätta.
Fast det verkar inte vara så viktigt nu för tiden. Att ta hänsyn till det.
"Jamen han ÄR ju en blatte, varför ska han bli sur för att jag kallar honom blatte, när han är en?"
Ja, varför?

Av samma anledning som våra mammor lärde oss att det inte var artigt att peka eller att snyta sig i servetten.
Av samma anledning som vi håller kniven i höger hand och gaffeln i vänster.
För att vi har kommit överens om att det blir trevligast så.

Jag är politiskt korrekt, feminist och kulturmarxist för att jag tror på de mänskliga rättigheterna och demokrati som styrelseskick.
Nåt annat vill jag inte ha.
Inte ens blommig falukorv.







*Nu tror jag i och för sig innerst inne att människor som kräver att få bli respekterade ofta blandar ihop det med att bli fruktade och att det i sin tur beror på att de aldrig någonsin har blivit respekterade själva och därför inte vare sig kan respektera någon eller identifiera respekt när den ges till dem. Och därför är det viktigt att respektera alla människor, ja, även barn, och ja, även när de uppträder på ett sätt som inte förtjänar respekt, till och med då bör man respektera deras skor som man inte har gått en mil i. Men såklart inte låta dem komma undan med vad som helst. Alla bär på skyldigheten att upprätthålla vårt samhälle, det beteende och de lagar vi kommit överens om ska gälla för alla.

The end is nigh

Och jag är besviken.
På människorna.

Besviken för att handeldvapen överhuvudtaget existerar 2012.
För vi fortfarande krigar, trots att vi vid det här laget borde kunna lösa konflikter på ett annat sätt.
Äcklad av att folk fortfarande svälter fastän det finns mat till alla om vi bara delar med oss.
Bestört över att människor dör i sjukdomar vi redan kan bota för att de fötts i fel del av världen.
Ledsen över att flickor och pojkar inte har samma möjligheter att leka med vad de vill, studera vad de vill, bli det de vill, leva som de vill i något enda land på jorden.
Arg över att människor inte får älska den de älskar och även i lag såväl missgynnas i sina relationer som begår brott i vissa länder genom sin ömsesidiga kärlek.

Ja, jag är besviken på människorna. Vi människor som har en sån enorm förmåga till medkänsla, kärlek och solidaritet men som väljer att bortse från den förmågan för att det blir för jobbigt för oss att hantera vår vardag då.
Besviken för för att vi viker ner vår blick och knotar vidare som en duktig liten arbetsmyra med skygglappar för att slippa se eländet omkring oss.
Besviken för att devisen : "sköt dig själv och skit i andra" präglar vår tillvaro och gör oss obenägna att ta itu med de riktigt svåra sakerna som kräver samarbete.
Samarbete som borde vara vårt trumfkort, där allas individuella strävan för att få det bättre borde gagna alla, hela kollektivet, oss människor som art och inte driva vissa av oss över klippan och i slutändan splittra vår värld.

Jag är heligt jävla förbannad för att vi utarmar jorden, förgiftar vår miljö, plågar djur, utnyttjar människor och schackrar med de mänskliga rättigheterna i tillväxtens, exploateringens och den helige Mammons namn.

Gör om, gör rätt.
Vi kan klara det!
Bara vi försöker.
Och eftersom jorden, som det sägs, går under på fredag så har vi ett ypperligt tillfälle att pröva nåt nytt på lördag.

Jag önskar oss lycka till.

Köp en spade till

Det känns inte helt tryggt att Sveriges mest kritiska samhällsfunktioner finns i en stad som stannar och slutar fungera av två decimeter snö i flera dagar.
Det inger inte förtroende.

Varje stockholmare bör åläggas det striktaste ansvar att se till att ens personbil inte försvårar snöröjningen, precis som alla andra svenskar i alla andra städer, annars, böter.
Detta kan enklast ske medelst snöskottning.
Med en spade.
Eller snöskyffel.
Varje bostadsrättsförening, hyresvärd och fastighetsägare bör tillhandahålla minst en snöskyffel för sina bostadsinnehavare, kanske till och med två.
Utöver detta bör även var bilägare investera i en liten snöskyffel att förvaras i bagageutrymmet tillsammans med reservdäck, varningstriangel och nöd-domkraft.
Detta kan, om inte annat, visa sig vara klokt inför vinterns resor till fjällvärlden där det ju som bekant allt som oftast finns snö.
Mer än två decimeter dessutom.

Låtom oss leka med tanken att vi i veckan, förutom snöfall i Stockholm, även ställts inför en nationell katastrof, Estonia och Tsunamin i nära åtanke, vad hade då hänt?
Hur hade vår katastrofberedskap i Sverige kunnat fungera om de som är ansvariga för detta inte kunnat ta sig till jobbet?
Och väl där varit tvugna att sätta in alla nationella resurser i huvudstaden?
Jag menar bandvagn liksom...
När man sätter in bandvagnar i övriga landet för att kunna undsätta nödställda så har det kommit någon meter snö och det skulle ta dagar att ploga, vilket man förövrigt sätter igång med genast. Dessutom utrustar man sina ambulanser med dubbdäck inför vintersäsongen. I Norrland har de till och med tillgång till snökedjor ifall det verkligen skulle knipa.
Men det är klart i Norrland försöker man väl först med traktor och plogar medan man lix är igång innan man ger sig på bandvagnarna...

Det är också lite underligt att Norrlandstågen verkar kunna gå någorlunda utan problem även vintertid medan detta helt förlamar tågtrafiken i södra Sverige. Visst, visst det är betydligt högre frekvens av tåg i söder, men det måste ju även vara en helt annan sorts tåg som trafikerar rälsen där?
För att inte tala om att rälsen i sig måste vara tillverkad av något helt annat material än i Norrland?
Men jag vet inte.
Det kanske är så?

Min bil är inplogad och övertäckt av snö!
Jaha? Skotta fram den då, den exploderar inte av snön kan jag lova dig.
Oj, det är snö på spåren, vad ska vi göra?
Well, ni skulle kunna sätta en plog längst fram på loken. Jag har hört att det är effektivt.
Bussen bara sladdar i snömodden och får inte fäste!
What to do, what to do?

Första gången jag besökte Jönköping på vintern hamnade jag efter en plogbil på väg in till stan från flygplatsen.
Det låg ca två centimeter slask på vägbanan, något som inte ens skulle ha bedömts som anledning nog att dra ut plogbilen i Norrland, här skulle man kallt ha räknat med att trafiken smält slasket istället, men i Jönköping skulle det plogas.
Har du nån gång mött en plogbil efter E4 i Norrland så vet du att det går undan, de kör lätt i 90 knyck på vanlig landsväg, ännu fortare på motorled.
I Jönköping gick det 30 km/h.
På motorvägen.
Snacka om trafikpropp.

Man ska ha respekt för snö, kyla och vinter, det är svårt att överleva utan värme och fungerande kommunikation.
Men det är ju inte giftormar man hanterar precis.

Köp en spade

"Vi är också medvetna om att det finns bilar som har svårt att ta sig ut eftersom de är inplogade och det får vi försöka att ta hänsyn till."
   Dick Örn, VD Bellmans åkeri, delaktiga i att frakta bort snö från Sthlms gator och torg.

Vafan?!
Som om en norrlandskommun skulle bry sig tre sekunder om att din bil blivit inplogad? Du får väl för fan skotta fram bileländet då och flytta på den!
Ibland får man känslan att stockholmare är som åttaåriga småtjejer i flock, hjälp, hjälp, hjälp, det kommer snööööö!
Hjälp, hjälp, hjälp jag blir blöööööt!
Hjälp, hjälp, hjälp jag måste gåååååå!

Väx upp.



http://www.youtube.com/watch?v=usNTQNBtTsE

Korvens princip

Är den, att ta högst ätliga men inte så aptitliga delar och göra det till något mer tilltalande för öga och gom för att på så sätt ta tillvara på så mycket som möjligt av det dräpta djuret.
Således negerar korv med "högt köttinnehåll" hela idén med korv.
Bara väldigt mätta människor kommer på en sådan idé, att ta helt till människoföda tjänligt kött, som skulle kunna förtäras i befintligt skick, och mala ner det med diverse tillsatser, späck, korn, kryddor och proppa in det i tarmar och mumsa loss.
Snacka om slöseri.

