Nationernas Förbund

På det stora hela anser jag att idén med nationer nog har överlevt sig själv.
Och ja, jag vet att det är en radikal ståndpunkt, men fundera lite på det.
Nationer (liksom religioner) drar sig inte från att begå vilka ohyggligheter som helst för att, ja, jag vet inte riktigt varför?
För att här i vårt land har vi alltid haft det såhär och då ska vi ha det såhär jämt, oavsett vad som sker runt omkring, och då har vi rätt att göra vad som helst för att vi ska kunna fortsätta ha det så här, även om det innebär att vi slaktar ett helt land?
Som inte får bli arga på oss för att vi har slaktat dem eftersom vi ju ska ha det såhär!
På vilket sätt är det inte en fascistisk princip?
Vi har mer rätt att ha det bra än ni, för att vi bor här och betalar skatt här.
Fascism.
Det är i och för sig inte så konstigt att vi tänker så eftersom hela västvärlden är byggd på den principen.
Ta vilken kungasläkt som helst, någonstans i historien har de, med våld, tagit makten och kronan och sedan förbjudit alla andra att göra samma sak.
Diktaturer, war lords, what have you, alla gör de samma sak, använder överlägset våld för att ta makten och förbjuder sen den metoden. (Och alla andra metoder också för den delen.)




Det är ingen naturlag att vi ska ha det lugnt och skönt i Sverige för att vi vill det. I synnerhet inte om det inte går att genomföra på något annat sätt än att bomba något annat land sönder och samman.
Om vi inte vill att ohyggligheterna ska komma hit får vi fan se till att de inte sker där borta heller.

Rädsla gör oss dumma, ociviliserade, eftersom den kopplar ur våra högre hjärnfunktioner som vi använder för konsekvensanalys, impulskontroll och övervägda beslut och får oss att vilja slåss, fly eller spela döda.
Inget av dessa alternativ, slåss, fly, spela död, löser problemet med terrorism, krig och svält på ett permanent sätt.
Det behövs helt andra åtgärder för det.
En del av dessa kanske känns kontraintuitiva som att satsa resurser på återvändande krigare för att "avprogrammera" dem, större religiös närvaro i områden med potentiell rekryteringsbas, större öppenhet och inkludering. (Välutbildade Imamer, alltså, när det gäller Daesh-rektrytering eftersom de ju inte kommer att lyssna på någon annan och ja, fan vet vad som skulle bita på "Vit-Makt(ish)-jepparna" som bränner ner asylboenden och massakrerar SSU-ungar osv. Kalle Anka? Karl XII?)

En sak står klart, i de områden där de mänskliga rättigheterna inte upprätthålls och slås vakt om, där myndigheterna inte går att lita på och demokratiska val och processer saknas, där gror den våldsbejakande extremismen som ser terrorism som en vettig väg att få som man vill.

Jag kommer osökt att tänka på ett skeende i Margit Sandemos "Sagan Om Isfolket" där pesten kommer till byn.
Drängen Klaus skyndar sig hem och barrikaderar sig och sin familj i sin lilla stuga och sitter sen med fingrarna i mun och hoppas att pesten inte ska komma och knacka på hans dörr.
Tengel Den Gode, hans barnbarn, en piga och en ung djäkne ger sig ut på bygden och besöker de sjuka där de rensar upp så gott det går, bränner smittsamma kläder, skurar hus och folk och bjuder på en sup. Gör sitt bästa för att pesten inte ska spridas och sörjer för de som drabbats med risk för sina egna liv.

Låt oss inte sitta med fingrarna i mun och hoppas på att ondskan ska passera oss, låt oss gå ut och hjälpa.

Och låt oss framförallt slå vakt om de mänskliga rättigheterna, här, på hemmaplan.
När Säpo går ut med en massa svammel på en presskonferens, var rädda men var inte rädda, kan man ju ge sig på att massövervakning står på agendan, och mycket riktigt, dagen efter ger statsministern beskedet att massövervakning nu får grönt ljus och att asylrätten ska begränsas och bluttan blä.
Fly, fäkta, spela död.
Grogrund för våldsbejakande extremism.
De värsta terrordåden i Norden har inte begåtts av islamistiska grupperingar utan av blonda, blåögda, nordiska män.

Att döda en massa människor är inte det primära syftet med terrorism.
Målet, vinsten, är det som terroristen räknar med ska komma efteråt.
Ändrade asyllagar, massövervakning, misstänkliggörande av individer, demonisering, krig, bomber, vatten på sin kvarn.
Ni är djävulen, vi är det bättre alternativet. Titta bara!

