Nostra Culpa

Vi har gjort det här.
Vi.
Sverige.

Och Gzim är bara en av många, många.
En vacker liten sol som sakta slocknar.
För att vi, vi Sverige, inte tar vårt ansvar för att skydda de försvarslösa.

Vi mördade inte hans grannar, vi tvingade inte honom och hans familj till flykt från sitt hem till att börja med.
Vi tog bara ifrån honom hans drömmar.

http://svtplay.se/v/2717962/dokumentarfilm/gzim_rewind

Arv och miljö

Vi är alla ett resultat av vårt arv och vår miljö men det vill vi inte vara.
Vi vill bara vara det nånting som är vi, det vi har som bara är vi, vårt unikum.
Vi vill inte vara en siffra i en statistik med förutsägbara och förväntade beteenden.
Inte känna oss utlämnade till något som ligger utanpå oss, som vi inte har valt och som på nåt sätt sätter vårt unikum ur spel.

Det är ett faktum att om dina föräldrar är akademiker så är chansen väldigt mycket större att du också studerar vidare än om de inte är det.
Det är ett faktum att om dina föräldrar röker så risken överhängande att du också kommer att göra det i vuxen ålder, hur illa du än tycker om det som barn.
Det är ett faktum att barn gör som sina föräldrar gör. Inte som de säger. Eller vill.

När din tid måste ägnas åt din direkta överlevnad finns ingen plats för förkovran.
När det handlar om mat på bordet, tak över huvudet, skor på fötterna, då finns det liten tid för drömmar om att skriva en världsberömd dikt, ge design till ett silverbestick eller bygga en pampig bro.
Då handlar dina drömmar om att få ett bättre jobb, mer pengar eller vinna på lotto.
Då är det inte så konstigt om din uppväxt präglas av oro, trötthet och uppgivenhet.
För att kunna ändra din situation så måste du inte bara gno som en liten gumma utan även göra alla eventuella förändringar på den lilla fritid du har. Annars blir du vräkt. Eller få gå hungrig. Eller med trasiga skor.
Det är ingen munter utsikt.

Men om din uppväxt präglas av ekonomisk trygghet, lugn, sportlov i Alperna och konsertbesök, så finns det ju utrymme att drömma. Utrymme att växa. Utrymme att utbilda sig till bildkonstnär eller till forskare i larvens kärleksliv.

Det är väldigt populärt i dagens samhälle att göra alla problem till individens problem.
Om du inte lyckas höja dig över ditt ursprung så har du inte jobbat tillräckligt hårt. Då har du inte varit tillräckligt smart. Då har du inte tagit tillvara på de chanser livet har gett dig. Då är det du, ditt unikum som inte gjort tillräckligt bra ifrån sig.
För om det inte är så, då är det ju inte säkert att det åt andra hållet, är din förtjänst att du har det så bra.
Då är det ju som om du har tjuvstartat som om det du har åstadkommit inte är helt och hållet ditt.

Och då blir genast denna borgliga favoritidé obekväm och orealistisk och skaver på vårt samvete.
För vi vill ju gärna känna att våra bedrifter är helt och hållet våra egna och inte något som jag lyckats med för att jag befunnit mig i en struktur som gjort det enkelt för mig.
Det är ju orättvist.
Och förtar liksom prestationens storhet.

Men då blundar vi för vår egen påverkan av vårt arv och vår miljö.
Då blundar vi för att en del har redan vunnit på lotteriet och fått en startplats i livet där ditt arv och din miljö gör dig fri att utveckla ditt unikum och ta reda på vad du verkligen vill, kan och är bra på och om vi dessutom räknar det som startlinjen, nollpunkten, därifrån bara din prestation räknas utan att ta hänsyn till förutsättningarna...
Då är ju världen ditt ostron.

Medan andra startar på minus med en stor skuld som de måste arbeta av innan de står på startlinjen och kan börja utvecklas som individer.
Welcome to the jungle.