Sha-la-la-la-lah

Inte för en sekund inbillar jag mig att Herr Åkesson och de andra i den bajsbruna partitoppen är okunniga om vad de håller på med.
Nej, de är något mycket värre misstänker jag, nämligen övertygade fascister.
Åkesson är dessutom skicklig politiskt och förstår sig på hur man manövrerar i det politiska landskapet.
Men det går inte att komma ifrån att de vill göra skillnad på folk och folk i en sant fascistisk och odemokratisk anda.
Här kan du ta del av alla deras motioner som de lagt fram i riksdagen.
Det är en väldigt blandad kompott med allt från sänkning av dansbandsmomsen till sänkt straffmyndighetsålder och inte helt lätt att navigera sig i.
Och faktiskt inte något man alls har lust att fördjupa sig i, men det är det man måste.
Dessutom måste man bilda sig en uppfattning om vad mumbojumbot faktiskt skulle få för reella konsekvenser om de infördes för det är inte alldeles uppenbart, nämligen.

Vilket också ge en rätt så talande bild av Sverigedemokraterna som parti.
Här återfinns personer som anser att dansbandsmusik, vår nationalsångs juridiska status och systembolagets öppettider är ärenden av högsta vikt för riksdagen att ta ställning till.
Jag säger inte emot.
Inte alls.
Jag bara påpekar.
Men här återfinns även personer som vill införa regler som innebär att en person som levt i Sverige, med svenskt medborgarskap, ska kunna utvisas om personen blir eller är hemlös.
Här finns personer som anser att för att bli svensk medborgare ska man klara språktester, kunskapstester och bedömas bli en tillgång för Sverige, vilket ju förstås medför, om man tänker efter alltså, att man inte kan bli svensk medborgare förrän man är en 15-16 år och dessa tester kan genomföras på ett korrekt sätt. Även om man nu råkar födas av svenska föräldrar som innehar svenskt medborgarskap i Sverige.
Här finns personer som anser att om vi skapar ett samhälle där vi kan leva sida vid sida med acceptans för olika kulturella uttryck så bryter vi mot de mänskliga rättigheterna och sviker de värderingar de mänskliga rättigheterna bygger på. Som anser att om vi tillåter omskärelse på friska pojkar så bryter i mot religions- och åsiktsfriheten.
Som tycker att svenskt medborgarskap är något som måste förtjänas under lång tid och innehålla exklusiva rättigheter.

Det jag menar är att det finns en dubbelhet i Sverigedemokraterna. Såväl i parti som i väljarkår.
En del som tycker midsommar, sill, dansband och det svenska kulturarvet att bra och fint och nånting värt att kämpa för. Ja, och så att det är lite för mycket invandrare i Sverige och vem vet vad de har för sig egentligen?
Och en annan del som högst medvetet vill införa olika nivåer av medborgarskap, strängare straff för vissa medborgare och återgå till något slags idealsamhälle som aldrig har existerat.
Varför är lite oklart. Åtminstone officiellt då de ju säger sig INTE vara rasister och fascister. Vilket ju faktiskt blir lite svårt att tro på när man läser deras motioner.
Men jag vidhåller att det beror på okunnighet, men i det senare fallet om vald okunnighet.
De vill inte ta in hur världen ser ut och fungerar. De vill att alla problem kommer sig av att folk inte håller sig vid sin läst och jävlart håller sig på plats.
I synnerhet geografiskt.
Att allt beror på att folk flyttar runt.

Det är de som gör en kall av olust.
För man känner en pust av bruna skjortor.
Och får en obehaglig misstanke om att här finns en lust till staket, koncentrationsläger och inskränkningar för oliktänkande.
Än värre om de faktiskt inte anser att det är en bra idé på riktigt utan bara för att det vore skönt om man fick bestämma nån gång.
Bestämma över alla som man föraktar.
Visa vem som är bäst, ingen protest för då jävlar skjuter vi dig.

Ingen idag vill erkänna sig som övertygad rasist. Att vissa är bättre än andra baserat på något rasbiologiskt skitsnack.
Nej, idag är man mer beige än brun.
Min kultur är bättre än din.
Same shit, different name.

Undrar vad Freud skulle ha att säga om det här? Liten penis?

Den som sare han vare.

Ingen människa tycker om att bli kallad okunnig.
Men SD's anhängare är just det, okunniga.
Det går inte att komma ifrån.
Och det är det som gör det så förbannat svårt att bemöta dem på ett effektivt sätt.
För man vill ju säga: Du förstår ju inte hur världen fungerar!
Och möts då av: Det gör jag ju för fan visst! Det är du som inte fattar hur det ser ut och vad som kommer att hända!
Man vill skrika: Men du tittar på fel saker och använder makroperspektiv när du borde använda mikroskåp och mikroskåp när du borde använda makroperspektiv! Du blandar ihop det!

Dessutom använder de sig av nåt slags ickeargumetation som gör att man får lov att reda ut deras hoptjorvade argument i evigheters evighet istället för att kunna förklara sin egen ståndpunkt.
Läs kommentarerna till denna krönika i Aftonbladet så förstår du vad jag menar.
Till exempel ställs frågan där: På vilket sätt drar SD alla invandrare över en kam?
Vilket skulle ta forever att svara på.
För man vill svara på det och inte bemöta det med: På vilket sätt drar INTE SD alla invandrare över en kam?
Vilket man kanske borde.
Man faller på eget grepp.

De kräver att jag ska förklara mig. Och man måste börja med att förklara de enklaste begrepp och självklarheter som hur demokrati fungerar och att vi är en och samma art och så vidare för att överhuvudtaget kunna komma någonstans.
Eftersom de inte riktigt verkar ha kläm på det.
Det vill de inte lyssna på för då har jag "inte svarat på frågan" och vill "förtiga sanningen".
Vad är det för jävla sanning som förtigs?
Att det är skillnad på folk och folk eller?
Bite me.

SD verkar ju inte ens förstå konsekvensen av sin egen politik, sina egna förslag och motioner.
Det här är en bra och tydlig beskrivning av vilka konsekvenser SD's politik skulle få i realiteten.
Det är ingen dystopi eller jo, det är det men det är också en beskrivning av hur det faktiskt skulle bli om de fick igenom sina idiotier.

Men visst, jag erkänner villigt att jag inte förstår mig på deras tillvaro, deras perspektiv, att jag inte ser det de ser. Jag är okunnig om detta. Absolut.
Men.
Jag tycker de har fel och gör fel analys.
De tycker jag har fel.
Min analys kräver att de läser på först.
Deras analys kräver att jag blir dum i huvvet.
Därom tvistar icke de lärde.

Intressant fenomen

Första gången som jag verkligen blev medveten om det var 1998 när Lisa Ohlins film "Veranda för en tenor" hade haft premiär.
Det var Lisas långfilmspremiär och den guldbaggenomierades och huvudrollsinnehavaren Krister Henriksson vann också en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Filmen var framgångsrik och Lisa intervjuades överallt och lyftes upp som en Bra Kvinnlig Regissör.
Det finns ju inte så många...
Men det jag minns mest är att hon ständigt fick frågan varför hon, som kvinnlig regissör, valt att som första långfilm skildra män och inte kvinnor?
Hon var ju kvinna?
Och filmer om män finns det ju så gott om?
Underförstått; hade inte hon som kvinnlig regissör ett ansvar att berätta kvinnliga historier om kvinnor nu när hon ju fått ynnesten att berätta något överhuvudtaget? Bli ett språkrör för alla kvinnor överallt, typ?

Och jag tänkte, den frågan får aldrig manliga förstagångsregissörer.
Det ansvaret vilar inte på manliga förstagångsregissörer.
Manliga förstagångsregissörer behöver inte heller visa att män kan göra film generellt. De behöver bara visa att de som individ kan göra film och om de inte lyckas göra en suverän film första gången de försöker så får de troligtvis ändå göra en till. Eftersom det var ju första gången de försökte och "man kan ju se att han har talang".
Om kvinnor misslyckas, i filmbranschen, den bransch jag känner till bäst, så kan kvinnor inte göra film. Alla kvinnor. Inte bara den kvinnan.
Det har förbättras sen 1998 det har det, men jag tycker fortfarande att fler borde kämpa för kvinnors rätt att göra minst tio skitfilmer precis som männen utan att de riskerar kommande finansiering.