Jag tror att vi behöver hitta en ny idé att förhålla oss till, som ser till att alla människor, alla individer, är trygga och säkra.
Inte nationer.
Kan vi åtminstone prata om det?







Och, P.S. Sverige är ett av Europas mest glesbefolkade länder, självklart har vi plats med fler!
Vi måste bara bygga mer hus, fler vägar, längre järnvägar, utbilda fler lärare, läkare och sjuksköterskor och ta vara på de som redan finns! Snacka om drag under galoscherna. Samhällsekonomiskt sett.

Trångt

Det är för sorgligt att vi inte verkar kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Att vi vill rita med tjocka kritor när vi skulle behöva tunna, fina, färgpennor för att kunna ge en rättvis bild.
Det tar längre tid förstås, och är betydligt svårare, men...

Att inte låta chock och ilska styra våra beslut utan eftertanke och logik.

Jag kan inte låta bli

Att fundera på hur en del människors ovilja, eller kanske är det olust, inför flyktingsituationen är konstruerad.
Jag får intrycket att det mest handlar om en irritation, nästan, över att bli störd i sitt vardagspussel.
Att om bara inte flyktingarna kom hit så skulle man kunna fortsätta leta efter den perfekt rostade kaffebönan, bråka om ordet hen, tycka det är förjävligt att ungarna inte får sjunga pepparkakegubben på dagis och klaga på bostadsbristen och välfärdens förfall men inte vilja höja skatten och betala för att återställa den.
Att inte få göra det, ifred.
Att dom bara har mage att komma hit med sin verklighet och knacka på och ha det eländigt när jag fan har betalat skatt i hela mitt liv för att få sköta mitt enligt mitt eget huvud.
Som om det är därför vi betalar skatt, för att slippa bry oss, slippa veta, låta nån annan ta hand om det där.
Och visst, det kanske funkade så när socialdemokratin skötte vårt samvete åt oss, men de senaste 20 åren har vi ju ägnat oss åt att fokusera på hur kollektivet ska underlätta individens frihet, individens ansvar, individens möjligheter och helt struntat i att fundera på vad individens roll har för betydelse för kollektivet.

Källa: Aftonbladet

Eller för den delen om vi ska ha nåt kollektiv överhuvudtaget.
Vilket vi liksom måste vare sig vi vill eller inte.
Faktiskt.
Alternativet är att dräpa alla andra utom dig själv eller din familj och mja, är det verkligen en så bra idé, alltså?
Kanske bara är jag, men det är lite Hitlervarning på det, tycker jag.
Och direkt otrivsamt för alla.
Och, inaveln...
Brr.

Simon Anholt tror, och jag är benägen att hålla med honom, att vi måste hitta stora, globala, gemensamma lösningar på vara små, enskilda och nationella problem.
Så länge vi fokuserar på vi och vårt i stället för oss och allas så kommer vi att trampa runt i samma hjulspår och orättvisorna fördjupas.
Människor har ställt till det, människor kan lösa det.
Det krävs bara vilja.
Tiden när vi kunde säga, inte mitt problem, lös det ni, det är er det angår, är förbi.









Det man vill, eller i alla fall det man tror man vill, är att någon ska kliva fram och peka med hela handen och säga:
"Ok, nu gör vi så här, flyktingar hitåt, bussar ditåt. Pengar till skola, vård och omsorg, bättre för alla, utan skattehöjningar, och vi ska bygga en miljon bostäder som de som behöver dem mest har råd att bo i, sätt igång."

Någon som tar ansvar och visar en väg ut.
Jag är inte alls säker på att det är det vi borde göra.
Kanske ska vi vara oändligt tacksamma för att vi har en statsminister som inte tar tillfället i akt att stärka sitt personliga varumärke utan är ganska osynlig.
Kanske behövs det för att kunna få till stånd breda lösningar både nationellt och internationellt?
Jag vet inte.
Jag vet bara att djupa brösttoner gör sig bäst på operasångare och diktatorer.
Inte i kompromisser och gemensamma lösningar.
Kan vi enas om det?

Om vi inte kan det, måste vi börja om och hitta en lösning som alla är smått missnöjda med men ändå kan leva med.
Det duger inte att jamsa med och säga "Jaja, gör som ni vill" och sen gå hem och motarbeta beslutet i allt man företar sig, eller åka ner till Grekland och dela ut lögnaktiga flygblad på eget bevåg för att man har storhetsvansinne och tror sig bli herre på täppan genom magiskt tänkande.
Då beter man sig som en liten pissmyra som lider av passivt aggressivt beteendemönster.
Och/eller av grandios självbild.
(You can google it.)

