The day the earth stood still

Det gick en stilla bävning genom världen igår. Massiv, men stillsam.
Det som ekade högst var dock den manliga tystnaden.
Inte ett pip hördes.
Av alla mina manliga facebookbekantskaper var det en (1) som överhuvudtaget kommenterade saken.

Det finns en scen i The Handmaid’s Tale som ger mig samma känsla som jag många gånger fått tillsammans med mina manliga vänner när jag försökt påvisa en orättvisa eller en skarp situation, nämligen när June kommer hem och berättar för sin make att hon inte längre är tillåten att arbeta utanför hemmet och att HAN har getts kontroll över alla hennes ekonomiska medel och han, istället för att bli upprörd och riva upp himmel och jord, vilket hon och jag förväntar oss, bara rycker lite på axlarna och inte tycker att det är så där jättefarligt, han kommer ju att ta hand om henne. Så hon behöver ju inte oroa sig. Han är ju en schysst snubbe, ju. De är ju för sjutton gifta.

Jag vrider mig i olust när jag ser det här. Olust för att det är så bekant. Olust för att jag inte kan direkt peka på en specifik sådan situation utan bara minns känslan.
För det är så subtilt.
Och bara ett problem för mig.
Inte för honom.

Och även om jag inte kan ge några direkta, tydliga, exempel på när detta har hänt mig så kan jag beskriva hur liknande situationer liksom ”skruvats upp i volym” när min utsatthet inte räckt för att få honom att handla, utan han dessutom skickar signaler som jag upplever som att han lite grann vältrar sig i behaget av att ha den här kontrollen, ha den här fördelen.
Att det är njutningsfullt för honom, det här övertaget.

Precis som att ett arbete bara är svårt, hårt, kvalificerat och avancerat om en man utför det, så är ett problem bara ett problem när en man upplever det som ett.
Detta är det manliga privilegiet.
Att kunna slå bort allt som inte påverkar en med att det är irrationellt, paraniodt, och överkänsligt.

Och nu, Mhen Gööörd, jag hade ingen aning om att ALLA mina kvinnliga bekantskaper hade det på det här viset!
Nej.
Eftersom du bortrationaliserat det vi sagt om och om igen som överdrivet, överkänsligt och överdramatiserat.

Well, are you not entertained?