Sha-la-la-la-lah

Inte för en sekund inbillar jag mig att Herr Åkesson och de andra i den bajsbruna partitoppen är okunniga om vad de håller på med.
Nej, de är något mycket värre misstänker jag, nämligen övertygade fascister.
Åkesson är dessutom skicklig politiskt och förstår sig på hur man manövrerar i det politiska landskapet.
Men det går inte att komma ifrån att de vill göra skillnad på folk och folk i en sant fascistisk och odemokratisk anda.
Här kan du ta del av alla deras motioner som de lagt fram i riksdagen.
Det är en väldigt blandad kompott med allt från sänkning av dansbandsmomsen till sänkt straffmyndighetsålder och inte helt lätt att navigera sig i.
Och faktiskt inte något man alls har lust att fördjupa sig i, men det är det man måste.
Dessutom måste man bilda sig en uppfattning om vad mumbojumbot faktiskt skulle få för reella konsekvenser om de infördes för det är inte alldeles uppenbart, nämligen.

Vilket också ge en rätt så talande bild av Sverigedemokraterna som parti.
Här återfinns personer som anser att dansbandsmusik, vår nationalsångs juridiska status och systembolagets öppettider är ärenden av högsta vikt för riksdagen att ta ställning till.
Jag säger inte emot.
Inte alls.
Jag bara påpekar.
Men här återfinns även personer som vill införa regler som innebär att en person som levt i Sverige, med svenskt medborgarskap, ska kunna utvisas om personen blir eller är hemlös.
Här finns personer som anser att för att bli svensk medborgare ska man klara språktester, kunskapstester och bedömas bli en tillgång för Sverige, vilket ju förstås medför, om man tänker efter alltså, att man inte kan bli svensk medborgare förrän man är en 15-16 år och dessa tester kan genomföras på ett korrekt sätt. Även om man nu råkar födas av svenska föräldrar som innehar svenskt medborgarskap i Sverige.
Här finns personer som anser att om vi skapar ett samhälle där vi kan leva sida vid sida med acceptans för olika kulturella uttryck så bryter vi mot de mänskliga rättigheterna och sviker de värderingar de mänskliga rättigheterna bygger på. Som anser att om vi tillåter omskärelse på friska pojkar så bryter i mot religions- och åsiktsfriheten.
Som tycker att svenskt medborgarskap är något som måste förtjänas under lång tid och innehålla exklusiva rättigheter.

Det jag menar är att det finns en dubbelhet i Sverigedemokraterna. Såväl i parti som i väljarkår.
En del som tycker midsommar, sill, dansband och det svenska kulturarvet att bra och fint och nånting värt att kämpa för. Ja, och så att det är lite för mycket invandrare i Sverige och vem vet vad de har för sig egentligen?
Och en annan del som högst medvetet vill införa olika nivåer av medborgarskap, strängare straff för vissa medborgare och återgå till något slags idealsamhälle som aldrig har existerat.
Varför är lite oklart. Åtminstone officiellt då de ju säger sig INTE vara rasister och fascister. Vilket ju faktiskt blir lite svårt att tro på när man läser deras motioner.
Men jag vidhåller att det beror på okunnighet, men i det senare fallet om vald okunnighet.
De vill inte ta in hur världen ser ut och fungerar. De vill att alla problem kommer sig av att folk inte håller sig vid sin läst och jävlart håller sig på plats.
I synnerhet geografiskt.
Att allt beror på att folk flyttar runt.

Det är de som gör en kall av olust.
För man känner en pust av bruna skjortor.
Och får en obehaglig misstanke om att här finns en lust till staket, koncentrationsläger och inskränkningar för oliktänkande.
Än värre om de faktiskt inte anser att det är en bra idé på riktigt utan bara för att det vore skönt om man fick bestämma nån gång.
Bestämma över alla som man föraktar.
Visa vem som är bäst, ingen protest för då jävlar skjuter vi dig.