Hur som helst, kvinnliga konstnärer, inte bara Lisa Ohlin, påläggs ofta ansvaret för att berätta alla kvinnors historia samt om de har verkligt otur även väga in männens sida av det hela.
Kvinnliga konstnärer verkar inte ha samma självklara rätt att utgå från sitt eget, högst individuella perspektiv och välja de historier, karaktärer eller ämnen som intresserar dem, säger dem nånting, ger dem något att berätta.
Vilket all konst oavsett yttring egentligen handlar om. Konstnären visar oss sitt subjektiva perspektiv på vad det nu vara månde och vill få oss, som publik, att känna och reagera på det.
Fast jag tycker det är absolut mest förekommande som fenomen inom film- och tv-sektorn.
Att bli ställd till svars.

Ytterst sällan får manliga konstnärer bära ansvaret för att berätta historier utifrån alla perspektiv.
Men nu har det hänt.
I en debattartikel i DN tycker historikern Sara Edenheim att Jonas Gardells bok och tv-serie "Torka aldrig tårar utan handskar" visar ett förenklad och missvisande bild av aids där de kvinnor som dör som flugor idag inte har någon röst.
Häpp!
Jonas Gardell påförs alltså ansvaret att ge en heltäckande bild av aids och aidssjuka från start till slut.
Av en kvinna som studerar genus bland annat.
Fascinerande.
Det kan ju inte ha undgått någon att Jonas Gardell är homosexuell.
Och jag tänker att det är därför han påförs detta ansvar. Eftersom jag inte har upplevt att det någonsin görs på manliga konstnärer. Manliga heterosexuella konstnärer.
Men eftersom Gardell nu råkar tillhöra en minoritet, vilket även kvinnliga konstnärer gör i konstnärsvärlden, så får han ge röst för alla homosexuella inklusive de lesbiska kvinnorna som ju inte smittades av aids och dog, då när det begav sig och aids kallades för bögpesten, utan bara kunde stå vid sidan av och se sina vänner dö.
Jonas Gardell är inte en lesbisk kvinna. Han är en manlig bög. Med ett bögperspektiv på en period som han genomlevde och befann sig mitt i.
Jag tycker inte det är orimligt att han berättar SIN historia. Utifrån sitt perspektiv. Som en konstnär bör.
Precis som vilken man som helst.

För jag tror att en heterosexuell man hade valt att svara på ett sådant påhopp att; Ja, men nu har jag valt att berätta den här historien eftersom det är den som står mig närmast.
Om han ens hade fått den frågan.
Det är tveksamt.

Jag skulle önska att alla som uttrycker sig konstnärligt oavsett kön, etnicitet, ålder eller sexualitet fick lov att uttrycka sitt perspektiv utan ansvar för alla andras.
Eller att alla ställdes till svars för allt.
Antingen eller.
Om man nu på allvar vill förändra den patriarkala strukturen i samhället.
Annars kan man ju fortsätta precis som vanligt.
Det väljer man ju själv hur man gör.



(Jo, jag vill ju påpeka att ingen medvetet gör skitfilmer. Alla som gör film gör sitt allra bästa för att filmen ska bli så bra som möjligt. Men ibland blir det inte bra i alla fall. Ibland blir det skit. Det bara är så. Väldigt sällan är det meningen. Det bör man ha i åtanke.)

Lite rasism ska väl en demokrati tåla?

Nej, en demokrati tål faktiskt ingen rasism alls eftersom det helt går emot den grundläggande idén om allas lika värde, det, som är plattformen varpå demokratin vilar.

Demokratins hjärta säger inte bara att det är den egna nationens medborgare som är lika mycket värda utan alla människor, överallt, i hela världen.
Och är det nånting som går igen i världens alla religioner så är det principen att vi alla har ansvar för alla andra. Sen att många har valt att tolka det som att de måste omvända alla andra som inte delar deras religiösa övertygelse till sin egen religion för att få ta del av det ansvaret, det är något helt annat.

Det här är inte ditt land, det är mitt, sätter fingret på en djupt mänsklig egenskap som faktiskt bottnar i vårt djuriska ursprung, revirtänkandet.
Det här är MITT revir och här har du inte att göra om jag inte vill ha dig här.
Det här är ett bra revir med gott om mat, vatten och naturtillgångar, jag vet det och därför tänker jag försvara det på alla sätt jag kan.
Och dig vill jag inte ha här. För det här är MITT.

Men vi är inte längre djur. Vi ser oss själva som högtstående människor med förmåga att ställa oss över våra djuriska instinkter.
Och redan i sandlådan lärde vi oss att det inte är bra att vara egennyttig.
Eftersom vår framgång som art beror på vårt samarbete. Att vi tillsammans ser till så att alla har nog att äta, en eld att värma sig vid och skydd för faror.
Men nånstans på vägen fick vi för oss att det var andra människor som utgjorde det största hotet.
Eftersom vi inte ville dela med oss av det goda. För det var VÅRT.
Så blev vi revirtänkande flockdjur.
Och där är vi fortfarande.
Tydligen.

Men nu vänder vissa av oss sig mot vår egen flock, till medlemmar vi bjudit in och tagit emot och därigenom gett dem exakt samma rätt till allt som vi betraktar som vårt och säger, nej, vi ändrar oss, vi har mer rätt till detta än vad ni har, för att vi har mer rätt till detta än vad ni har.
Och är man Sverigedemokrat säger man också, men jag har inte gått med på att vi ska bjuda in nån! Jag har inte gått med på att de inbjudna ska ha samma rättigheter som vi! Det har jag inte gått med på! Och eftersom jag inte har gått med på det så är det inte ditt!
Det är mitt! Och jag har mer rätt än du att bestämma att det är så för det har jag! För jag har valt mitt ursprung mycket bättre än du! Och då behöver jag inte bry mig och den här överenskommelsen alla andra har gjort runt i kring mig för den har jag inte gått med på!
Svårt vara flockdjur med revirtänk i ett civiliserat, demokratiskt samhälle där majoriteten bestämmer.
Men de försöker, de försöker.

För demokrati är egentligen inte vad de vill ha.

Om det går som en anka

Och ser ut som en anka, så är det nog en anka.

Problemet är inte att SD's väljare inte förstår att att partiet är främlingsfientligt, islamofobiskt, homofobiskt och misogynt utan ATT de gör det.
Och håller med.

De ser sig omkring i samhället och gillar inte vad de ser.
Gör en ytlig analys av läget och griper tag i den förklaring som verkar enklast, mest handlingskraftig och tydligast.
Och ställer minst krav på dem.

Ända sen SD valdes in i Sveriges riksdag har jag haft problem med att förstå mig på hur deras väljare tänker.
Jag kan inte för mitt liv begripa varför de anser att SD's hatpolitik är rätt väg att gå.
Kan inte sätta mig in i tankegången för den saknar, för mig, all rim och reson.
Jag saknar helt enkelt förutsättningar för att förstå det eftersom jag tycker att om man tänker efter ens ett enda litet uns så skulle man förstå att det är skitsnack och inte löser ett förbannade dugg. Egentligen.

Min fördom om SD's väljare  är att de är som som han som försöker sig på släktenforskning i Klungans föreställning "Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter."
Han gillar inte sin livssituation och har snappat upp att han egentligen inte skulle behöva ha det så.
Han vill göra något åt det och tänker att han ska ta reda på varför han är där han är men saknar rätt verktyg för att göra just det.
Han vet nästan hur man gör.
Men lyckas inte.
Och blir än mer frustrerad.
Som en tvååring i trotsåldern.
"Jag kan inte förklara vad jag vill och kan inte få besked om hur jag ska lära mig att göra det som jag inte kan förklara att jag vill och blir skitarg när du inte fattar vad det är jag vill som jag inte kan förklara!"

Man kan inte möta den växande fascismen genom att tro att de som faller för den inte förstår vad de har fallit för.
Kanske måste man klä av resonemangen de för på ett väldigt vältaligt sätt och säga:
"Men konsekvensen av det du säger nu är ju att en del människor är mer värda än andra och var det inte det du var så arg på? Att det verkar som om andra är mer värda än du och hur du än jobbar och sliter så får du inget brejk?"

Men jag saknar som sagt förmågan att förstå hur de tänker.



Här finns en intressant artikel att läsa.

Du får skylla dig själv om du blir född

Vad är det som håller på att hända i Sverige idag?
Med oss, alla?

När vi låter samtalsklimatet hårdna så att vi inte längre drar oss från att såra personer runt omkring oss i det offentliga samtalet?
När vi tittar på tv-underhållning som sågar deltagare längs med fotknölarna och tycker att det får de väl tåla när de ställt upp i ett sådant sammanhang?
När vi tycker att den sågade ska hålla god min men inte den bedömande?

