Sverige har (ånyo) fått en tårtincident. Rent juridiskt måste jag dock hävda att vi befinner oss i en gråzon.
Detta har hänt: en svensk partiledare får ett bakverk i nyllet vid ett boksigneringsevent i vår huvudstad.
Men låt oss nu gå igenom händelsen mer i detalj;
Först, vad hade han på sig, hur var han klädd, partiledaren?
Som det verkar, enligt vad vittnen uppger, typisk partiledarutstyrsel, kostym således.
Och hade han druckit alkohol?
Svårt att säga, men vi kan inte utgå ifrån att han inte tagit sig en liten stänkare innan för att stärka sitt mod, eller så. Jag har hört att de ofta gör det, vikingarna, innan de går ut i strid med järnrör på stan. Det har hänt! Det finns vittnen på den händelsen, också. Film till och med. Även där.
Betedde han sig provokativt?
Det får man nog utgå ifrån faktiskt. Många blir provocerade så fort han öppnar munnen och allsköns slask kommer ut.
Alltså, för att sammanfatta, läget, rent juridiskt, en svensk partiledare med utmanade klädsel, som kan ha druckit alkohol, (det kan vi inte utesluta, inga utandningstester gjordes av polisen i samband med anmälan), beter sig provokativt på offentlig plats genom att vistas där i syfte att synas och få uppmärksamhet varpå en tårta levereras i målsägarens plyte, vilket vi ju inte kan utesluta att han ville hela tiden. Och nu skäms för i efterhand för det är ju inte riktigt comme-il-faut att vilja ha en tårta i ansiktet när eftertankens kranka blekhet hälsar på lite senare.
Nej, man måste nog faktiskt hävda att målsägaren ville få en tårta i ansiktet hela tiden, att det var därför han var där, klädd som han var och betedde sig som han gjorde. Faktiskt.
Dessutom finns det vittnesuppgifter som visar att han inte gjorde motstånd alls. Inte ens sa nej så att förövaren hörde eller förstod.
Så då är saken biff.
Rent juridiskt.
torsdag 7 november 2013
fredag 24 maj 2013
The fast and the furious
Låt oss bara ha en sak klart för oss, det som händer i Husby är inte ett integrationsproblem, inte ett "invandrarproblem" utan ett socialt samhällsproblem.
Det är bara det att den svagaste gruppen i Sverige idag råkar, till mångt och mycket, bestå av svenskar som antingen nyss har anlänt eller har äldre familjemedlemmar i nåt led bakåt som börjat sina liv i ett annat land. Vem av oss som får bära den bördan flyttar runt lite beroende på hur världen ser ut just då.
Vi har sett de här händelserna förr. Vår svenska historia kryllar av dem. Och samhället, det etablerade samhället, har alltid svarat på samma sätt, med polis, militär och våld.
För att kväsa upproret.
Och vi som står utanför har reagerat med ilska och obehag. Krävt att våldsamheterna ska sluta.
Blivit irriterade över att människor tycker sig nödgade att ta till våld för göra sina röster hörda. Arga för att de beter sig farligt och förstör.
Det är inget nytt.
Och det föregås nästan alltid av ekonomiska försämringar, osäkrare levnadstillstånd och en stark känsla av toppstyrning och maktlöshet.
Tror du mig inte?
Läs lite om Dalaupproret 1743 som föregicks av ett av Sveriges många krig mot dåvarande Ryssland. Krig är som vi alla vet rätt kostsamt för riket och har också en tendens att starkt decimera den vuxna manliga befolkning om det vill sig illa. Vilket det gjorde eftersom Sverige förlorade.
Eller om Klemensnäskravallerna här i Skellefteå Kommun 1932.
Javisst, du har gissat det, Klemensnäskravallerna och för den delen Ådalen '31 kom som ett brev på posten efter att den stora börskraschen ägde rum i oktober 1929 och skapade den dittills största depressionen världen hade skådat.
Jag tror inte att det är en slump.
Lika lite som att jag tror att det är en slump att vi nu ser en stor grupp människor revoltera mot samhället som inte kan sörja för deras framtid och som heller inte verkar bry sig. Vi upplever nu den värsta ekonomiska krisen någonsin. Värre än "The Great Depression" från förra seklet.
Och vi verkar inte ha lärt oss något heller. Vi fortsätter att slita isär samhället, vi är tillbaka till de nivåer av segregation som rådde under 1920-talet. Där de rika är väldigt rika och de fattiga är väldigt fattiga, i förhållande till just de rika.
Det finns fler exempel att hämta från den svenska historien, men jag nöjer mig med att konstatera att hade vi haft lika stora och snabba massmediala kanaler som vi har idag...
Förloppet är det samma, ilskan växer, hopplösheten och utanförskapet blir för starkt, våld utbryter och slås ner av kraftigare våld från statsmakten.
Det tog bara längre tid förr, man får minnas att folk fick lov att gå från Dalarna till Stockholm och att Klemensnäsarbetarna var tvugna att sprida ordet mun till mun innan man slog till.