Ingen idag vill erkänna sig som övertygad rasist. Att vissa är bättre än andra baserat på något rasbiologiskt skitsnack.
Nej, idag är man mer beige än brun.
Min kultur är bättre än din.
Same shit, different name.

Undrar vad Freud skulle ha att säga om det här? Liten penis?

Den som sare han vare.

Ingen människa tycker om att bli kallad okunnig.
Men SD's anhängare är just det, okunniga.
Det går inte att komma ifrån.
Och det är det som gör det så förbannat svårt att bemöta dem på ett effektivt sätt.
För man vill ju säga: Du förstår ju inte hur världen fungerar!
Och möts då av: Det gör jag ju för fan visst! Det är du som inte fattar hur det ser ut och vad som kommer att hända!
Man vill skrika: Men du tittar på fel saker och använder makroperspektiv när du borde använda mikroskåp och mikroskåp när du borde använda makroperspektiv! Du blandar ihop det!

Dessutom använder de sig av nåt slags ickeargumetation som gör att man får lov att reda ut deras hoptjorvade argument i evigheters evighet istället för att kunna förklara sin egen ståndpunkt.
Läs kommentarerna till denna krönika i Aftonbladet så förstår du vad jag menar.
Till exempel ställs frågan där: På vilket sätt drar SD alla invandrare över en kam?
Vilket skulle ta forever att svara på.
För man vill svara på det och inte bemöta det med: På vilket sätt drar INTE SD alla invandrare över en kam?
Vilket man kanske borde.
Man faller på eget grepp.

De kräver att jag ska förklara mig. Och man måste börja med att förklara de enklaste begrepp och självklarheter som hur demokrati fungerar och att vi är en och samma art och så vidare för att överhuvudtaget kunna komma någonstans.
Eftersom de inte riktigt verkar ha kläm på det.
Det vill de inte lyssna på för då har jag "inte svarat på frågan" och vill "förtiga sanningen".
Vad är det för jävla sanning som förtigs?
Att det är skillnad på folk och folk eller?
Bite me.

SD verkar ju inte ens förstå konsekvensen av sin egen politik, sina egna förslag och motioner.
Det här är en bra och tydlig beskrivning av vilka konsekvenser SD's politik skulle få i realiteten.
Det är ingen dystopi eller jo, det är det men det är också en beskrivning av hur det faktiskt skulle bli om de fick igenom sina idiotier.

Men visst, jag erkänner villigt att jag inte förstår mig på deras tillvaro, deras perspektiv, att jag inte ser det de ser. Jag är okunnig om detta. Absolut.
Men.
Jag tycker de har fel och gör fel analys.
De tycker jag har fel.
Min analys kräver att de läser på först.
Deras analys kräver att jag blir dum i huvvet.
Därom tvistar icke de lärde.

Intressant fenomen

Första gången som jag verkligen blev medveten om det var 1998 när Lisa Ohlins film "Veranda för en tenor" hade haft premiär.
Det var Lisas långfilmspremiär och den guldbaggenomierades och huvudrollsinnehavaren Krister Henriksson vann också en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Filmen var framgångsrik och Lisa intervjuades överallt och lyftes upp som en Bra Kvinnlig Regissör.
Det finns ju inte så många...
Men det jag minns mest är att hon ständigt fick frågan varför hon, som kvinnlig regissör, valt att som första långfilm skildra män och inte kvinnor?
Hon var ju kvinna?
Och filmer om män finns det ju så gott om?
Underförstått; hade inte hon som kvinnlig regissör ett ansvar att berätta kvinnliga historier om kvinnor nu när hon ju fått ynnesten att berätta något överhuvudtaget? Bli ett språkrör för alla kvinnor överallt, typ?