Det finns förresten en film som väldigt tydligt åskådliggör detta problem. "In Time" heter den och har Justin Timberlake i huvudrollen. Jag kan rekommendera att man ser den för att få en förståelse för problemet jag talar om. De rent filmiska kvalitéerna eller brist på de samma kan vi diskutera en annan gång.
 

Vi VET ju att alla inte har samma förutsättningar i livet. Vi vet ju det.
Men det är som att vi har blivit blinda för det. Som att vi tycker, jamen vafan, vi hade ju fixat det här?
Vi hade ju ordnat så att alla i Sverige, för jag pratar om Sverige, har rätt till utbildning.
Vi hade ju fixat så att ingen längre skulle kunna skylla på att de inte har haft tillgång till alla möjligheter som finns i världen.
Vi hade ju fixat det här.

Men det har vi ju inte.

Jag vägrar gå med på att vi liksom är färdiga med Sverige. Att det nu bara handlar om att förvalta det vi har. Och se till så vi inte har något budgetunderskott.

Vi har inte fixat så att alla barn känner att de har en viktig funktion att fylla i vårt samhälle när de blir vuxna och att deras unikum är en tillgång för oss.
Vi har inte fixat så att det inte spelar någon roll vilken släkt du kommer ifrån när det handlar om att bygga sig en framtid. Allt för många får släpa på generationers ångest, slit och dåliga ekonomi innan de ens har börjat sina liv.
Vi har inte fixat så att Berit lugnt kan gå till jobbet utan att behöva oroa sig för sin gamla mamma som ligger på hemmet som vi lagt ut på entreprenad till Carema.
Caroline däremot behöver inte oroa sig för sin gamla mamma för hon har anställt en privatsköterska till henne utöver Sophiahemmets dugliga personal och kan lugnt fortsätta designa kattkläder.
Vi har inte fixat så att Magnus kan få tillfriskna efter sin svåra cellgiftsbehandling i lugn och ro, utan i enlighet med "rehabiliteringskedjan" så provar vi hans arbetsförmåga på hela arbetsmarknaden. Dvs vi ser om han som tidigare varit säg, kock, nu kan arbeta som städare i Malmö fast han bor i Haparanda och om vi tycker att han kan det, så... Ut med dig.

Vi har inte fixat så att Pelle kan flytta till Lund och studera precis som Calle kan som har föräldrar som köpt honom en insatslägenhet i centrala stan så han slipper köa till studentbostäderna som inte finns. Vi har inte ens fixat så att unga människor kan flytta hemifrån till lägenheter som de har råd att bo i.
Vi har inte fixat att Albert, 75, som blev förtidspensionär efter att ha slitit ut ryggen i gruvan kan försörja sig utan att behöva gå till socialen. Eller söka försörjningsstöd som det heter idag.
Vi har däremot fixat så att Albert nu betalar högre skatt på sin pension än Erik som jobbar på banken fortfarande. Sina redan skattade och surt förvärvade pengar ska han nu skatta en gång till.

Vi har inte fixat nånting.

Och det är väldigt, väldigt jobbigt.

I den moderna tid vi lever nu, så har vi sedan länge blivit så vana att det finns funktioner som ska stödja oss i vårt enskilda liv att vi glömt bort att mänsklighetens princip går ut på att vi gör saker tillsammans och för varandra.
Att vi alla behöver varandras samlade kunnande, arbetsinsatser och hjälp för att överleva, utvecklas och frodas.
Att det är det, att vi kan hjälpa varandra och se att det som är vårt gemensamma, det är större än mig och tillhör oss alla, är det som har gjort oss framgångsrika som art.
Att vi en gång i tiden ansåg av vi skulle göra allt vi kunde för att utjämna de förutsättningar vi föds in i och inte rår över, tillsammans, för att ge alla en chans till en rimligare tillvaro. Så att det inte längre var statarens eget fel att han inget hemman hade.



Vi har alla ett ansvar. För alla.
Men det vill vi inte ha...

