The fast and the furious

Låt oss bara ha en sak klart för oss, det som händer i Husby är inte ett integrationsproblem, inte ett "invandrarproblem" utan ett socialt samhällsproblem.
Det är bara det att den svagaste gruppen i Sverige idag råkar, till mångt och mycket, bestå av svenskar som antingen nyss har anlänt eller har äldre familjemedlemmar i nåt led bakåt som börjat sina liv i ett annat land. Vem av oss som får bära den bördan flyttar runt lite beroende på hur världen ser ut just då.

Vi har sett de här händelserna förr. Vår svenska historia kryllar av dem. Och samhället, det etablerade samhället, har alltid svarat på samma sätt, med polis, militär och våld.
För att kväsa upproret.
Och vi som står utanför har reagerat med ilska och obehag. Krävt att våldsamheterna ska sluta.
Blivit irriterade över att människor tycker sig nödgade att ta till våld för göra sina röster hörda. Arga för att de beter sig farligt och förstör.

Det är inget nytt.
Och det föregås nästan alltid av ekonomiska försämringar, osäkrare levnadstillstånd och en stark känsla av toppstyrning och maktlöshet.
Tror du mig inte?

Läs lite om Dalaupproret 1743 som föregicks av ett av Sveriges många krig mot dåvarande Ryssland. Krig är som vi alla vet rätt kostsamt för riket och har också en tendens att starkt decimera den vuxna manliga befolkning om det vill sig illa. Vilket det gjorde eftersom Sverige förlorade.
Eller om Klemensnäskravallerna här i Skellefteå Kommun 1932.
Javisst, du har gissat det, Klemensnäskravallerna och för den delen Ådalen '31 kom som ett brev på posten efter att den stora börskraschen ägde rum i oktober 1929 och skapade den dittills största depressionen världen hade skådat.
Jag tror inte att det är en slump.
Lika lite som att jag tror att det är en slump att vi nu ser en stor grupp människor revoltera mot samhället som inte kan sörja för deras framtid och som heller inte verkar bry sig. Vi upplever nu den värsta ekonomiska krisen någonsin. Värre än "The Great Depression" från förra seklet.
Och vi verkar inte ha lärt oss något heller. Vi fortsätter att slita isär samhället, vi är tillbaka till de nivåer av segregation som rådde under 1920-talet. Där de rika är väldigt rika och de fattiga är väldigt fattiga, i förhållande till just de rika.

Det finns fler exempel att hämta från den svenska historien, men jag nöjer mig med att konstatera att hade vi haft lika stora och snabba massmediala kanaler som vi har idag...
Förloppet är det samma, ilskan växer, hopplösheten och utanförskapet blir för starkt, våld utbryter och slås ner av kraftigare våld från statsmakten.
Det tog bara längre tid förr, man får minnas att folk fick lov att gå från Dalarna till Stockholm och att Klemensnäsarbetarna var tvugna att sprida ordet mun till mun innan man slog till.

Hur lockande är det inte för en ung människa som ingenting har, att gå loss på en bil med en fackla, i synnerhet om detta stämmer, att de dessutom får betalt av kvällspressen om de fixar lite schyssta bilder eller en liten film från kravallerna?
Och jag håller det faktiskt för troligt att det kan stämma.
Även om de inte får betalt, så får de ju uppmuntran av att det kommer en drös med journalister som gärna vill fånga kravallerna på några schyssta pics liksom.
Kan du vänta lite medan jag vitbalanserar, typ, så, nu, nu kan du smascha lite fönster och bränna lite bilar och kolla, nu kom kravallpolisen och skjuter mot folk också, lösnummer, lösnummer, och massor med klickningar. Grejt.
Och en stor grupp ilskna, rädda människor, inte bra. Ungefär lika lätt att få stopp på som en skenande buffelhjord. Ungefär lika lätt att resonera med också.

Detta är inte ett integrationsproblem. Ej heller ett invandrarproblem.
Det är ett socialt samhällsproblem som skapas av att delar av befolkningen slås ut av såväl de dystra ekonomiska tiderna som den politik som förs.
Så som det alltid har varit.
Oavsett om upproret skett i Dalarna eller Husby.

Världen är ett sjukt kul ställe

Så varför kräktes jag just lite i munnen?
Kanske för att jag råkade läsa den här uppmuntrande genomgången av hur rika människor liksom bara tänker annars än fattiga och medklass och liksom bara blir rika.
För att de vågar ta chanser och se möjligheter.
Och använda pengar som de inte har för att uppnå sina drömmar.
Psykopatbeteende alltså.
Om vi alla bara blir psykopater så finns ingen fattigdom längre.
Grejt.
Rika människor är också, enligt sammanställningen, bra på att leva under sina tillgångar medan fattiga och medelklasspersoner lever över sina tillgångar.
Nähä?
När ens utgifter som krävs för ens överlevnad överstiger ens intäkter så har man ju på att välja mellan att leva över sina tillgångar eller, typ, dö.