"Jag har nog med mitt."
ALLA har nog med sitt.
Det får vara nog med det nu.
Väx upp.

Det vackraste

Jag är inte religiös, men om jag tror på någonting, så är det de mänskliga rättigheterna.
I mitt tycke är detta dokument det i särklass vackraste och mest märkvärdiga skrivelse som mänskligheten har skådat.
Det brädar alla bibel-, koran- och what-have-you-texter med sin oantastliga logik och absolutism.
Det GÅR inte argumentera mot slutsatserna i detta dokument.
Om man försöker inser man snabbt att man låter som en fascistisk idiot.

Prova säga emot artikel 3 till exempel;

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Gick det bra?
Va?!
Inte?

Varje normalbegåvad människa landar nämligen i vissheten att dessa rättigheter gäller alla, överallt, hela tiden. I alla fall att de borde det.
Och det är här det blir problem, det blir nämligen lite svårt och jobbigt om man accepterar att det oomkullrunkeligt är sant att alla som föds (utan egen förskyllan för övrigt) har rätt att leva, vara fria och säkra, överallt, hela tiden jämt.
Att jag liksom inte har mer rätt att leva, vara fri och känna mig säker än, säg, en syrier. Eller saudier. Eller norrman.
Att min säkerhet inte har företräde.
Utan är likvärdig.
Att jag dessutom inte har rätt att förvägra dig säkerhet för att det blir obekvämt för mig.
Eftersom Sverige har erkänt de mänskliga rättigheterna och skrivit under på att de ska gälla alla. överallt, hela tiden.

Idag har argumentet "Sverige kan ju inte ta emot 2000 flyktingar per dag, Det håller ju inte, hallå?" typ, hörts här och där.
Nähä?
Men Jordanien ska fixa det? Turkiet? Libanon?
Folk slutar ju inte fly bara för att vi inte har lust att bli besvärade.
Sverige, som hur man än räknar, hamnar på topp-20 över världens rikaste länder och på sjätte plats om man räknar rikaste befolkning.
Om du har en inkomst och äger ditt boende så är du rik.
Du kanske inte känner dig rik, men det är du.
Gilla läget.

Men ok, vi stänger gränserna, förbjuder tiggeri, skiter i de mänskliga rättigheterna och tar hand om våra egna först och främst, för det är så man kommer till himlen, genom att inte undsätta människor i nöd för att det blir för dyrt.
Det blir liksom inte Bullerbyn för det.
Världen är i kris. Och det finns en överhängande risk att det som sker just nu kommer att betraktas som upptakten till tredje världskriget i framtiden.
Inga lammungar kommer att skutta fridfullt över hagarna. Vi har inga hagar.
Ingen doft av kryddpeppar och inlagd gurka kommer spridas över nejderna. Det luktar tacos och pizza.

70-talet, säger du, 70- och 80-talet, då var det bra att leva i Sverige!
Du är medveten om att Sverige tog emot enorma mängder invandrare och flyktingar under 70- och 80-talet?
Att det liksom är en svensk grej? Nåt som vi gör i Sverige när det går bra för landet? Man skulle till och med kunna göra tolkningen att det går bra för Sverige för att och under tiden vi tar emot mängder av invandrare och flyktingar.
Olof Palme kommer inte att återuppstå och föra svensken tillbaka till en tid när allt var bra och välfärden fungerande. Och även om han gjorde det så skulle varje förslag han hade stoppas av Sverigedemokraterna och/eller Alliansen som de tydligt aviserat hela högen.

Världen står i brand och det kommer att bli jävligt hett även för oss om vi inte hjälper till att släcka.
Vi är Sverige, vi är fan bäst!
Och om du tror att det går att rucka på genom att några trötta och rädda med en annan kultur och tro får en fristad här, att deras närvaro luckrar upp vårt bästiga land, ja, vad ska jag säga, du kanske inte gillar och har tillit till Sverige och svenskarna så mycket som du tror?

