Mammas köttbullar 2.0

När jag var barn levde min mamma med en fransman som arbetade som kock.
Men det var mamma som lagade maten hemma.
Vid detta specifika, om än inte långvariga, tillfälle i historien var min mor hemmafru.
Med ansvar för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Vi hade en gigantisk trädgård med en sex-sju äppelträd.
Frukten från träden, mängda äpplen kan jag säga, hade också min mamma ansvar för att ta hand om.
Och allt som vi odlade på vår lilla trädgårdstäppa som var en halv åker.

Sen flyttade vi till en lägenhet och köpte äpplen från Italien när vi ville ha dem i stället.
Och mamma började jobba heltid igen.
Och studera lite. Så där vid sidan om.
Som hon gjort sedan hon var sexton år.
Men...
Det var fortfarande mamma som lagade maten hemma.
Mamma som ansvarade för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Ett heltidsjobb.
Till.

Jag har aldrig varit hemmafru.
Men ansvaret för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel har jag haft.
Och ett heltidsjobb.
Parallellt.

Nu börjar det dyka upp unga kvinnor som har som mål i livet att bli hemmafruar.
Och vi rasslar i skallrorna och läser besvärjelser så att den gamla, fula, kvinnliga beroendeställningen kvinnofällan inte ska komma fram ur mörkret och historien dit vi så lyckosamt hade förpassat den och smälla igen.
Vi tar till brösttoner och sprätter runt och förklarar och förklarar och förklarar hur absolut viktigt det är att kvinnor tjänar sina egna pengar, att kvinnor tar plats och samarbetar för att förbättra kvinnors villkor i arbetslivet.

Sen förklarar vi att i vår familj så är det så att det är mest lämpligt att det är kvinnan som tar ut mest av föräldraledigheten, det är ett val vi har gjort i vår familj.
Att det är jag som är kvinna som är hemma med barnet. Just nu.
För att det är viktigt för mig som mamma.
Och jag känner mig så lyckligt lottad som har den möjligheten.
Och ja, det är ju rimligt att det är den som är hemma även har ansvar för familjens mathållning, tvätt, städning och allmänna trivsel.
Såtillvida att den som är hemma också är kvinna.
För är den som är hemma man så verkar det räcka med att bara vara med barnet och verkligen delta i barnets vardag.
Verkligen lära känna sitt barn. Verkligen vara en delaktig förälder. Verkligen.
För hushållsarbetet delar vi ju ändå på.
Ja, alltså jag gör det min fru, sambo, flickvän säger åt mig.
Och om jag vill servera korv med bröd i en vecka varje vecka när det är min vecka så är det min rättighet som människa.
Det är ju upp till min fru, sambo, flickvän om hon vill servera närproducerad, ekologisk mat, lagad från grunden om hon vill, som en riktig kvinna, det är ju hennes val. Jag menar det går ju bra med varmkorv. Om man vill. Man är ju inte en sämre människa för det.
För jag tar ju fram min Sous Vide när det är helg och vi vill ha det lite extra festligt.
Och surdegen är ju min också.
Och den halva grisen vi köpte. Ekologisk. Närproducerad svensk gris.
Och när det är jul så lagar jag långkål och Jansons som en riktig man.
Medan min fru, sambo, flickvän ser till så att ungarna, farfar och hela släkten får i sig frukost, mellis och en liten frukt i väntan på Godot.

Jag tycker inte att det är konstigt att många unga kvinnor vill bli hemmafruar och lämna intjänandet av pengar till sin, i nio fall av tio, manliga partner.
Jag tycker istället att det tyder på en stor insikt.
Insikt om att även om de jobbar häcken av sig där ute på den stora vida arbetsmarknaden så kommer de inte att tjäna lika mycket som sina manliga kollegor hur som helst.
Insikt om att hushållsarbetet ändå kommer att hamna på deras lott.
Så som det alltid har gjort.
Insikt om att är du kvinna kommer du att ha två jobb i livet.
Ett (dåligt) betalt och ett obetalt.
Bad deal.
Slitsamt också.

Kvinnofällan har slagit igen.
And this time with a vengeance.