Och jag tänkte, den frågan får aldrig manliga förstagångsregissörer.
Det ansvaret vilar inte på manliga förstagångsregissörer.
Manliga förstagångsregissörer behöver inte heller visa att män kan göra film generellt. De behöver bara visa att de som individ kan göra film och om de inte lyckas göra en suverän film första gången de försöker så får de troligtvis ändå göra en till. Eftersom det var ju första gången de försökte och "man kan ju se att han har talang".
Om kvinnor misslyckas, i filmbranschen, den bransch jag känner till bäst, så kan kvinnor inte göra film. Alla kvinnor. Inte bara den kvinnan.
Det har förbättras sen 1998 det har det, men jag tycker fortfarande att fler borde kämpa för kvinnors rätt att göra minst tio skitfilmer precis som männen utan att de riskerar kommande finansiering.

Hur som helst, kvinnliga konstnärer, inte bara Lisa Ohlin, påläggs ofta ansvaret för att berätta alla kvinnors historia samt om de har verkligt otur även väga in männens sida av det hela.
Kvinnliga konstnärer verkar inte ha samma självklara rätt att utgå från sitt eget, högst individuella perspektiv och välja de historier, karaktärer eller ämnen som intresserar dem, säger dem nånting, ger dem något att berätta.
Vilket all konst oavsett yttring egentligen handlar om. Konstnären visar oss sitt subjektiva perspektiv på vad det nu vara månde och vill få oss, som publik, att känna och reagera på det.
Fast jag tycker det är absolut mest förekommande som fenomen inom film- och tv-sektorn.
Att bli ställd till svars.

Ytterst sällan får manliga konstnärer bära ansvaret för att berätta historier utifrån alla perspektiv.
Men nu har det hänt.
I en debattartikel i DN tycker historikern Sara Edenheim att Jonas Gardells bok och tv-serie "Torka aldrig tårar utan handskar" visar ett förenklad och missvisande bild av aids där de kvinnor som dör som flugor idag inte har någon röst.
Häpp!
Jonas Gardell påförs alltså ansvaret att ge en heltäckande bild av aids och aidssjuka från start till slut.
Av en kvinna som studerar genus bland annat.
Fascinerande.
Det kan ju inte ha undgått någon att Jonas Gardell är homosexuell.
Och jag tänker att det är därför han påförs detta ansvar. Eftersom jag inte har upplevt att det någonsin görs på manliga konstnärer. Manliga heterosexuella konstnärer.
Men eftersom Gardell nu råkar tillhöra en minoritet, vilket även kvinnliga konstnärer gör i konstnärsvärlden, så får han ge röst för alla homosexuella inklusive de lesbiska kvinnorna som ju inte smittades av aids och dog, då när det begav sig och aids kallades för bögpesten, utan bara kunde stå vid sidan av och se sina vänner dö.
Jonas Gardell är inte en lesbisk kvinna. Han är en manlig bög. Med ett bögperspektiv på en period som han genomlevde och befann sig mitt i.
Jag tycker inte det är orimligt att han berättar SIN historia. Utifrån sitt perspektiv. Som en konstnär bör.
Precis som vilken man som helst.

För jag tror att en heterosexuell man hade valt att svara på ett sådant påhopp att; Ja, men nu har jag valt att berätta den här historien eftersom det är den som står mig närmast.
Om han ens hade fått den frågan.
Det är tveksamt.

Jag skulle önska att alla som uttrycker sig konstnärligt oavsett kön, etnicitet, ålder eller sexualitet fick lov att uttrycka sitt perspektiv utan ansvar för alla andras.
Eller att alla ställdes till svars för allt.
Antingen eller.
Om man nu på allvar vill förändra den patriarkala strukturen i samhället.
Annars kan man ju fortsätta precis som vanligt.
Det väljer man ju själv hur man gör.



(Jo, jag vill ju påpeka att ingen medvetet gör skitfilmer. Alla som gör film gör sitt allra bästa för att filmen ska bli så bra som möjligt. Men ibland blir det inte bra i alla fall. Ibland blir det skit. Det bara är så. Väldigt sällan är det meningen. Det bör man ha i åtanke.)

Lite rasism ska väl en demokrati tåla?

Nej, en demokrati tål faktiskt ingen rasism alls eftersom det helt går emot den grundläggande idén om allas lika värde, det, som är plattformen varpå demokratin vilar.