Det är inte svårt att skriva under på de mänskliga rättigheterna när det inte kostar något. När det inte är svårt, när det inte påverkar mig överhuvudtaget.
Men i den hetaste elden härdas det hårdaste stålet.
Om vi kan hålla fast vid vad vi, inte bara har sagt utan faktiskt skrivit under, att vi tror på, även när det är svårt, även när det kostar oss, även när det påverkar oss och får oss att instinktivt vilja se om eget hus och hämta hagelbössa för att försvara det, då, har vi bevisat varför Sverige är bäst i världen.

Och vad skulle Astrid Lindgren, det svenskaste av svenskt, säga?
Nånting om att annars är man inte en människa utan bara en liten lort, kanske?

Amatörens reviderade lista för att motverka stress på jobbet

Nä, jag kände att jag var tvungen att stuva om i listan lite och lägga till några punkter.
Här är den nya listan (den gamla hittar du i föregående inlägg.):


1. Arbetsbelastning
Tvinga inte halva personalstyrkan att utföra samma mängd arbete som innan den halverades till en fjärdedel av kostnaden. Personalen kommer att bli stressad då och det beror inte på dålig inställning hos personalen och kan inte åtgärdas med en annan inställning hos den samma hur många mindfulnesskurser och optimistkonsulter ni än tvingar på dem.
Det beror på för hög arbetsbelastning.

2. Arbetstid
Slaveri är förbjudet. Företaget äger inte sin personal. Ej heller personalens tid utanför den arbetade. Personalen lever inte i ett parallellt universum där allt går sköta under ett par lediga timmar mellan de delade passen. Ge fan i delade pass.
Om det är snorviktigt arbetets utförande att personalen går på ett snajdigt gym för att se snygga ut ska denna aktivitet ske på arbetstid och inte avkrävas personalens fria tid som personalen inte får betalt för.

3. Anställningstrygghet.

När personalen inte ständigt befinner sig i "riskerar-utröstning-av-ö-rådet(aka ledningen)-läge"         kommer stressen att minska avsevärt på arbetsplatsen och de anställda kan börja samarbeta istället för att konkurrera ut varandra.

En verksamhet som inte kan ta in vikarier vid frånvaro, för att alla i personalen gjort sig själva oumbärliga i rädsla för att få sparken, är en sårbar verksamhet.

2. Tydliga ansvarsområden med mandat att ansvara för sitt område. 

Visa tillit till de anställdas kapacitet, genom att tydligt klargöra att du ska ansvara för det här och vi litar på att du ser och tar tag i allt som behöver göras för att det ska fungera så bra som möjligt för både dig och det du ansvarar för. 

3. Arbetsmiljö. 

Se till att alla anställda har rätt belysning, rätt arbetsställning, tillräckligt med tid för pauser och de hjälpmedel som finns att tillgå. Som anställd kan du ta hjälp av ditt fackombud eller arbetsplatsens skyddsombud. Mer information hittar du på Arbetsmiljöverket.

4. Ordentligt stöd.

a) Värdesätt personalens kunnande och deras insikter i hur arbetet kan och bör organiseras och ta ansvar för att i den utsträckning det är möjligt tillhandahålla de resurser som de anser nödvändiga för att utföra sina arbetsuppgifter. I de fall där sparbeting gör detta omöjligt låt personalen avgöra vilka saker som skall prioriteras bort för att göra minst skada för verksamheten. 

b) Om och när ett problem inträffar inom den anställdes arbetsområde som efter stor ansträngning de inte rår på själv ska ni arbeta tillsammans för att lösa problemet.

5. Stabilitet.

Nya direktiv, omorganisationer, förändrat regelverk. 

Var jävligt försiktig med detta och acceptera att alla omställningar tar tid och att det inte är hos dig omställningen sker utan hos personalen och att det tar ännu längre tid att utvärdera omställningens effekter, vilket betyder att omställningen kanske visst har gett resultat, men det syns bara inte än.

Ge personalen tid, utrymme och resurser för förändringsarbetet, de är de som ska göra förändringarna, få dem att fungera, arbeta på ett helt nytt sätt och göra bedömningen om något eventuellt inte alls fungerar!

Alla klarar av att förhålla sig till obönhörligheten i ett förändrat regelverk om en bara får klart för sig att så är fallet.

Nu så.
Jag lämnar er. för den här gången, med ett fint och viktigt ord, som också har betydelse för att minska stressen på jobbet;
Transparens.
You can google it.

