Nåt så jäkulst politiskt korrekt

Är jag.
Eftersom jag tycker att de mänskliga rättigheterna är något av det bästa vi människor någonsin kommit överens om.
Hittills.

Att berömma sig själv med att vara politiskt inkorrekt är att säga, ja, jag är fascist för nej, jag tycker inte att alla människor oavsett kön är födda fria med lika värde och rättigheter var än i världen man lever.
Att gnida sig med med självberöm för att man anser sig vara en fritänkare för att man vädrar sina fördomar öppet och högljutt men försöker förklä dem i rebelliskt språkbruk, eller nåt slags låtsad omsorg om sina medmänniskor fastän man i grund och botten hävdar att alla samhällsproblem kommer sig av att människor flyttar från ett land till ett annat och inte vet sin plats, tyder antingen på totalt självbedrägeri, har en överdriven självbild, ren lättja eller en önskan att bli respekterad* av någon på grumliga grunder.
Eller så är man helt enkelt puckad.

Att vara politiskt korrekt innebär ju faktiskt bara att man vill visa sina medmänniskor hänsyn och inte i onödan skapa konflikter eller exkludera delar av befolkningen genom sitt språkbruk.
Egentligen.
Nu används ju uttrycket politiskt korrekt ofta, åtminstone i Sverige, för att illustrera någon i offentligheten som vänder kappan efter vinden och är sällsynt känslig för åt vilket håll vinden blåser bland etablissemanget.
Men jag kan ta det.
Man kan också kalla det konsensus.

Om vi anser oss vara civiliserade människor så ingår det ju i sättet vi förhåller oss till varandra att inte kalla varandra för tjockisar, blattar eller surfittor när vi kommunicerar eftersom dessa smädelser har en tendens att försvåra kommunikationen.
Folk blir sura helt enkelt.
Med rätta.
Fast det verkar inte vara så viktigt nu för tiden. Att ta hänsyn till det.
"Jamen han ÄR ju en blatte, varför ska han bli sur för att jag kallar honom blatte, när han är en?"
Ja, varför?

Av samma anledning som våra mammor lärde oss att det inte var artigt att peka eller att snyta sig i servetten.
Av samma anledning som vi håller kniven i höger hand och gaffeln i vänster.
För att vi har kommit överens om att det blir trevligast så.

Jag är politiskt korrekt, feminist och kulturmarxist för att jag tror på de mänskliga rättigheterna och demokrati som styrelseskick.
Nåt annat vill jag inte ha.
Inte ens blommig falukorv.







*Nu tror jag i och för sig innerst inne att människor som kräver att få bli respekterade ofta blandar ihop det med att bli fruktade och att det i sin tur beror på att de aldrig någonsin har blivit respekterade själva och därför inte vare sig kan respektera någon eller identifiera respekt när den ges till dem. Och därför är det viktigt att respektera alla människor, ja, även barn, och ja, även när de uppträder på ett sätt som inte förtjänar respekt, till och med då bör man respektera deras skor som man inte har gått en mil i. Men såklart inte låta dem komma undan med vad som helst. Alla bär på skyldigheten att upprätthålla vårt samhälle, det beteende och de lagar vi kommit överens om ska gälla för alla.