Jag finner hela den här litteraturkritikshistorien omåttligt roande.
Jo, det är sant!
I synnerhet som Ebba Witt-Brattströms ursprungliga debattartikel, i mitt tycke, mest handlade om omgivningens oförmåga att ifrågasätta vad diverse geniförklarade manliga konstnärer häver ur sig i genialitetens namn.
Där ingenting kan vara så ädelt och uppburet som den sanna kärleken mellan män och där kvinnor, över 13 dårå, reduceras till hackande kärringjävlar fastlåsta i diskbänksrealism och oförmögna att kåta upp männen på såväl det fysiska som det intellektuella planet.
Omgivningens oförmåga.
Inte författarnas.
Bäst är Ebba Witt-Brattströms svarsartikel, mest för den oerhörda trötthet som hon låter skina igenom.
Intressant nog upplevs hennes originalartikel som ett angrepp på mannen inte på strukturen och personförsvaren låter inte vänta på sig.
Ett bekant fenomen, tänk bara Roman Polanski där det ett tag framfördes åsikter om att han, eftersom han är en skicklig regissör, på nåt sätt borde stå över lagen, eller jag vet inte.
Roligast är ju som vanligt Birro.
Som såklart får det att handla om, ja, just det, Birro och sanningar som inte får förtäljas.
(Sanningen är alltid att allt är feministernas, invandrarnas, kulturmarxisternas och bögarnas fel, men det får man ju inte säga i det här jävla landet längre.)
Men jag förstår att det är jobbigt nu.
Nu när skämt som alltid har gått hem inte gör det längre. När publiken inte längre skrattar med för att inte skapa tråkig stämning utan i stället säger det de alltid har tyckt, att det där var inte roligt.
När applåder inte automatiskt bryter ut när en, manlig, skribent mångordigt beskriver sin hårda strävan att ligga först i fältet utan att inse att kampen han beskriver äger rum i ledarklungan och de utan cykel, som springer bredvid för sitt liv inte tycker att det är så mycket att applådera för, att komma först i cykelloppet.
När folk vid sidan av inte vill prata om vilket fantastisk prestation vinnaren har gjort utan hellre vill diskutera om det var så jäkla bra att köra över den där ungen ett kvarter bort, det var väl inte särskilt snyggt gjort?
När servitrisen inte längre ler generat när kocken nyper henne i rumpan utan anmäler honom för det sexuella ofredande han faktiskt har gjort sig skyldig till.
När folk inte vill prata om invandrarproblemet eftersom man inte ser människor som flyr sitt land av alla möjliga orsaker som problematiska utan om samhällsstrukturen som inte möter deras eller vårat behov.
Jo, det är jobbigt nu när åsiktskorridoren helt plötsligt öppnar sig åt alla möjliga håll och flera andra perspektiv krockar med det gamla vanliga.
Trångt, absolut, åtminstone för den som varit van att springa där själv.