Vad ska vi tala på för språk?

Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj,
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron;
När är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar?
Men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
- så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt?
Fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok - ja vad gör vi nu?
Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på - trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död....

Skrev Tage Danielsson till "Svea Hund på Göta Lejon" 1976

Och Monica Zetterlund sjöng

Texten känns fortfarande högaktuell.

Och Tage är svårt saknad.

I alla fall av mig.

Jag har tänkt.

Jo, faktiskt.
Jag har tänkt, klurat, funderat och försökt komma tillrätta med vad jag faktiskt vill ha sagt med nästa inlägg.
Men jag fastnar. Jag trasslar in mig i alla olika trådar som löper genom problematiken och jag snubblar och faller pladask i en riktigt gyttjig pöl.
Vilket säger mig att jag är något på spåren.
Eftersom alla problem som är värda uppmärksamhet, slåss tillbaka när man försöker dra i dem och få dem att förklara sig.
För det har Piet Hein sagt.
Och det var en klok man.

"Problems worthy of attack
prove their worth by hitting back."

Så jag måste fundera lite till. Dra i lite fler trådar. Gräva fram mer information.
Och så.

Så, jag lånar Tage Danielssons ord så länge.
Det var också en klok man.

Mansfällan 2

Så vad är det egentligen jag försöker säga?

Jag försöker säga att min tolkning är att bakom hatet och ilskan finns en stor rädsla.
Rädsla för en förändring man inte förstår eller inte vill ha.
Nu har feministerna, kulturmarxisterna, multikulturisterna och islamisterna gjort det omöjligt för en man att vara en man.
I en manlighet som definieras av ett ideal från en sedan länge flydd tid.
Något som känns enklare att förstå och lättare att ta till sig.
Om man nu råkar vara man vill säga.
Att manligheten, likväl som kvinnligheten och ja, tänk, till och med mänskligheten själv, är något vi ständigt omvärderar, utvecklar och förändrar tas inte med i ekvationen.
Som om dessa etiketter är och alltid har varit statiska.
Vilket man ju snabbt inser att de inte någonsin har.
De flesta moderna människor skulle nog uppfatta en kvinna från 1700-talets bättre bemedlade klass som mer än lovligt naiv och tramsig.
Och en man från samma period som en rasistisk översittare.
Världen förändras, och vi med den.

Så som den alltid har gjort. Som som den alltid kommer att göra.
Och vi blir aldrig färdiga.


Tack och lov.

Mansfällan

Jag läser i DN om att känna sig politiskt deprimerad och sedan läser jag ett svar från en av dem som omnämns med namn i den första artikeln.
Och jag slås av att ja, jag känner mig politiskt deprimerad och vad i all fridens dagar?

Och sen blir jag än mer deprimerad av insikten om hur ofantligt svårt det är att bemöda denna ilska på ett sakligt och oaffekterat sätt.
För ilskan och hatet och jakten efter en förklaring till varför dessa män inte trivs med sin position i samhället och världen, drivs av en stark känsla av att ha bli orättvist behandlade och de ser att anledningen till det vilar på feministerna, kulturmarxisterna och multikulturisterna. Och islam.
De tycker att det är ismernas fel att de själva har blivit marginaliserade i samhället.

Men vad handlar det här om egentligen?
Vad?

Är män verkligen så veka varelser att de känner sig avmaskuliniserade av att behöva byta blöjor på en bäbis?
Att de inte längre är män för att de själva måste gå med sina slaskpapper och tömma dem i pappersåtervinningen på arbetsplatsen?
Är manligheten så skör att minsta lilla tanke eller handling kan rasera den?
Kanske.
Men hur har det gått till?
Många män som näthatar och uttrycker sin ilska verkar hitta anledningen hos feministerna.
Men männen själva då?
Hur har de påverkat sin egen manlighet? Vad har de bidragit till?
Jag tycker vi verkar vara tillbaka till Första Mosebok igen...