Och om man tittar på hur världens konsumtion faktiskt ser ut så ser man ju att den stora konsumtionen sköts helt och hållet av den rika 20% av världens befolkning. Så...

                                           Läs mer om världens fattigdom här.

Hittills, de senaste 40 åren, har mer och mer pengar helt magiskt uppstått inom världens monetära system utan att det finns några reella tillgångar kopplade till dem. Bankerna har trollat fram nya tillgångar.
Men för varje tillgång finns en skuld. Det är skulden som tillverkar pengarna.
Någon måste betala.
Och det är inte de rika.

Det är de fattiga.
Som måste leva över sina tillgångar för att just, överleva.
Så om ni bara kunde sluta med det, fattiga människor, så har vi utrotat fattigdomen.

Världen är ett sjukt kul ställe.
Verkligen.

In da house

Jag vet inte om det är bristen på respekt för yrkeskunnande eller ren ointelligens eller blind tilltro till managementkonsulter från näringslivet eller en kombination av alla kombinerat med en stor generationsväxling inom den offentliga sektorn som har ställt till det så här.

Men det slår mig att under de 15 år som jag har befunnit mig inom den offentliga kultursektorn så har man någonstans tappat bort kunnandet om offentlighetsprincipen.
Ja, alltså inte om principen som sådan utan om de direkta konsekvenserna av den i det dagliga arbetet.
I Sverige har vi ju ansett det rätt viktigt att medborgarna ska kunna följa beslutsprocessen hela vägen, vem beslutar vart våra skattepengar ska ta vägen, hur ser besluten ut och vad blev resultatet i slutändan.
Det vill säga, vad fick vi för våra pengar? Kvalitetssäkring helt enkelt.
Detta har ju gett upphov till en rätt omfattande byråkrati, alla beslut kring alla ärenden ska gå följa från start till slut (under förutsättning att de inte omfattas av sekretessen och det är det inte så mycket som gör) också för att vi ska kunna vara säkra på att inte någon tjänsteman själv negerar politikernas politik.
Det är en viktig demokratisk process.
Våra politiker är folkvalda, vi har valt dem för att representera våra intressen, tjänstemännen är det inte.

Men, och det är här det blir intressant, tjänstemännen ska också tjäna invånarna, beställarna om du så vill, gentemot politikerna.
De ska kunna argumentera för verksamheter, hur arbetet ska skötas på respektive avdelning (om de är ansvariga för det, annars ska de föra avdelningens talan) och ha medborgarens bästa för ögonen.
Alltså i princip vara illojal mot sin arbetsgivare, vilket de som jobbade inom den offentliga sektorn då arbetet var lagstyrt och stod under statlig tillsyn (innan 1988) hade grepp om men som numera anses som ineffektivt.
Tvärt emot hur det fungerar i näringslivet alltså.

Och nej, det är inte helt effektivt när allt som görs måste igenom byråkratin innan det verkställs.
Men det är demokratiskt.
Och det finns något som heter delegation. Det innebär att politikerna förlitar sig på en eller en grupp tjänstemäns yrkeskunnande och lämnar beslutandet till dem, mot att de sedan redovisar hur pengarna använts och varför och kommer med förslag om hur verksamheten eventuellt skulle behöva förändras för att bättre möta medborgarnas behov eller politikernas intentioner.
Yrkeskunnandet är nyckeln här eftersom man inte kan begära av en politiker eller en människa för den delen, att de ska behärska en sisådär 250 yrken eller fler fullt ut.

Men när man hackar upp deras arbete i småbitar, när politikerna och ledningen får för sig att detaljstyra verksamheter man inte har kunskap om, eller kräver enkla kvalitetsindikatorer som enkla att mäta och dessutom kräver att tjänstemännen ska vara lojala mot sin arbetsgivare, ja, då har allt blivit, förvirrat.

Crap, skit, bajs. Eller om du vill kalla det New Public Management. Det är upp till dig.

Här kan du läsa om konsekvenserna för några offentliga verksamheter: JO pekar slutligen på den självgodhet och arrogans som Regeringskansliet visar inför grundlagen och Maciej Zarembas artikelserie om vårdfiaskot: Den olönsamma patienten.

Jag avslutar med att citera just Maciej Zaremba i den sista artikeln i serien; Förlåt dem, ty de visste inte vad de gjorde: 

"Var det så här våra politiker ville ha det? Knappast. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg skriver att riksdagens ledamöter inte förstod vad de gjorde när de på eftermiddagen den 9 juni 1988 godkände kompletteringspropositionen 1987/88:150. De ändrade nämligen i Sveriges statsskick. Det var ingen liten sak att ersätta lagstyrning med kontrakt och statlig tillsyn med prislistor och viten. Det var emellertid vad finansminister Kjell Olof Feldt, liksom i förbigående, föreslog i bilaga 1, sidorna 73–74, punkt 6.3 ”Mål och resultatorienterad styrning”. "