Amatören: 5 sätt som motverkar stress på jobbet

Här är expertens lista.
Jag sammanfattar;

1. Bra belysning
2.Variation av arbetsställning
3. Terminalglasögon
4. Justerbar stol
5. Ordentligt stöd (för kroppen)
6. Bildskärmen
7. Pauser
8. Andningen
9. Ventilation
10. Visa hänsyn mot kollegorna

Här är min, betydligt kortare, lista:


1. Anställningstrygghet.

När personalen inte ständigt befinner sig i "riskerar-utröstning-av-ö-rådet(aka ledningen)-läge"         kommer stressen att minska avsevärt på arbetsplatsen och de anställda kan börja samarbeta istället för att konkurrera ut varandra.

En verksamhet som inte kan ta in vikarier vid frånvaro, för att alla i personalen gjort sig själva oumbärliga i rädsla för att få sparken, är en sårbar verksamhet.

2. Tydliga ansvarsområden med mandat att ansvara för sitt område. 

Visa tillit till de anställdas kapacitet, genom att tydligt klargöra att du ska ansvara för det här och vi litar på att du ser och tar tag i allt som behöver göras för att det ska fungera så bra som möjligt för både dig och det du ansvarar för. 

3. Arbetsmiljö. 

Se till att alla anställda har rätt belysning, rätt arbetsställning, tillräckligt med tid för pauser och de hjälpmedel som finns att tillgå. Som anställd kan du ta hjälp av ditt fackombud eller arbetsplatsens skyddsombud. Mer information hittar du på Arbetsmiljöverket.

4. Ordentligt stöd.

a) Värdesätt personalens kunnande och deras insikter i hur arbetet kan och bör organiseras och ta ansvar för att i den utsträckning det är möjligt tillhandahålla de resurser som de anser nödvändiga för att utföra sina arbetsuppgifter. I de fall där sparbeting gör detta omöjligt låt personalen avgöra vilka saker som skall prioriteras bort för att göra minst skada för verksamheten. 

b) Om och när ett problem inträffar inom den anställdes arbetsområde som efter stor ansträngning de inte rår på själv ska ni arbeta tillsammans för att lösa problemet.

5. Stabilitet.

Nya direktiv, omorganisationer, förändrat regelverk. 

Var jävligt försiktig med detta och acceptera att alla omställningar tar tid och att det inte är hos dig omställningen sker utan hos personalen och att det tar ännu längre tid att utvärdera omställningens effekter, vilket betyder att omställningen kanske visst har gett resultat, men det syns bara inte än.

Ge personalen tid, utrymme och resurser för förändringsarbetet, de är de som ska göra förändringarna, få dem att fungera, arbeta på ett helt nytt sätt och göra bedömningen om något eventuellt inte alls fungerar!

Alla klarar av att förhålla sig till obönhörligheten i ett förändrat regelverk om en bara får klart för sig att så är fallet.

Just sayin'.

Ja, och så arbetsbelastning, arbetsbelastning, arbetsbelastning! Se till att den är mänsklig. Men det borde vara så självklart att jag inte ens skulle behöva säga det...

Åsiktskorridoren

Jag finner hela den här litteraturkritikshistorien omåttligt roande.
Jo, det är sant!
I synnerhet som Ebba Witt-Brattströms ursprungliga debattartikel, i mitt tycke, mest handlade om omgivningens oförmåga att ifrågasätta vad diverse geniförklarade manliga konstnärer häver ur sig i genialitetens namn.
Där ingenting kan vara så ädelt och uppburet som den sanna kärleken mellan män och där kvinnor, över 13 dårå, reduceras till hackande kärringjävlar fastlåsta i diskbänksrealism och oförmögna att kåta upp männen på såväl det fysiska som det intellektuella planet.
Omgivningens oförmåga.
Inte författarnas.
Bäst är Ebba Witt-Brattströms svarsartikel, mest för den oerhörda trötthet som hon låter skina igenom.
Intressant nog upplevs hennes originalartikel som ett angrepp på mannen inte på strukturen och personförsvaren låter inte vänta på sig.
Ett bekant fenomen, tänk bara Roman Polanski där det ett tag framfördes åsikter om att han, eftersom han är en skicklig regissör, på nåt sätt borde stå över lagen, eller jag vet inte.

Roligast är ju som vanligt Birro.
Som såklart får det att handla om, ja, just det, Birro och sanningar som inte får förtäljas.
(Sanningen är alltid att allt är feministernas, invandrarnas, kulturmarxisternas och bögarnas fel, men det får man ju inte säga i det här jävla landet längre.)

