Arv och miljö

Vi är alla ett resultat av vårt arv och vår miljö men det vill vi inte vara.
Vi vill bara vara det nånting som är vi, det vi har som bara är vi, vårt unikum.
Vi vill inte vara en siffra i en statistik med förutsägbara och förväntade beteenden.
Inte känna oss utlämnade till något som ligger utanpå oss, som vi inte har valt och som på nåt sätt sätter vårt unikum ur spel.

Det är ett faktum att om dina föräldrar är akademiker så är chansen väldigt mycket större att du också studerar vidare än om de inte är det.
Det är ett faktum att om dina föräldrar röker så risken överhängande att du också kommer att göra det i vuxen ålder, hur illa du än tycker om det som barn.
Det är ett faktum att barn gör som sina föräldrar gör. Inte som de säger. Eller vill.

När din tid måste ägnas åt din direkta överlevnad finns ingen plats för förkovran.
När det handlar om mat på bordet, tak över huvudet, skor på fötterna, då finns det liten tid för drömmar om att skriva en världsberömd dikt, ge design till ett silverbestick eller bygga en pampig bro.
Då handlar dina drömmar om att få ett bättre jobb, mer pengar eller vinna på lotto.
Då är det inte så konstigt om din uppväxt präglas av oro, trötthet och uppgivenhet.
För att kunna ändra din situation så måste du inte bara gno som en liten gumma utan även göra alla eventuella förändringar på den lilla fritid du har. Annars blir du vräkt. Eller få gå hungrig. Eller med trasiga skor.
Det är ingen munter utsikt.

Men om din uppväxt präglas av ekonomisk trygghet, lugn, sportlov i Alperna och konsertbesök, så finns det ju utrymme att drömma. Utrymme att växa. Utrymme att utbilda sig till bildkonstnär eller till forskare i larvens kärleksliv.

Det är väldigt populärt i dagens samhälle att göra alla problem till individens problem.
Om du inte lyckas höja dig över ditt ursprung så har du inte jobbat tillräckligt hårt. Då har du inte varit tillräckligt smart. Då har du inte tagit tillvara på de chanser livet har gett dig. Då är det du, ditt unikum som inte gjort tillräckligt bra ifrån sig.
För om det inte är så, då är det ju inte säkert att det åt andra hållet, är din förtjänst att du har det så bra.
Då är det ju som om du har tjuvstartat som om det du har åstadkommit inte är helt och hållet ditt.

Och då blir genast denna borgliga favoritidé obekväm och orealistisk och skaver på vårt samvete.
För vi vill ju gärna känna att våra bedrifter är helt och hållet våra egna och inte något som jag lyckats med för att jag befunnit mig i en struktur som gjort det enkelt för mig.
Det är ju orättvist.
Och förtar liksom prestationens storhet.

Men då blundar vi för vår egen påverkan av vårt arv och vår miljö.
Då blundar vi för att en del har redan vunnit på lotteriet och fått en startplats i livet där ditt arv och din miljö gör dig fri att utveckla ditt unikum och ta reda på vad du verkligen vill, kan och är bra på och om vi dessutom räknar det som startlinjen, nollpunkten, därifrån bara din prestation räknas utan att ta hänsyn till förutsättningarna...
Då är ju världen ditt ostron.

Medan andra startar på minus med en stor skuld som de måste arbeta av innan de står på startlinjen och kan börja utvecklas som individer.
Welcome to the jungle.

Det finns förresten en film som väldigt tydligt åskådliggör detta problem. "In Time" heter den och har Justin Timberlake i huvudrollen. Jag kan rekommendera att man ser den för att få en förståelse för problemet jag talar om. De rent filmiska kvalitéerna eller brist på de samma kan vi diskutera en annan gång.
 

Vi VET ju att alla inte har samma förutsättningar i livet. Vi vet ju det.
Men det är som att vi har blivit blinda för det. Som att vi tycker, jamen vafan, vi hade ju fixat det här?
Vi hade ju ordnat så att alla i Sverige, för jag pratar om Sverige, har rätt till utbildning.
Vi hade ju fixat så att ingen längre skulle kunna skylla på att de inte har haft tillgång till alla möjligheter som finns i världen.
Vi hade ju fixat det här.

Men det har vi ju inte.

Jag vägrar gå med på att vi liksom är färdiga med Sverige. Att det nu bara handlar om att förvalta det vi har. Och se till så vi inte har något budgetunderskott.

Vi har inte fixat så att alla barn känner att de har en viktig funktion att fylla i vårt samhälle när de blir vuxna och att deras unikum är en tillgång för oss.
Vi har inte fixat så att det inte spelar någon roll vilken släkt du kommer ifrån när det handlar om att bygga sig en framtid. Allt för många får släpa på generationers ångest, slit och dåliga ekonomi innan de ens har börjat sina liv.
Vi har inte fixat så att Berit lugnt kan gå till jobbet utan att behöva oroa sig för sin gamla mamma som ligger på hemmet som vi lagt ut på entreprenad till Carema.
Caroline däremot behöver inte oroa sig för sin gamla mamma för hon har anställt en privatsköterska till henne utöver Sophiahemmets dugliga personal och kan lugnt fortsätta designa kattkläder.
Vi har inte fixat så att Magnus kan få tillfriskna efter sin svåra cellgiftsbehandling i lugn och ro, utan i enlighet med "rehabiliteringskedjan" så provar vi hans arbetsförmåga på hela arbetsmarknaden. Dvs vi ser om han som tidigare varit säg, kock, nu kan arbeta som städare i Malmö fast han bor i Haparanda och om vi tycker att han kan det, så... Ut med dig.

Vi har inte fixat så att Pelle kan flytta till Lund och studera precis som Calle kan som har föräldrar som köpt honom en insatslägenhet i centrala stan så han slipper köa till studentbostäderna som inte finns. Vi har inte ens fixat så att unga människor kan flytta hemifrån till lägenheter som de har råd att bo i.
Vi har inte fixat att Albert, 75, som blev förtidspensionär efter att ha slitit ut ryggen i gruvan kan försörja sig utan att behöva gå till socialen. Eller söka försörjningsstöd som det heter idag.
Vi har däremot fixat så att Albert nu betalar högre skatt på sin pension än Erik som jobbar på banken fortfarande. Sina redan skattade och surt förvärvade pengar ska han nu skatta en gång till.

Vi har inte fixat nånting.

Och det är väldigt, väldigt jobbigt.

I den moderna tid vi lever nu, så har vi sedan länge blivit så vana att det finns funktioner som ska stödja oss i vårt enskilda liv att vi glömt bort att mänsklighetens princip går ut på att vi gör saker tillsammans och för varandra.
Att vi alla behöver varandras samlade kunnande, arbetsinsatser och hjälp för att överleva, utvecklas och frodas.
Att det är det, att vi kan hjälpa varandra och se att det som är vårt gemensamma, det är större än mig och tillhör oss alla, är det som har gjort oss framgångsrika som art.
Att vi en gång i tiden ansåg av vi skulle göra allt vi kunde för att utjämna de förutsättningar vi föds in i och inte rår över, tillsammans, för att ge alla en chans till en rimligare tillvaro. Så att det inte längre var statarens eget fel att han inget hemman hade.



Vi har alla ett ansvar. För alla.
Men det vill vi inte ha...