Men du är ju homosexuell, muslim, jude, feminist, hur kan du tro att du ska få gifta dig, skaffa barn och leva under samma regelverk som alla andra? (kristna heterosexuella medborgare?)
Hur kan du tro att de rättigheterna gäller för alla?

När personal på UD tycker att två fängslade journalister med vänstersympatier ska vara tacksamma för att regeringen är så gentil att den ser till att få loss dem ur regimens klor, trots sina sympatier?
När det inte är självklart?
När en del tycker, ja, jo, det är väl rimligt att UD och i förlängningen regeringen bara hjälper dem som tycker lika som dem som styr, de andra har ju inte röstat på dem?

Politiker är väl också människor? Politiker måste väl också få göra affärer som alla andra? Även om det innebär att de tar beslut som gynnar den egna affärsverksamheten och missgynnar Sverige? Och varför skulle jag behöva redogöra för det?

När åsikter och tyckanden upprepas av välbetalda lobbyister tillräckligt många gånger för att vår hjärna ska uppfatta det som sant, eftersom vi har hört det förut, och sanningen, den vederhäftigt framtagna sanningen, verkar lurig eftersom den inte har samma ekonomi bakom sig och då inte upprepats lika ofta, när det, är gängse norm?

När vi tycker det är äckligt med kvinnor som inte rakar sig under armarna och låter könshåret växa, fullt synligt!??
Det vore ju en sak om man slapp se det liksom?

Vad pinsamt det är att det fortfarande finns tjocka människor, fula människor, olyckliga människor, misslyckade människor överhuvudtaget, att de inte bara går och gömmer sig nånstans eller dör av skam, typ? Har de ens något existensberättigande, egentligen?

Nä, jag tycker inte alls det är konstigt att den här försäkringen inte gäller dig, du är ju född med hål i hjärtat, det är ju ditt ansvar, so what att du dog av en lungsjukdom?
Hål i hjärtat, är väl hål i hjärtat och det kan man ju inte leva med?

Katrin Zytomierska-samhälle, vad det det vi ville ha?

Hur mycket invandring tål Sverige?

Svaret är: hur mycket som helst.
Toleranta kosmopoler har ett fantastiskt facit när det gäller nydandande tankar, innovationer och välstånd.
Till skillnad från rädda, stängda länder och städer med noll input utifrån.
Då får man, Nordkorea.
Och det verkar ju som ett kul ställe...





(Om du inte tror mig kan du läsa lite här: http://www.migrationsinfo.se/ekonomi/tillvaxt/ 
eller här:  http://www.arenafortillvaxt.com/index.cfm/id/1910/newsletter/39/art/51/)

Bara för att

Så kommer lite länkar till saker som föranledde det föregående inlägget.
Nu när jag har lyckats hitta åt dem igen...

Vad man inte får säga i det här landet : hot / My Vingren

Dagens Äckel finns i tonårsflickornas rum

Jag borde inte tala, jag borde inte skriva

Glada kroppar hjälper mot nakenchocker

Och så Julia Gillards fantastiska utskällning av opositionsledaren

Snälla män!

Ja, jag tilltalar er i en generell form trots att jag vet att det finns gott om män där ute som inte håller på som ja, jag vet inte vad jag ska kalla dem? Fjantar?
För det är huvudsakligen män som blottar sig, skickar snuskmail, ringer flåssamtal och försöker få småflickor att visa tuttarna på nätet, lägger ut smygtagna sexfilmer där de har sex med sina flickvänner för att sedan kalla dem för slampor, horor och allt annat nedsättande man kan komma på, när det i själva verket är DE som borde skämmas.

Det är huvudsakligen män som hotar kvinnliga skribenter med våldtäkt, mord, misshandel och andra olagligheter när de inte gillar vad den kvinnliga skribenten har skrivit, tyckt, tänkt eller menat.
Utan en tanke på att det de gör är olagligt, och i förlängningen, ett hot mot vår demokrati.
Ja, det är ett hot mot vår demokrati när man använder sig av våld eller hot om våld för att tysta någon.
Även om denna någon råkar vara kvinna, homosexuell eller för all del, en genustänkande man.

Det är i huvudsak män som använder sig av kommentatorsfälten på olika sajter för att sprida åsikten om att vi, det svenska samhället, håller på att gå under på grund av muslimerna, feministerna och kommunisterna.

Vad blir det här för människa egentligen? Man får ju tyvärr känslan av att det är samma män som snoppar sig på nätet som hotar kvinnliga skribenter. Men även om de inte alls har med varandra att göra och det har de nog inte, så känns det som att det finns en stor oformlig massa av missnöjda män där ute som inte inser (eller så är det det de gör) att de håller på att förlora all relevans i samhället.

Som kräver att han ska få hålla på, för att han är, man? Eller?
Som nånstans menar att allt skulle vara bättre om vi bara stängde våra gränser och lät män vara män och fick kvinnor att hålla käften, eller i alla fall sluta lägga sig i.

Hur obehagligt jag än tycker att det är, hur rädd jag än är för att jag själv ska råka illa ut så måste jag ju säga att det beteendet bara är löjligt.

Det går ju inte ta en person som sitter framför sin dator och raggar småbrudar, eller skickar hotbrev, eller gnäller i kommentatorsfälten eller alltsammans på en gång, på allvar.
För menar du att jag inte ska tycka att det gör något när du vill lura in barn i ditt peddonät?
Menar du att jag ska tycka att det är ok att du lägger ut privata bilder på dig själv och din flickvän i syfte att för evigt svärta ner hennes rykte?
Menar du att jag ska tycka att det är flickorna som ska tänka sig för?
Menar du att jag ska rycka på axlarna när polisen säger att de ingenting kan göra åt att du hotar mig på nätet för något jag uttryckt?
Menar du att jag ska lyssna med huvudet på sned när du berättar för mig hur det egentligen står till här i världen och nicka andäktigt för att du delger mig av din visdom trots att jag inser att om du bara kunde tillgodogöra dig information bättre eller överhuvudtaget så skulle du inte ha dessa åsikter?

Menar du allvar?
Skärp dig för fan.

Rabarber

Antingen har vi perspektivet att alla ska ha den vård de behöver eller så har vi perspektivet vi ska ge så mycket vård vi kan till en viss gräns uppsatt ifrån att vi ska tjäna på det rent ekonomiskt.
Det är två helt skilda saker.
Det ena går att mäta ekonomiskt; gick vi med vinst eller förlust i år i vården?
Det andra går inte det.
Hur mäter man att människor fått den vård de behöver?
Hur bryter man ner det i debet och kredit?

När det gäller offentlig verksamhet är det, tycker jag, helt poänglöst att prata om monetära vinster och förluster.
Då har man blandat äpplen med bananer och förväntar sig att de ska se likadana ut.
Då har man glömt principen för skillnaden mellan offentlig och kommersiell verksamhet.
I offentlig verksamhet har man att bedöma vilket behov medborgarna har och hur mycket det kommer att kosta och sen försöka möta det behovet på bästa möjliga sätt utan att använda mer resurser än man har att tillgå. Punkt.
I kommersiell verksamhet har man att besluta hur låg nivå av sin tjänst eller produkt man kan lägga sig på till så hög kostnad som möjligt för att få ut så stor vinstmarginal som möjligt utan att produkten eller tjänsten blir osäljbar eller oattraktiv för konsumenten. 

Men det här verkar vi ha glömt.
Därför tycker jag också att det är korkat att ta in "kompetens från näringslivet" i kommunala eller landstingsägda verksamheter.
För de kan bara en sak, att besluta hur låg nivå verksamheten ska lägga sig på för att få ut så stor vinstmarginal som möjligt. Vilket helt saknar relevans i det offentliga. Egentligen.
För om du går med vinst i tex en kommunal verksamhet ett år så kommer du att få mindre pengar att röra dig med nästa år.
För då har du visat på att du har en obalanserad budget.
Och vinsten du gjorde förra året kommer inte att följa med in i detta år utan slukas av en annan avdelning som gick med förlust.
Det här är ett ofog som borde få ett slut genast.
Men det kommer det inte att få så länge vi envisas med att blanda fruktsallad av vår offentliga sektor.
Nej, det blir varken hackat eller malet.