Men jag förstår att det är jobbigt nu.
Nu när skämt som alltid har gått hem inte gör det längre. När publiken inte längre skrattar med för att inte skapa tråkig stämning utan i stället säger det de alltid har tyckt, att det där var inte roligt.
När applåder inte automatiskt bryter ut när en, manlig, skribent mångordigt beskriver sin hårda strävan att ligga först i fältet utan att inse att kampen han beskriver äger rum i ledarklungan och de utan cykel, som springer bredvid för sitt liv inte tycker att det är så mycket att applådera för, att komma först i cykelloppet.
När folk vid sidan av inte vill prata om vilket fantastisk prestation vinnaren har gjort utan hellre vill diskutera om det var så jäkla bra att köra över den där ungen ett kvarter bort, det var väl inte särskilt snyggt gjort?
När servitrisen inte längre ler generat när kocken nyper henne i rumpan utan anmäler honom för det sexuella ofredande han faktiskt har gjort sig skyldig till.
När folk inte vill prata om invandrarproblemet eftersom man inte ser människor som flyr sitt land av alla möjliga orsaker som problematiska utan om samhällsstrukturen som inte möter deras eller vårat behov.

Jo, det är jobbigt nu när åsiktskorridoren helt plötsligt öppnar sig åt alla möjliga håll och flera andra perspektiv krockar med det gamla vanliga.
Trångt, absolut, åtminstone för den som varit van att springa där själv.

Riemannsumma

I dagens Sverige handlar SOS Alarm inte längre om att bistå och undsätta människor i nöd.
Nej, nu för tiden handlar det om att någon ska kunna plocka ut vinst genom att tillhandahålla den funktionen om olyckan är framme.

Vad kan ett falsklarm kosta?
Vi säger att det kostar 100 000 svenska kronor att skicka iväg ambulans och polis i onödan.
Vafan, vi säger en kvarts miljon, 250 000 kr.
Hur stor den summa än är så är det den prislappen vi sätter på folks liv.
Den vinsten företaget gör genom att inte skicka iväg polis och ambulans till någon som kanske ligger och dör men inte låter tillräckligt seriös i telefon. Eftersom man kanske ligger och dör just då och inte riktigt förstår varför operatören håller på och tjafsar om.
Svårt vara klar och redig när man har en kula i huvudet eller så.

Kalla mig radikal. Bakåtsträvande. Världsfrånvänd. Men jag tycker det är fel att tjäna pengar på folks liv eller död.
Moraliskt fel.
Fel. Äckligt. Cyniskt. Grymt.
Mest för att du inte har världens bästa förhandlingsläge när det handlar om att klara livhanken.
De allra flesta av oss skulle, om vi var tvungna, försätta oss i djup skuld om det innebar att vi eller våra nära och kära skulle överleva.
Eftersom vi inte är psykopater.
Vi skulle alltså överlåta alla våra tillgångar till den som höll ut handen precis utom räckhåll när vi höll på att drunkna om den med handen krävde det.

Att schackra med människors liv, hälsa och, för den delen, utbildning...
Näe, people, det är bara inte rätt.

Det bästa för SOS Alarm eller Securitas eller vem fan det nu är som sköter den uppgiften i regionen där du bor, är att ingen behöver polis eller ambulans överhuvudtaget, utan att de kan kara in pengarna för det i vinst. (Not gonna happen, men ändå.)
Det näst bästa bästa är att korrekt bedöma behovet hos den som ringer och föreslå åtgärder som tillgodoser det behovet utan onödiga kringkostnader (tryggheten för den som ringer att en ambulans eller vad det nu kan vara, skickas ut, räknas inte in i denna ekvation) och definitivt inte skicka ut räddningspersonal i onödan för då blir det minus i vinstkassan.
När x går mot noll så närmar Riemannsumman sig det faktiska värdet på funktionen.

Det är bara det att x i det här fallet är utryckningar och funktionen är livsräddande åtgärder och människors liv.
Eller funktionen bör vara livsräddande åtgärder. Idag handlar det ju som sagt om att kunna dela ut vinst till ägarna istället.

Ett samtal som det här (som tydligen bygger på ett äkta larmsamtal) skulle inte funka alls.

För det kräver både fantasi och medkänsla hos den som tar emot samtalet. Och inte minst mandat att skicka ut hjälp även när det inte är glasklart vad som hänt eller hur behovet ser ut.
För säkerhets skull.
Ifall nån behöver hjälp.
Då ett liv är värt allt för den som lever det.
Och inte bara 250 000 kr.
Eller vad nu ett falsklarm kan tänkas kosta.