Demokratins hjärta säger inte bara att det är den egna nationens medborgare som är lika mycket värda utan alla människor, överallt, i hela världen.
Och är det nånting som går igen i världens alla religioner så är det principen att vi alla har ansvar för alla andra. Sen att många har valt att tolka det som att de måste omvända alla andra som inte delar deras religiösa övertygelse till sin egen religion för att få ta del av det ansvaret, det är något helt annat.

Det här är inte ditt land, det är mitt, sätter fingret på en djupt mänsklig egenskap som faktiskt bottnar i vårt djuriska ursprung, revirtänkandet.
Det här är MITT revir och här har du inte att göra om jag inte vill ha dig här.
Det här är ett bra revir med gott om mat, vatten och naturtillgångar, jag vet det och därför tänker jag försvara det på alla sätt jag kan.
Och dig vill jag inte ha här. För det här är MITT.

Men vi är inte längre djur. Vi ser oss själva som högtstående människor med förmåga att ställa oss över våra djuriska instinkter.
Och redan i sandlådan lärde vi oss att det inte är bra att vara egennyttig.
Eftersom vår framgång som art beror på vårt samarbete. Att vi tillsammans ser till så att alla har nog att äta, en eld att värma sig vid och skydd för faror.
Men nånstans på vägen fick vi för oss att det var andra människor som utgjorde det största hotet.
Eftersom vi inte ville dela med oss av det goda. För det var VÅRT.
Så blev vi revirtänkande flockdjur.
Och där är vi fortfarande.
Tydligen.

Men nu vänder vissa av oss sig mot vår egen flock, till medlemmar vi bjudit in och tagit emot och därigenom gett dem exakt samma rätt till allt som vi betraktar som vårt och säger, nej, vi ändrar oss, vi har mer rätt till detta än vad ni har, för att vi har mer rätt till detta än vad ni har.
Och är man Sverigedemokrat säger man också, men jag har inte gått med på att vi ska bjuda in nån! Jag har inte gått med på att de inbjudna ska ha samma rättigheter som vi! Det har jag inte gått med på! Och eftersom jag inte har gått med på det så är det inte ditt!
Det är mitt! Och jag har mer rätt än du att bestämma att det är så för det har jag! För jag har valt mitt ursprung mycket bättre än du! Och då behöver jag inte bry mig och den här överenskommelsen alla andra har gjort runt i kring mig för den har jag inte gått med på!
Svårt vara flockdjur med revirtänk i ett civiliserat, demokratiskt samhälle där majoriteten bestämmer.
Men de försöker, de försöker.

För demokrati är egentligen inte vad de vill ha.

Om det går som en anka

Och ser ut som en anka, så är det nog en anka.

Problemet är inte att SD's väljare inte förstår att att partiet är främlingsfientligt, islamofobiskt, homofobiskt och misogynt utan ATT de gör det.
Och håller med.

De ser sig omkring i samhället och gillar inte vad de ser.
Gör en ytlig analys av läget och griper tag i den förklaring som verkar enklast, mest handlingskraftig och tydligast.
Och ställer minst krav på dem.

Ända sen SD valdes in i Sveriges riksdag har jag haft problem med att förstå mig på hur deras väljare tänker.
Jag kan inte för mitt liv begripa varför de anser att SD's hatpolitik är rätt väg att gå.
Kan inte sätta mig in i tankegången för den saknar, för mig, all rim och reson.
Jag saknar helt enkelt förutsättningar för att förstå det eftersom jag tycker att om man tänker efter ens ett enda litet uns så skulle man förstå att det är skitsnack och inte löser ett förbannade dugg. Egentligen.

Min fördom om SD's väljare  är att de är som som han som försöker sig på släktenforskning i Klungans föreställning "Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter."
Han gillar inte sin livssituation och har snappat upp att han egentligen inte skulle behöva ha det så.
Han vill göra något åt det och tänker att han ska ta reda på varför han är där han är men saknar rätt verktyg för att göra just det.
Han vet nästan hur man gör.
Men lyckas inte.
Och blir än mer frustrerad.
Som en tvååring i trotsåldern.
"Jag kan inte förklara vad jag vill och kan inte få besked om hur jag ska lära mig att göra det som jag inte kan förklara att jag vill och blir skitarg när du inte fattar vad det är jag vill som jag inte kan förklara!"