Så irrationell var Gud att han gav människan den fria viljan och sen bestraffade dem hårt när de använde sig av den.
Hårdast straffade han Eva. Adam var han lite snällare mot eftersom han ju hade blivit övertalad av en kvinna som sa att "ormen sa att de var schyssta prylar, testa, de är goda".
Ingenstans läser jag att Eva bände upp gapet på Adam och tvingade i honom äpple mot hans vilja.
Nej, vi får nog utgå ifrån att både Adam och Eva valde att äta äpplet men var för sig tog ett beslut grundat på väldigt otillförlitlig information.

Få män jag känner tycker att det är värdefullt i dagens samhälle att lära sig slåss, strida och med våld övertyga någon om något. Att ha makten för att man är stark och farlig.
De ser att ju mer mänskligheten utvecklas desto längre bort från våld och den starkes rätt kommer vi. Vill vi komma. Våld är inte trevligt. Det skapar inte varaktighet. Bara otrygghet, instabilitet och dålig tillväxt.
Det diktade Esias Tegnér om redan i början av 1800-talet i dikten "Det Eviga".
"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort."

Många av mina manliga bekanta ger i stället uttryck för att det känns rätt skönt att inte vara helt och hållet ansvariga för allt från miljöförstöring till att få mat på bordet.
Eller behöva stå för disciplinen i uppfostran av sina barn men inte uppmuntran och kärlek.

Men det är klart, helt oproblematiskt är det väl inte att den manliga tolkningen inte automatiskt har företräde. Att det inte räcker med att bara ha en snopp för att vara privilegierad och få fördelar som man tar för självklara och inte ens märker förrän de är borta.

Jag förstår det.

Alla människor vill känna sig viktiga och att de betyder något.
Och länge har det räckt med att ha en manlig röst för att dominera det offentliga samtalet.
Men nu måste man ha någonting viktigt att säga också.
Nu måste man kunna underbygga sina argument med fakta som håller för en kritiskt granskning om man vill att något ska förändras i den riktning som vore bäst för en själv.
Förändring är jobbigt.
Och nu är det jobbigt att vara man.
För man måste omdefiniera vad det betyder när inte allt vilar på en axlar.
Precis som vi kvinnor fick lov att omdefiniera vad det betydde att vara kvinna när det inte längre var liktydigt med att vara omyndig och i behov av försörjning från någon annan och alla nya krav och förväntningar det förde med sig.

"Hur vill ni att vi ska vara då?"
Det är en fråga som jag fått flera gånger av frustrerade män som kämpar med de nya förutsättningarna i den tid vi lever i.
Och jag svarar som jag alltid har svarat;
"Det är inte upp till mig som kvinna att tala om för dig hur du ska vara som man. Jag är helt okvalificerad på området. Det måste du klura ut på egen hand eller tillsammans med andra män.
Men om du letar efter någonstans att börja så kan jag föreslå att du funderar på vad du tycker konstituerar en god människa. Börja där."

Mammas köttbullar 2.0

När jag var barn levde min mamma med en fransman som arbetade som kock.
Men det var mamma som lagade maten hemma.
Vid detta specifika, om än inte långvariga, tillfälle i historien var min mor hemmafru.
Med ansvar för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Vi hade en gigantisk trädgård med en sex-sju äppelträd.
Frukten från träden, mängda äpplen kan jag säga, hade också min mamma ansvar för att ta hand om.
Och allt som vi odlade på vår lilla trädgårdstäppa som var en halv åker.

Sen flyttade vi till en lägenhet och köpte äpplen från Italien när vi ville ha dem i stället.
Och mamma började jobba heltid igen.
Och studera lite. Så där vid sidan om.
Som hon gjort sedan hon var sexton år.
Men...
Det var fortfarande mamma som lagade maten hemma.
Mamma som ansvarade för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Ett heltidsjobb.
Till.

Jag har aldrig varit hemmafru.
Men ansvaret för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel har jag haft.
Och ett heltidsjobb.
Parallellt.