Det är en illusion att offentlig verksamhet ska kunna mätas med hjälp av ekonomiska indikatorer.
Det går inte att mäta ekonomiskt att Vera har fått den vård hon behöver eller att Agnes lärt sig läsa.
Eftersom resultatet är att Vera har fått den vård hon behöver och Agnes har lärt sig läsa.
Det vi kan konstatera är att det har kostat så här mycket.
Och vi kan fråga oss om vi tycker att det är värt så mycket pengar?
Men det är inte samma sak.
Och att låtsas att det är det är att smita från ansvaret.
För i grund och botten handlar (tex) en kommunal budget om att vi gör en bedömning huruvida vi tycker att det är värt det, eller inte.

Och att göra om verksamheter till offentligt ägda bolag förändrar inte det. Inte egentligen.
Men då blir det helt plötsligt mer relevant att tala om man har uppnått de ekonomiska målen eller inte.
Och då försvinner helt plötsligt målet att Vera ska få den vård hon behöver och Agnes ska lära sig läsa.
Då är balansräkningen det viktiga.
Så här många människor har fått såhär mycket vård för såhär mycket pengar.
Inte att med till varje buds stående medel möta medborgarnas behov.
Det som är samhällsekonomiskt viktigt.
Samhällsekonomiskt som i att det är bra för ett samhälle att så många som möjligt fungerar så bra som möjligt.
Ur ett rent mänskligt perspektiv.
Och för freden.
För mänskligheten i stort liksom.

Vilket inte automatiskt gör det till något bra för tillväxtperspektivet. Eftersom det inte automatiskt leder till att människor producerar mer, tillverkar mer och konsumerar mer. Det som tillväxt är beroende av.
Men kanske inte mänskligheten. Egentligen.

Hönor och makaroner.

Jag hade verkligen inte tänkt skriva om hen.
Därför att jag tycker att hela debatten är helt urspårad och att så många verkar ha så svårt att tala om eller ens tänka på hur vårt språk bär våra värderingar och befäster inte bara våra könsroller utan även hur vi betraktar svart kontra vitt, vänster kontra höger och ett antal till begrepp utan att bli helt översköljda av sina egna känslor.
Hen väcker känslor. Rädsla och, tror jag, skam.
Våra giftigaste känslor som vi inte gillar att ha, som vi inte gillar att känna. Så då blir vi arga på dem som väckt dessa känslor hos oss.
Riktigt arga.
Det finns inga färdiga kostymer att ta på sig idag.
Ingen manskostym, ingen kvinnokostym utan det är upp till var och en att helt individuellt komma fram till hur man vill att den kostym man ska ta på sig ska se ut.
Kläderna gör som bekant mannen. Eller kvinnan.
Eftersom nakna människor sällan har nånting att säga till om.
Och hen pekar finger åt oss och säger:
Hey dude, du har försökt luta dig tillbaka och smita undan ditt ansvar i hur du vill att världen ska fungera, du har köpt ett antal föreställningar utan att du ens har varit medveten om att du har köpt dem!
Du har helt enkelt inte varit en upplyst och välinformerad konsument.
Du har konsumerat det svenska språket utan att för en enda sekund stanna upp och titta på vad det är du tuggar.

Och ja, det är jobbigt.
Det är skitjobbigt att allt måste omvärderas och bedömas och tas ställning till.
När man bara vill sitta i sin soffa med sin snuggle, dricka Amarone och se på Mad Men ifred. Eller iransk långfilm om man har lite pretentioner.
Jag vill inte riktigt bry mig om att min femåring vill ha stringtrosor och min tolvåring kallar sina klasskompisar för horor.
Det är ju liksom inte hela världen.
När det är krig och svält och muslimer och terrorism liksom.

Jag tror att vi står inför det viktigaste arbetet i mänsklighetens historia. Jag tror att människor alltid har stått inför det viktigaste arbetet i mänsklighetens historia.
Men vårt jobb här och nu är att vi måste titta på allt. Utvärdera allt. Vända alla stenar, titta på alla möjligheter, se alla svårigheter och inte väja för vad vi ser.
Och börja med oss själva.
För nånstans inom oss vet vi alla att det inte är rätt som det ser ut nu. 
Vi vet det.
Och det är obehagligt.
För konsekvensen är att vi måste förändra oss.
Och det är fan jobbigt.

Hen sätter fingret på precis det.





* Jag vill bara poängtera att ingen föreslår att hen ska ersätta han eller hon utan istället komplettera dessa när behovet finns.
Och det finns verkligen ett behov i åtminstone den officiella svenskan (med det menar jag skrivelser från offentliga institutioner eller exempelvis lagar) att dels kunna anonymisera texter om folk utan att krångla till det språkligt för sig, dels kunna innefatta alla både han och hon av samma anledning. 
Och om förskolan ska kunna arbeta enligt gällande läroplan: 

Läroplan för förskolan, Lpfö 98

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskola skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.

så gäller det ju att det går göra det, rent praktiskt. Och utan ett könsneutralt pronomen i språket blir det väldigt svårt. 
Sen finns det faktiskt en hel del människor som inte är vare sig han eller hon. En del av dem är barn. Och jag tycker det vore bra om de fick vara barn men utan ett bestämt kön tills dess att de når puberteten och själva kan avgöra om de känner sig som han eller hon eller mittemellan, utan att bli betraktade som konstiga och utan att de vuxna tvingar in dem i den fålla de tycker är bäst.
Vilket sällan brukar vara en särskilt väl fungerande strategi. Och dessutom emot gällande läroplan...

Tolkningsföreträde, konsensus, demokrati och mänskliga rättigheter

När virrpanneterroristen förklarar sina missgärningar med att han agerat för sin unika stats bästa, tänker jag att han verkligen gett sig själv ett starkt mandat.

Men det är inte helt olikt krigsförande staters argumentation till diverse övergrepp på mänskliga rättigheter.
Skillnaden ligger väl främst i att det är fler än en virrpanna som anser sig ha sitt rikes bästa för ögonen.
Ett slags statsterrorism* där man också använder våld för att nå politiska mål.
Ibland har vi ju i efterhand hyllat sådana tilltag som nödvändiga för demokratins framväxt.
Den franska revolutionen.
Den amerikanska revolutionen.
Det blir liksom obehagligt och svårt att förklara för virrpanneterroristen varför hans terrorism är helt skogstokig när inte dessa våldsdåd bedöms på det sättet.

Vi hyllar demokratins överlägsenhet framför teokratins och diktaturens underlägsenhet.
Tills vi inte gör det längre utan försöker bomba fram den i stället.
Svårt att bevisa demokratins överlägsenhet på det sättet. Om du frågar mig.
Det liknar ju mer den starkes rätt. Om du frågar mig.
Och det var ju liksom det vi ville bort från, med demokratins hjälp.
Där alla människors lika värde ställs i centrum som en absolut och oomkullrunkelig princip.

I Europa, Skandinavien och i Norge och Sverige i synnerhet har det aldrig varit viktigare att ursinnigt hävda demokratins överlägsenhet än nu.
Att med ett byråkratiskt pedanteri slå hål på den starkes rätt till förmån för de mänskliga rättigheterna.
Det är nu det gäller.
Det är nu vi måste visa demokratins överlägsenhet en gång för alla och göra det genom demokratiska processer, annars har vi förlorat.
Vi måste sluta tycka att det är rätt i vissa lägen att ta till vapen för att hävda sin ståndpunkt.
Och vi måste definitivt sluta tycka att det är rätt att i förväg ta till vapen för att i förebyggande syfte slå till mot ett upplevt hot och använda sig av nödvärnsrätten för att motivera det.
För diagnosen Schizofrent Paranoid fungerar ju inte på stater även om det kanske borde det.
Så på så sätt kan man ju säga att virrpannan har gjort oss en tjänst.
Även om det inte var så han avsåg det och även om ingen ville komma till den fredsinsikten på det här sättet.

Och nej, han är inte skogstokig för att han upplever att vårt västerländska samhälle med sin kristna värdegrund och patriarkala system är under attack, för det finns det fler än han som upplever det som även om de flesta av oss inte håller med, han är skogstokig för att han inte verkar ångra vad han gjort och stolt meddelar att han skulle göra det igen.
Inte ens de mest härdade soldater med reell stridserfarenhet klarar det, även om det är vad vi försöker lära dem för att stå ut med vad de i frihetens namn måste utföra för våldsdåd.
Han är inte ens skogstokig för att han distanserar sig från de ohyggliga handlingar han har begått, det måste han nog och så är nog vårt mänskliga psyke beskaffat, han är skogstokig för att han på helt eget bevåg har utsett sig till Norges frälsare och yttersta försvarare, inte helt olikt en som tror sig fått sitt uppdrag från Gud som sagt honom att alla rödhåriga måste dö, eller så.

