Rimlighetsprincipen

Det finns nåt slags idé hos oss, i alla fall i västvärlden, som går ut på att den lön för mödan jag får ut, står i direkt proportion till det arbete jag lägger ner.
Tänk om det vore så?
Vad rättvist allt skulle vara då.

Och jag säger dig nu, att det finns inte en möjlighet att Hans Vestberg jobbar miljoner gånger mer än ett barn på en soptipp utanför Mumbai.

Han är inte i desperat behov av 5 miljoner kr i MÅNADEN, 166 000 kr om dagen, för att överleva. Få mat i magen. Tak över huvudet. 

Nej, regeringen har bestämt att för att klara sig i Sverige idag, när hyran är betald, så ska du bara behöva ca 3 900 kr för en månads utgifter. Mat och sånt. Tv-licens och så.

Existensminimum alltså.

130 kr om dagen.

För en person. 

Det är en rimlig levnadsnivå för en svensk medborgare.

Jag säger inte att Hans Vestberg inte jobbar hårt. Eller har stort ansvar. Det gör han säkert. Det har han nog.

Men...

Om det faktiskt vore så att den lön för mödan som vi får ut faktiskt stod i proportion till det jobb vi la ner, ja, då skulle nog Yula vara rik som ett troll.

Och tvärtom, eftersom jag nu jobbar såhär hårt, som jag ju vet att jag gör varje dag och FÖRTJÄNAR så här mycket som jag får i lön, för det gör jag ju, så måste ju andra människor som inte tjänar lika bra som jag JOBBA MYCKET MINDRE.

Lata sig rent av.

Utnyttja systemet.

Något annat vore ju helt orimligt. (Läs, jävligt obehagligt och svårt för mig att hantera på en rent existentiell nivå. Det innebär ju att allt är helt godtyckligt och ba, gaaah! Hur hanterar man det liksom?)

Du tycker jag är orättvis mot Hans? Han har ju så fin utbildning och så mycket kompetens och kontakter och sånt som en unge på en soptipp aldrig kan ha!

Nej, eftersom de har kämpat som djur i hela sitt liv för att ha mat för dagen och bara kan drömma om utbildning, kompetens och kontakter.

Det är väldigt svårt att prioritera studier över existens. 

Äta bör man, annars dör man.

På riktigt alltså.

Slit ut dig på soptippen varje dag så du stupar i säng på en skitig filt, i ett läckande skjul, i vetskap om att om du inte gör om allt i morgon får du ingen mat och kommer inte ens att orka släpa dig upp på tippen i övermorgon på grund av svält och utmattning.

Lär dig läsa på din fritid vetja!

Kanske tar en fyra-fem timmar att ta dig till nån som faktiskt kan läsa, men, några ambitioner har du väl? 

Va?

Nej, världen, tillvaron, är inte rättvis. Inte nån stans. Vi VILL att den ska vara det. Det vore så mycket lättare då.

Men det är den inte.

* Rimlighetsprincipen: En verksamhet bör inte innebära risker som med rimliga medel kan undvikas. Det innebar att risker som med ekonomiskt och tekniskt rimliga medel kan elimineras eller reduceras alltid skall åtgärdas, oavsett risknivå.

Sitt still i båten!

Jobbiga saker händer när en stor grupp människor börjar ifrågasätta hur vi gör saker i vårt samhälle.
Tuvor rycks upp med rötterna och blickar riktas mot hålet som tidigare känt sig rätt trygg där under, väletablerad och konstant.
Sann liksom.
Självklar.

Extra svårt blir det när ifrågasättandet handlar om artistiska uttryck.
Jag kan inte tänka mig något värre än en kulturpolitik som ska vara korrekt, nyttig, fostrande och tillväxtgenererande.
Min starka, och djupt personliga, åsikt är den att kultur ska utmana oss, provocera oss, få oss att tänka och, viktigast av allt, vara en, av den utförande konstnären, subjektiv tolkning av vad det nu är just den konstnären ser.
Och förmedlar.

Men, och det finns ett jättestort men här, det blir ett problem med det när samma världsbild perpetueras gång på gång på gång.
Till och med som en subjektiv tolkning.
Den, där världen beskrivs som en jättestor korvfest, med småkorvar som vill bli bratwursts eller tror sig vara falukorv rent av och deras kamp beskrivs med stor detaljrikedom om och om igen.
(Om du har svårt med liknelser står alltså korv för snopp/män/pojkar.)

Nu ser ju världen inte ut så.
Den består inte av 9 män och 1 kvinna som lillkorven får som belöning efter utfört uppdrag.
Vilket en lätt kan tro, i synnerhet när det gäller populärkultur, men där har det faktiskt börjat hända saker, just för att en stor grupp människor har ifrågasatt hur vi gör saker.

Och även konstnärers subjektiva tolkning bör kunna ifrågasättas och funderas över.
I synnerhet om konstnärerna själva inte klarar av att göra den analysen.
Jag anser att konstnär är ett av våra viktigaste och mest krävande yrken.
Tillsammans med journalismen.

Världen är inte heller en plats som befolkas av vildar och där vita amerikaner, eller européer, måste styra upp och civilisera vildarna.
Alternativt rädda en viss sorts vildars särart/ursprunglighet/livsmiljö mot andra, oförstående och obildade vildar.
Don't be a gringo fantasy.

Jag har en teori om kulturell appropriering.

Och nu blir det svårt,  komplicerat och komplext, eftersom vi är människor.

Födda med empati och inlevelseförmåga.

Om du säger mig att jag kan omöjligt förstå hur det är att vara mörkhyad i Sverige idag och ständigt mötas av misstro och diskriminering så säger jag att, det är säkert så.

Men, jag kan med ett minimum av fantasi använda mina egna erfarenheter av att bli osynliggjord för att jag är kvinna, multiplicera det med tusen och få en idé om hur du har det.

Hur tröttsamt det är.

Eftersom jag är människa och besitter just den förmågan.

Om du säger mig att jag kan omöjligt förstå jojkens djupa betydelse för Sápmi, så håller jag med dig, men jag kan ändå se värdet med att införliva den med andra artistiska uttryck så den får större spridning.

När blir det kulturell appropriering och när blir det kulturspridning?

Min teori är att det är svårt att särskilja dem. 

För till och med när det är dina kulturella uttryck som i ren okunskap används som exotifierande inslag så sprids de.

Vissa kanske aldrig förstår var de kommer ifrån eller betydelsen av dem, men...

Någon kanske helt tolkar om dina uttryck och gör dem till sina.

Som Elvis.

Och Beatles.

Och Bowie.

Och Paul Simon.

Och Adele.

Eller Seal.

Eller Tasmin Archer.

Eller Barabara Hendricks.

Eller Misty Copeland.

Som tar till sig traditionellt vita uttryck med bravur.

Jag förstår frustrationen när en minoritet helt plötsligt får sina kulturuttryck kidnappade, omtolkade och masskonsumerade utan att minsta intresse ägnas åt minoritetens existens och förhållanden.

Men vi får inte alltid välja hur andra människor tar till sig saker.

Det är liksom det som är tjusningen.

Kulturell appropriering. Det är på sätt och vis det som är mångkultur. 

Den där smältdegeln som ger så mycket bra effekter. 

Tillväxt och så.

Eller Nightwish.*

*OBS! Ironi.