Nu börjar det dyka upp unga kvinnor som har som mål i livet att bli hemmafruar.
Och vi rasslar i skallrorna och läser besvärjelser så att den gamla, fula, kvinnliga beroendeställningen kvinnofällan inte ska komma fram ur mörkret och historien dit vi så lyckosamt hade förpassat den och smälla igen.
Vi tar till brösttoner och sprätter runt och förklarar och förklarar och förklarar hur absolut viktigt det är att kvinnor tjänar sina egna pengar, att kvinnor tar plats och samarbetar för att förbättra kvinnors villkor i arbetslivet.

Sen förklarar vi att i vår familj så är det så att det är mest lämpligt att det är kvinnan som tar ut mest av föräldraledigheten, det är ett val vi har gjort i vår familj.
Att det är jag som är kvinna som är hemma med barnet. Just nu.
För att det är viktigt för mig som mamma.
Och jag känner mig så lyckligt lottad som har den möjligheten.
Och ja, det är ju rimligt att det är den som är hemma även har ansvar för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Såtillvida att den som är hemma också är kvinna.
För är den som är hemma man så verkar det räcka med att bara vara med barnet och verkligen delta i barnets vardag.
Verkligen lära känna sitt barn. Verkligen vara en delaktig förälder. Verkligen.
För hushållsarbetet delar vi ju ändå på.
Ja, alltså jag gör det min fru, sambo, flickvän säger åt mig.
Och om jag vill servera korv med bröd i en vecka varje vecka när det är min vecka så är det min rättighet som människa.
Det är ju upp till min fru, sambo, flickvän om hon vill servera närproducerad, ekologisk mat, lagad från grunden om hon vill, som en riktig kvinna, det är ju hennes val. Jag menar det går ju bra med varmkorv. Om man vill. Man är ju inte en sämre människa för det.
För jag tar ju fram min Sous Vide när det är helg och vi vill ha det lite extra festligt.
Och surdegen är ju min också.
Och den halva grisen vi köpte. Ekologisk. Närproducerad svensk gris.
Och när det är jul så lagar jag långkål och Jansons som en riktig man.
Medan min fru, sambo, flickvän ser till så att ungarna, farfar och hela släkten får i sig frukost, mellis och en liten frukt i väntan på Godot.

Jag tycker inte att det är konstigt att många unga kvinnor vill bli hemmafruar och lämna intjänandet av pengar till sin, i nio fall av tio, manliga partner.
Jag tycker istället att det tyder på en stor insikt.
Insikt om att även om de jobbar häcken av sig där ute på den stora vida arbetsmarknaden så kommer de inte att tjäna lika mycket som sina manliga kollegor hur som helst.
Insikt om att hushållsarbetet ändå kommer att hamna på deras lott.
Så som det alltid har gjort.
Insikt om att är du kvinna kommer du att ha två jobb i livet.
Ett (dåligt) betalt och ett obetalt.
Bad deal.
Slitsamt också.

Kvinnofällan har slagit igen.
And this time with a vengeance.

...and world peace

Vi är feta med glänsande, frisk päls och om en av oss försvinner så låtsas vi inte om det.
Om en av oss fångas av bonden som håller oss på sin mark och förser oss med goda morötter och sallad i överflöd så glömmer vi den kaninen* fort och koncentrerar oss på att få surdegen att leva.

Vi sjunger inga sånger om frihet, vi drömmer inte ens, vi kallar det valfrihet och trycker oss längre in i fållan, in i den skenbara tryggheten.

För låtom oss inte tala om de verkliga problemen vår tid står inför.
Låtom oss tala om den perfekta glödbädden och varför min egenhändigt stoppade korv smakar unken prutt.

För problemen är grava och svårlösliga och de står i konflikt med varandra.