Samhället är inte helt olikt ett lajv som Johanna Koljonen skrev. Vi bestämmer vilka regler som ska gälla där och därigenom vilka handlingar som är meningsfulla eller möjliga i det samma.
Och liksom i ett lajv kan du inte bara börja spela efter helt andra regler om du inte gillar det.
Du måste ändra reglerna på det sätt som lajvet, verkligheten, samhället har stipulerat att reglerna kan ändras på och acceptera att det kanske inte går att genomföra om inte tillräckligt många människor håller med dig.
Eller byta lajv.
Verkligheten är ju såklart svårare att byta.
Såtillvida du inte är Schizofren.
Då är det lätt.







* Om du vill läsa mer om statsterrorism kan du göra det här under Johan Galtungs publikationer

Stum av ilska

Jag har varit så heligt förbannad över så många saker den senaste tiden att jag helt enkelt inte har kunnat uttrycka mig utan otidligheter.
Så här kommer istället en lista över de senaste månadernas krampframkallande fanskap.
Utan inbördes ordning.

• Hela Sudangrejen - Giv mig styrka.
• Syrien - Hallå?
• Virrpanneterroristen i Norge - Urk.
• Virrpanneterroristens ickefar - WTF? 
• Newt Gingrich "Det skulle dö mindre barn om alla människor var beväpnade." - Really?
• Biblioteket i Alexandria - Ja, fortfarande.

Den där sista har jag stulit nånstans ifrån. I forget where. Fejan förmodligen.

Sverige 2012

http://www.dagensarena.se/nyheter/koar-for-mat/

Nostra Culpa

Vi har gjort det här.
Vi.
Sverige.

Och Gzim är bara en av många, många.
En vacker liten sol som sakta slocknar.
För att vi, vi Sverige, inte tar vårt ansvar för att skydda de försvarslösa.

Vi mördade inte hans grannar, vi tvingade inte honom och hans familj till flykt från sitt hem till att börja med.
Vi tog bara ifrån honom hans drömmar.

http://svtplay.se/v/2717962/dokumentarfilm/gzim_rewind

Arv och miljö

Vi är alla ett resultat av vårt arv och vår miljö men det vill vi inte vara.
Vi vill bara vara det nånting som är vi, det vi har som bara är vi, vårt unikum.
Vi vill inte vara en siffra i en statistik med förutsägbara och förväntade beteenden.
Inte känna oss utlämnade till något som ligger utanpå oss, som vi inte har valt och som på nåt sätt sätter vårt unikum ur spel.

Det är ett faktum att om dina föräldrar är akademiker så är chansen väldigt mycket större att du också studerar vidare än om de inte är det.
Det är ett faktum att om dina föräldrar röker så risken överhängande att du också kommer att göra det i vuxen ålder, hur illa du än tycker om det som barn.
Det är ett faktum att barn gör som sina föräldrar gör. Inte som de säger. Eller vill.

När din tid måste ägnas åt din direkta överlevnad finns ingen plats för förkovran.
När det handlar om mat på bordet, tak över huvudet, skor på fötterna, då finns det liten tid för drömmar om att skriva en världsberömd dikt, ge design till ett silverbestick eller bygga en pampig bro.
Då handlar dina drömmar om att få ett bättre jobb, mer pengar eller vinna på lotto.
Då är det inte så konstigt om din uppväxt präglas av oro, trötthet och uppgivenhet.
För att kunna ändra din situation så måste du inte bara gno som en liten gumma utan även göra alla eventuella förändringar på den lilla fritid du har. Annars blir du vräkt. Eller få gå hungrig. Eller med trasiga skor.
Det är ingen munter utsikt.

Men om din uppväxt präglas av ekonomisk trygghet, lugn, sportlov i Alperna och konsertbesök, så finns det ju utrymme att drömma. Utrymme att växa. Utrymme att utbilda sig till bildkonstnär eller till forskare i larvens kärleksliv.

Det är väldigt populärt i dagens samhälle att göra alla problem till individens problem.
Om du inte lyckas höja dig över ditt ursprung så har du inte jobbat tillräckligt hårt. Då har du inte varit tillräckligt smart. Då har du inte tagit tillvara på de chanser livet har gett dig. Då är det du, ditt unikum som inte gjort tillräckligt bra ifrån sig.
För om det inte är så, då är det ju inte säkert att det åt andra hållet, är din förtjänst att du har det så bra.
Då är det ju som om du har tjuvstartat som om det du har åstadkommit inte är helt och hållet ditt.

Och då blir genast denna borgliga favoritidé obekväm och orealistisk och skaver på vårt samvete.
För vi vill ju gärna känna att våra bedrifter är helt och hållet våra egna och inte något som jag lyckats med för att jag befunnit mig i en struktur som gjort det enkelt för mig.
Det är ju orättvist.
Och förtar liksom prestationens storhet.

Men då blundar vi för vår egen påverkan av vårt arv och vår miljö.
Då blundar vi för att en del har redan vunnit på lotteriet och fått en startplats i livet där ditt arv och din miljö gör dig fri att utveckla ditt unikum och ta reda på vad du verkligen vill, kan och är bra på och om vi dessutom räknar det som startlinjen, nollpunkten, därifrån bara din prestation räknas utan att ta hänsyn till förutsättningarna...
Då är ju världen ditt ostron.

Medan andra startar på minus med en stor skuld som de måste arbeta av innan de står på startlinjen och kan börja utvecklas som individer.
Welcome to the jungle.

Det finns förresten en film som väldigt tydligt åskådliggör detta problem. "In Time" heter den och har Justin Timberlake i huvudrollen. Jag kan rekommendera att man ser den för att få en förståelse för problemet jag talar om. De rent filmiska kvalitéerna eller brist på de samma kan vi diskutera en annan gång.
 

Vi VET ju att alla inte har samma förutsättningar i livet. Vi vet ju det.
Men det är som att vi har blivit blinda för det. Som att vi tycker, jamen vafan, vi hade ju fixat det här?
Vi hade ju ordnat så att alla i Sverige, för jag pratar om Sverige, har rätt till utbildning.
Vi hade ju fixat så att ingen längre skulle kunna skylla på att de inte har haft tillgång till alla möjligheter som finns i världen.
Vi hade ju fixat det här.

Men det har vi ju inte.

Jag vägrar gå med på att vi liksom är färdiga med Sverige. Att det nu bara handlar om att förvalta det vi har. Och se till så vi inte har något budgetunderskott.

Vi har inte fixat så att alla barn känner att de har en viktig funktion att fylla i vårt samhälle när de blir vuxna och att deras unikum är en tillgång för oss.
Vi har inte fixat så att det inte spelar någon roll vilken släkt du kommer ifrån när det handlar om att bygga sig en framtid. Allt för många får släpa på generationers ångest, slit och dåliga ekonomi innan de ens har börjat sina liv.
Vi har inte fixat så att Berit lugnt kan gå till jobbet utan att behöva oroa sig för sin gamla mamma som ligger på hemmet som vi lagt ut på entreprenad till Carema.
Caroline däremot behöver inte oroa sig för sin gamla mamma för hon har anställt en privatsköterska till henne utöver Sophiahemmets dugliga personal och kan lugnt fortsätta designa kattkläder.
Vi har inte fixat så att Magnus kan få tillfriskna efter sin svåra cellgiftsbehandling i lugn och ro, utan i enlighet med "rehabiliteringskedjan" så provar vi hans arbetsförmåga på hela arbetsmarknaden. Dvs vi ser om han som tidigare varit säg, kock, nu kan arbeta som städare i Malmö fast han bor i Haparanda och om vi tycker att han kan det, så... Ut med dig.

Vi har inte fixat så att Pelle kan flytta till Lund och studera precis som Calle kan som har föräldrar som köpt honom en insatslägenhet i centrala stan så han slipper köa till studentbostäderna som inte finns. Vi har inte ens fixat så att unga människor kan flytta hemifrån till lägenheter som de har råd att bo i.
Vi har inte fixat att Albert, 75, som blev förtidspensionär efter att ha slitit ut ryggen i gruvan kan försörja sig utan att behöva gå till socialen. Eller söka försörjningsstöd som det heter idag.
Vi har däremot fixat så att Albert nu betalar högre skatt på sin pension än Erik som jobbar på banken fortfarande. Sina redan skattade och surt förvärvade pengar ska han nu skatta en gång till.