Man kan inte möta den växande fascismen genom att tro att de som faller för den inte förstår vad de har fallit för.
Kanske måste man klä av resonemangen de för på ett väldigt vältaligt sätt och säga:
"Men konsekvensen av det du säger nu är ju att en del människor är mer värda än andra och var det inte det du var så arg på? Att det verkar som om andra är mer värda än du och hur du än jobbar och sliter så får du inget brejk?"

Men jag saknar som sagt förmågan att förstå hur de tänker.



Här finns en intressant artikel att läsa.

Du får skylla dig själv om du blir född

Vad är det som håller på att hända i Sverige idag?
Med oss, alla?

När vi låter samtalsklimatet hårdna så att vi inte längre drar oss från att såra personer runt omkring oss i det offentliga samtalet?
När vi tittar på tv-underhållning som sågar deltagare längs med fotknölarna och tycker att det får de väl tåla när de ställt upp i ett sådant sammanhang?
När vi tycker att den sågade ska hålla god min men inte den bedömande?

Men du är ju homosexuell, muslim, jude, feminist, hur kan du tro att du ska få gifta dig, skaffa barn och leva under samma regelverk som alla andra? (kristna heterosexuella medborgare?)
Hur kan du tro att de rättigheterna gäller för alla?

När personal på UD tycker att två fängslade journalister med vänstersympatier ska vara tacksamma för att regeringen är så gentil att den ser till att få loss dem ur regimens klor, trots sina sympatier?
När det inte är självklart?
När en del tycker, ja, jo, det är väl rimligt att UD och i förlängningen regeringen bara hjälper dem som tycker lika som dem som styr, de andra har ju inte röstat på dem?

Politiker är väl också människor? Politiker måste väl också få göra affärer som alla andra? Även om det innebär att de tar beslut som gynnar den egna affärsverksamheten och missgynnar Sverige? Och varför skulle jag behöva redogöra för det?

När åsikter och tyckanden upprepas av välbetalda lobbyister tillräckligt många gånger för att vår hjärna ska uppfatta det som sant, eftersom vi har hört det förut, och sanningen, den vederhäftigt framtagna sanningen, verkar lurig eftersom den inte har samma ekonomi bakom sig och då inte upprepats lika ofta, när det, är gängse norm?

När vi tycker det är äckligt med kvinnor som inte rakar sig under armarna och låter könshåret växa, fullt synligt!??
Det vore ju en sak om man slapp se det liksom?

Vad pinsamt det är att det fortfarande finns tjocka människor, fula människor, olyckliga människor, misslyckade människor överhuvudtaget, att de inte bara går och gömmer sig nånstans eller dör av skam, typ? Har de ens något existensberättigande, egentligen?

Nä, jag tycker inte alls det är konstigt att den här försäkringen inte gäller dig, du är ju född med hål i hjärtat, det är ju ditt ansvar, so what att du dog av en lungsjukdom?
Hål i hjärtat, är väl hål i hjärtat och det kan man ju inte leva med?

Katrin Zytomierska-samhälle, vad det det vi ville ha?

Hur mycket invandring tål Sverige?

Svaret är: hur mycket som helst.
Toleranta kosmopoler har ett fantastiskt facit när det gäller nydandande tankar, innovationer och välstånd.
Till skillnad från rädda, stängda länder och städer med noll input utifrån.
Då får man, Nordkorea.
Och det verkar ju som ett kul ställe...





(Om du inte tror mig kan du läsa lite här: http://www.migrationsinfo.se/ekonomi/tillvaxt/ 
eller här:  http://www.arenafortillvaxt.com/index.cfm/id/1910/newsletter/39/art/51/)