Vi måste minska vår konsumtion för att vår gemensamma jord inte ska gå under.
Men vi måste höja vår konsumtion för att arbetstillfällena ska bli fler och finanssektorn må bättre.
Andelen försörjare måste vara fler än andelen försörjda men det är fler ungdomar som saknar arbete än vad det finns arbetslösa nästan pensionärer.
Pensionärer får inga barn. Unga människor får barn. Utan barn inga framtida försörjare.
Men unga människor som skaffar barn utan att vara etablerade på arbetsmarknaden tycker vi är "oansvariga".
Och oansvarig vill man inte vara.
Etablerade yrkesmänniskor i 35-års åldern utan barn kan få svårt att bli havande eftersom våra biologiska kroppar inte lyssnar på förnuftet.
Och då har de, olyckligt nog, "väntat för länge". De etablerade alltså.
Med en stark position på sin arbetsplats. Och nu får de, om de ändå varit lyckosamma, vabba mellan åren 35-50 ungefär. Istället för mellan 19-30 när de är nya på arbetsplatsen och kanske, bara kanske, inte innehar en nyckelkompetens på företaget. 
Jämställdhet gillar också varje modern människa. Låt oss alla odla de manliga egenskaperna som styrka, beslutsamhet och stringens och se ner på kvinnlighetens attribut som mjukhet, intuition och flexibilitet.
Fast flexibel är det bra att vara. När man blir uppsagd. Men inte annars. För då är man velig.
Men vi ska inte vara fördomsfulla.

För vi tycker jämställdhet är bra men vi tycker inte om rosa?
För vi måste konsumera mer men inte mer?
Vi måste jobba längre men inte börja tidigare?
Vi ska inte ha fler barn än vi kan försörja innan vi kan försörja dem men inte vänta för länge med att få dem så vi kan ordna med försörjning åt dem?

Svårt vara människa.

Ännu svårare i länder med dålig tillväxt, dåliga skördar, krig och mycket sjukdom.
För flytta till ett annat land där du har större möjlighet att skapa ett bra liv för dig själv och de dina tycker vi inte så mycket om. Det känns opportunistiskt.
Sälja dina hårt producerade grödor till samma pris som, säj en europeisk bonde, det går inte.
Men du kan få lite bistånd istället till en bråkdel av summan av vad du skulle fått för dina produkter om vi tävlat på lika villkor.
Bistånd är viktigt. Vi måste hjälpa dem som har det sämre.

Ja, och krig.
Krig är ett oundvikligt ont ibland.
Människor har alltid krigat.
Och det är svårt att förbjuda krig.
Det låter sig liksom inte göras.
Ja, och att någon, många, stora industrier tjänar enorma pengar på krig och vapen hör liksom inte hit.
Att krig är och alltid har varit den största affär mänskligheten någonsin har sett, det vill vi inte prata om.
Att de otroligt starka ekonomiska intressena som finns långt där bakom fronten och trummar på krigstrumman, det är helt oväsentligt när människans natur ska få fritt utlopp.

För det är ju inte så att det är vi som bestämmer vad vi tycker är ok eller inte?
Det är väl aldrig så att vi kan komma överens om vad man får och inte får göra, väl?
Eller att vi skulle kunna skapa ett samhälle som värnar om alla individer under alla skeden av livet och ser alla människor som en värdefull tillgång utan att utarma jordens resurser?


Så är det väl inte?


















* Om du vill läsa om kaninerna som inte längre vågar drömma och som inte bryr sig när någon av dem går under, så heter boken: Den Långa Flykten (Watership Down) och är skriven av Richard Adams.
Och här kan du höra en berömd låt  och se ett klipp från den animerade filmen.

Precis som längd

Eftersom klass nu tydligen ett högst medvetet val man gör,
åtminstone enligt Martin Lundqvist,

Foto Charlie Challis

så väljer jag att vara adel och överklass och kommer därför att skicka in detta

Vapensköld för ätten von Axelsson

till Riddarhuset och kräva att bli upptagen i Adelskalendern samt att min vapensköld hängs upp där den hänga bör.