Vi har inte fixat nånting.

Och det är väldigt, väldigt jobbigt.

I den moderna tid vi lever nu, så har vi sedan länge blivit så vana att det finns funktioner som ska stödja oss i vårt enskilda liv att vi glömt bort att mänsklighetens princip går ut på att vi gör saker tillsammans och för varandra.
Att vi alla behöver varandras samlade kunnande, arbetsinsatser och hjälp för att överleva, utvecklas och frodas.
Att det är det, att vi kan hjälpa varandra och se att det som är vårt gemensamma, det är större än mig och tillhör oss alla, är det som har gjort oss framgångsrika som art.
Att vi en gång i tiden ansåg av vi skulle göra allt vi kunde för att utjämna de förutsättningar vi föds in i och inte rår över, tillsammans, för att ge alla en chans till en rimligare tillvaro. Så att det inte längre var statarens eget fel att han inget hemman hade.



Vi har alla ett ansvar. För alla.
Men det vill vi inte ha...

Vad ska vi tala på för språk?

Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj,
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron;
När är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar?
Men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
- så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt?
Fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok - ja vad gör vi nu?
Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på - trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död....

Skrev Tage Danielsson till "Svea Hund på Göta Lejon" 1976

Och Monica Zetterlund sjöng

Texten känns fortfarande högaktuell.

Och Tage är svårt saknad.

I alla fall av mig.

Jag har tänkt.

Jo, faktiskt.
Jag har tänkt, klurat, funderat och försökt komma tillrätta med vad jag faktiskt vill ha sagt med nästa inlägg.
Men jag fastnar. Jag trasslar in mig i alla olika trådar som löper genom problematiken och jag snubblar och faller pladask i en riktigt gyttjig pöl.
Vilket säger mig att jag är något på spåren.
Eftersom alla problem som är värda uppmärksamhet, slåss tillbaka när man försöker dra i dem och få dem att förklara sig.
För det har Piet Hein sagt.
Och det var en klok man.

"Problems worthy of attack
prove their worth by hitting back."

Så jag måste fundera lite till. Dra i lite fler trådar. Gräva fram mer information.
Och så.

Så, jag lånar Tage Danielssons ord så länge.
Det var också en klok man.

Mansfällan 2

Så vad är det egentligen jag försöker säga?

Jag försöker säga att min tolkning är att bakom hatet och ilskan finns en stor rädsla.
Rädsla för en förändring man inte förstår eller inte vill ha.
Nu har feministerna, kulturmarxisterna, multikulturisterna och islamisterna gjort det omöjligt för en man att vara en man.
I en manlighet som definieras av ett ideal från en sedan länge flydd tid.
Något som känns enklare att förstå och lättare att ta till sig.
Om man nu råkar vara man vill säga.
Att manligheten, likväl som kvinnligheten och ja, tänk, till och med mänskligheten själv, är något vi ständigt omvärderar, utvecklar och förändrar tas inte med i ekvationen.
Som om dessa etiketter är och alltid har varit statiska.
Vilket man ju snabbt inser att de inte någonsin har.
De flesta moderna människor skulle nog uppfatta en kvinna från 1700-talets bättre bemedlade klass som mer än lovligt naiv och tramsig.
Och en man från samma period som en rasistisk översittare.
Världen förändras, och vi med den.

Så som den alltid har gjort. Som som den alltid kommer att göra.
Och vi blir aldrig färdiga.


Tack och lov.

Mansfällan

Jag läser i DN om att känna sig politiskt deprimerad och sedan läser jag ett svar från en av dem som omnämns med namn i den första artikeln.
Och jag slås av att ja, jag känner mig politiskt deprimerad och vad i all fridens dagar?

Och sen blir jag än mer deprimerad av insikten om hur ofantligt svårt det är att bemöda denna ilska på ett sakligt och oaffekterat sätt.
För ilskan och hatet och jakten efter en förklaring till varför dessa män inte trivs med sin position i samhället och världen, drivs av en stark känsla av att ha bli orättvist behandlade och de ser att anledningen till det vilar på feministerna, kulturmarxisterna och multikulturisterna. Och islam.
De tycker att det är ismernas fel att de själva har blivit marginaliserade i samhället.

Men vad handlar det här om egentligen?
Vad?

Är män verkligen så veka varelser att de känner sig avmaskuliniserade av att behöva byta blöjor på en bäbis?
Att de inte längre är män för att de själva måste gå med sina slaskpapper och tömma dem i pappersåtervinningen på arbetsplatsen?
Är manligheten så skör att minsta lilla tanke eller handling kan rasera den?
Kanske.
Men hur har det gått till?
Många män som näthatar och uttrycker sin ilska verkar hitta anledningen hos feministerna.
Men männen själva då?
Hur har de påverkat sin egen manlighet? Vad har de bidragit till?
Jag tycker vi verkar vara tillbaka till Första Mosebok igen...

Så irrationell var Gud att han gav människan den fria viljan och sen bestraffade dem hårt när de använde sig av den.
Hårdast straffade han Eva. Adam var han lite snällare mot eftersom han ju hade blivit övertalad av en kvinna som sa att "ormen sa att de var schyssta prylar, testa, de är goda".
Ingenstans läser jag att Eva bände upp gapet på Adam och tvingade i honom äpple mot hans vilja.
Nej, vi får nog utgå ifrån att både Adam och Eva valde att äta äpplet men var för sig tog ett beslut grundat på väldigt otillförlitlig information.

Få män jag känner tycker att det är värdefullt i dagens samhälle att lära sig slåss, strida och med våld övertyga någon om något. Att ha makten för att man är stark och farlig.
De ser att ju mer mänskligheten utvecklas desto längre bort från våld och den starkes rätt kommer vi. Vill vi komma. Våld är inte trevligt. Det skapar inte varaktighet. Bara otrygghet, instabilitet och dålig tillväxt.
Det diktade Esias Tegnér om redan i början av 1800-talet i dikten "Det Eviga".
"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort."

Många av mina manliga bekanta ger i stället uttryck för att det känns rätt skönt att inte vara helt och hållet ansvariga för allt från miljöförstöring till att få mat på bordet.
Eller behöva stå för disciplinen i uppfostran av sina barn men inte uppmuntran och kärlek.

Men det är klart, helt oproblematiskt är det väl inte att den manliga tolkningen inte automatiskt har företräde. Att det inte räcker med att bara ha en snopp för att vara privilegierad och få fördelar som man tar för självklara och inte ens märker förrän de är borta.

Jag förstår det.

Alla människor vill känna sig viktiga och att de betyder något.
Och länge har det räckt med att ha en manlig röst för att dominera det offentliga samtalet.
Men nu måste man ha någonting viktigt att säga också.
Nu måste man kunna underbygga sina argument med fakta som håller för en kritiskt granskning om man vill att något ska förändras i den riktning som vore bäst för en själv.
Förändring är jobbigt.
Och nu är det jobbigt att vara man.
För man måste omdefiniera vad det betyder när inte allt vilar på en axlar.
Precis som vi kvinnor fick lov att omdefiniera vad det betydde att vara kvinna när det inte längre var liktydigt med att vara omyndig och i behov av försörjning från någon annan och alla nya krav och förväntningar det förde med sig.

"Hur vill ni att vi ska vara då?"
Det är en fråga som jag fått flera gånger av frustrerade män som kämpar med de nya förutsättningarna i den tid vi lever i.
Och jag svarar som jag alltid har svarat;
"Det är inte upp till mig som kvinna att tala om för dig hur du ska vara som man. Jag är helt okvalificerad på området. Det måste du klura ut på egen hand eller tillsammans med andra män.
Men om du letar efter någonstans att börja så kan jag föreslå att du funderar på vad du tycker konstituerar en god människa. Börja där."

Mammas köttbullar 2.0

När jag var barn levde min mamma med en fransman som arbetade som kock.
Men det var mamma som lagade maten hemma.
Vid detta specifika, om än inte långvariga, tillfälle i historien var min mor hemmafru.
Med ansvar för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Vi hade en gigantisk trädgård med en sex-sju äppelträd.
Frukten från träden, mängda äpplen kan jag säga, hade också min mamma ansvar för att ta hand om.
Och allt som vi odlade på vår lilla trädgårdstäppa som var en halv åker.

Sen flyttade vi till en lägenhet och köpte äpplen från Italien när vi ville ha dem i stället.
Och mamma började jobba heltid igen.
Och studera lite. Så där vid sidan om.
Som hon gjort sedan hon var sexton år.
Men...
Det var fortfarande mamma som lagade maten hemma.
Mamma som ansvarade för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Ett heltidsjobb.
Till.

Jag har aldrig varit hemmafru.
Men ansvaret för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel har jag haft.
Och ett heltidsjobb.
Parallellt.

Nu börjar det dyka upp unga kvinnor som har som mål i livet att bli hemmafruar.
Och vi rasslar i skallrorna och läser besvärjelser så att den gamla, fula, kvinnliga beroendeställningen kvinnofällan inte ska komma fram ur mörkret och historien dit vi så lyckosamt hade förpassat den och smälla igen.
Vi tar till brösttoner och sprätter runt och förklarar och förklarar och förklarar hur absolut viktigt det är att kvinnor tjänar sina egna pengar, att kvinnor tar plats och samarbetar för att förbättra kvinnors villkor i arbetslivet.

Sen förklarar vi att i vår familj så är det så att det är mest lämpligt att det är kvinnan som tar ut mest av föräldraledigheten, det är ett val vi har gjort i vår familj.
Att det är jag som är kvinna som är hemma med barnet. Just nu.
För att det är viktigt för mig som mamma.
Och jag känner mig så lyckligt lottad som har den möjligheten.
Och ja, det är ju rimligt att det är den som är hemma även har ansvar för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Såtillvida att den som är hemma också är kvinna.
För är den som är hemma man så verkar det räcka med att bara vara med barnet och verkligen delta i barnets vardag.
Verkligen lära känna sitt barn. Verkligen vara en delaktig förälder. Verkligen.
För hushållsarbetet delar vi ju ändå på.
Ja, alltså jag gör det min fru, sambo, flickvän säger åt mig.
Och om jag vill servera korv med bröd i en vecka varje vecka när det är min vecka så är det min rättighet som människa.
Det är ju upp till min fru, sambo, flickvän om hon vill servera närproducerad, ekologisk mat, lagad från grunden om hon vill, som en riktig kvinna, det är ju hennes val. Jag menar det går ju bra med varmkorv. Om man vill. Man är ju inte en sämre människa för det.
För jag tar ju fram min Sous Vide när det är helg och vi vill ha det lite extra festligt.
Och surdegen är ju min också.
Och den halva grisen vi köpte. Ekologisk. Närproducerad svensk gris.
Och när det är jul så lagar jag långkål och Jansons som en riktig man.
Medan min fru, sambo, flickvän ser till så att ungarna, farfar och hela släkten får i sig frukost, mellis och en liten frukt i väntan på Godot.

Jag tycker inte att det är konstigt att många unga kvinnor vill bli hemmafruar och lämna intjänandet av pengar till sin, i nio fall av tio, manliga partner.
Jag tycker istället att det tyder på en stor insikt.
Insikt om att även om de jobbar häcken av sig där ute på den stora vida arbetsmarknaden så kommer de inte att tjäna lika mycket som sina manliga kollegor hur som helst.
Insikt om att hushållsarbetet ändå kommer att hamna på deras lott.
Så som det alltid har gjort.
Insikt om att är du kvinna kommer du att ha två jobb i livet.
Ett (dåligt) betalt och ett obetalt.
Bad deal.
Slitsamt också.

Kvinnofällan har slagit igen.
And this time with a vengeance.

...and world peace

Vi är feta med glänsande, frisk päls och om en av oss försvinner så låtsas vi inte om det.
Om en av oss fångas av bonden som håller oss på sin mark och förser oss med goda morötter och sallad i överflöd så glömmer vi den kaninen* fort och koncentrerar oss på att få surdegen att leva.

Vi sjunger inga sånger om frihet, vi drömmer inte ens, vi kallar det valfrihet och trycker oss längre in i fållan, in i den skenbara tryggheten.

För låtom oss inte tala om de verkliga problemen vår tid står inför.
Låtom oss tala om den perfekta glödbädden och varför min egenhändigt stoppade korv smakar unken prutt.

För problemen är grava och svårlösliga och de står i konflikt med varandra.

Vi måste minska vår konsumtion för att vår gemensamma jord inte ska gå under.
Men vi måste höja vår konsumtion för att arbetstillfällena ska bli fler och finanssektorn må bättre.
Andelen försörjare måste vara fler än andelen försörjda men det är fler ungdomar som saknar arbete än vad det finns arbetslösa nästan pensionärer.
Pensionärer får inga barn. Unga människor får barn. Utan barn inga framtida försörjare.
Men unga människor som skaffar barn utan att vara etablerade på arbetsmarknaden tycker vi är "oansvariga".
Och oansvarig vill man inte vara.
Etablerade yrkesmänniskor i 35-års åldern utan barn kan få svårt att bli havande eftersom våra biologiska kroppar inte lyssnar på förnuftet.
Och då har de, olyckligt nog, "väntat för länge". De etablerade alltså.
Med en stark position på sin arbetsplats. Och nu får de, om de ändå varit lyckosamma, vabba mellan åren 35-50 ungefär. Istället för mellan 19-30 när de är nya på arbetsplatsen och kanske, bara kanske, inte innehar en nyckelkompetens på företaget. 
Jämställdhet gillar också varje modern människa. Låt oss alla odla de manliga egenskaperna som styrka, beslutsamhet och stringens och se ner på kvinnlighetens attribut som mjukhet, intuition och flexibilitet.
Fast flexibel är det bra att vara. När man blir uppsagd. Men inte annars. För då är man velig.
Men vi ska inte vara fördomsfulla.

För vi tycker jämställdhet är bra men vi tycker inte om rosa?
För vi måste konsumera mer men inte mer?
Vi måste jobba längre men inte börja tidigare?
Vi ska inte ha fler barn än vi kan försörja innan vi kan försörja dem men inte vänta för länge med att få dem så vi kan ordna med försörjning åt dem?

Svårt vara människa.

Ännu svårare i länder med dålig tillväxt, dåliga skördar, krig och mycket sjukdom.
För flytta till ett annat land där du har större möjlighet att skapa ett bra liv för dig själv och de dina tycker vi inte så mycket om. Det känns opportunistiskt.
Sälja dina hårt producerade grödor till samma pris som, säj en europeisk bonde, det går inte.
Men du kan få lite bistånd istället till en bråkdel av summan av vad du skulle fått för dina produkter om vi tävlat på lika villkor.
Bistånd är viktigt. Vi måste hjälpa dem som har det sämre.

Ja, och krig.
Krig är ett oundvikligt ont ibland.
Människor har alltid krigat.
Och det är svårt att förbjuda krig.
Det låter sig liksom inte göras.
Ja, och att någon, många, stora industrier tjänar enorma pengar på krig och vapen hör liksom inte hit.
Att krig är och alltid har varit den största affär mänskligheten någonsin har sett, det vill vi inte prata om.
Att de otroligt starka ekonomiska intressena som finns långt där bakom fronten och trummar på krigstrumman, det är helt oväsentligt när människans natur ska få fritt utlopp.

För det är ju inte så att det är vi som bestämmer vad vi tycker är ok eller inte?
Det är väl aldrig så att vi kan komma överens om vad man får och inte får göra, väl?
Eller att vi skulle kunna skapa ett samhälle som värnar om alla individer under alla skeden av livet och ser alla människor som en värdefull tillgång utan att utarma jordens resurser?


Så är det väl inte?


















* Om du vill läsa om kaninerna som inte längre vågar drömma och som inte bryr sig när någon av dem går under, så heter boken: Den Långa Flykten (Watership Down) och är skriven av Richard Adams.
Och här kan du höra en berömd låt  och se ett klipp från den animerade filmen.

Precis som längd

Eftersom klass nu tydligen ett högst medvetet val man gör,
åtminstone enligt Martin Lundqvist,

Foto Charlie Challis

så väljer jag att vara adel och överklass och kommer därför att skicka in detta

Vapensköld för ätten von Axelsson

till Riddarhuset och kräva att bli upptagen i Adelskalendern samt att min vapensköld hängs upp där den hänga bör.