Hur lockande är det inte för en ung människa som ingenting har, att gå loss på en bil med en fackla, i synnerhet om detta stämmer, att de dessutom får betalt av kvällspressen om de fixar lite schyssta bilder eller en liten film från kravallerna?
Och jag håller det faktiskt för troligt att det kan stämma.
Även om de inte får betalt, så får de ju uppmuntran av att det kommer en drös med journalister som gärna vill fånga kravallerna på några schyssta pics liksom.
Kan du vänta lite medan jag vitbalanserar, typ, så, nu, nu kan du smascha lite fönster och bränna lite bilar och kolla, nu kom kravallpolisen och skjuter mot folk också, lösnummer, lösnummer, och massor med klickningar. Grejt.
Och en stor grupp ilskna, rädda människor, inte bra. Ungefär lika lätt att få stopp på som en skenande buffelhjord. Ungefär lika lätt att resonera med också.
Detta är inte ett integrationsproblem. Ej heller ett invandrarproblem.
Det är ett socialt samhällsproblem som skapas av att delar av befolkningen slås ut av såväl de dystra ekonomiska tiderna som den politik som förs.
Så som det alltid har varit.
Oavsett om upproret skett i Dalarna eller Husby.
Det är bara det att den svagaste gruppen i Sverige idag råkar, till mångt och mycket, bestå av svenskar som antingen nyss har anlänt eller har äldre familjemedlemmar i nåt led bakåt som börjat sina liv i ett annat land. Vem av oss som får bära den bördan flyttar runt lite beroende på hur världen ser ut just då.
Vi har sett de här händelserna förr. Vår svenska historia kryllar av dem. Och samhället, det etablerade samhället, har alltid svarat på samma sätt, med polis, militär och våld.
För att kväsa upproret.
Och vi som står utanför har reagerat med ilska och obehag. Krävt att våldsamheterna ska sluta.
Blivit irriterade över att människor tycker sig nödgade att ta till våld för göra sina röster hörda. Arga för att de beter sig farligt och förstör.
Det är inget nytt.
Och det föregås nästan alltid av ekonomiska försämringar, osäkrare levnadstillstånd och en stark känsla av toppstyrning och maktlöshet.
Tror du mig inte?
Läs lite om Dalaupproret 1743 som föregicks av ett av Sveriges många krig mot dåvarande Ryssland. Krig är som vi alla vet rätt kostsamt för riket och har också en tendens att starkt decimera den vuxna manliga befolkning om det vill sig illa. Vilket det gjorde eftersom Sverige förlorade.
Eller om Klemensnäskravallerna här i Skellefteå Kommun 1932.
Javisst, du har gissat det, Klemensnäskravallerna och för den delen Ådalen '31 kom som ett brev på posten efter att den stora börskraschen ägde rum i oktober 1929 och skapade den dittills största depressionen världen hade skådat.
Jag tror inte att det är en slump.
Lika lite som att jag tror att det är en slump att vi nu ser en stor grupp människor revoltera mot samhället som inte kan sörja för deras framtid och som heller inte verkar bry sig. Vi upplever nu den värsta ekonomiska krisen någonsin. Värre än "The Great Depression" från förra seklet.
Och vi verkar inte ha lärt oss något heller. Vi fortsätter att slita isär samhället, vi är tillbaka till de nivåer av segregation som rådde under 1920-talet. Där de rika är väldigt rika och de fattiga är väldigt fattiga, i förhållande till just de rika.
Det finns fler exempel att hämta från den svenska historien, men jag nöjer mig med att konstatera att hade vi haft lika stora och snabba massmediala kanaler som vi har idag...
Förloppet är det samma, ilskan växer, hopplösheten och utanförskapet blir för starkt, våld utbryter och slås ner av kraftigare våld från statsmakten.
Det tog bara längre tid förr, man får minnas att folk fick lov att gå från Dalarna till Stockholm och att Klemensnäsarbetarna var tvugna att sprida ordet mun till mun innan man slog till.
Hur lockande är det inte för en ung människa som ingenting har, att gå loss på en bil med en fackla, i synnerhet om detta stämmer, att de dessutom får betalt av kvällspressen om de fixar lite schyssta bilder eller en liten film från kravallerna?
Och jag håller det faktiskt för troligt att det kan stämma.
Även om de inte får betalt, så får de ju uppmuntran av att det kommer en drös med journalister som gärna vill fånga kravallerna på några schyssta pics liksom.
Kan du vänta lite medan jag vitbalanserar, typ, så, nu, nu kan du smascha lite fönster och bränna lite bilar och kolla, nu kom kravallpolisen och skjuter mot folk också, lösnummer, lösnummer, och massor med klickningar. Grejt.
Och en stor grupp ilskna, rädda människor, inte bra. Ungefär lika lätt att få stopp på som en skenande buffelhjord. Ungefär lika lätt att resonera med också.
Detta är inte ett integrationsproblem. Ej heller ett invandrarproblem.
Det är ett socialt samhällsproblem som skapas av att delar av befolkningen slås ut av såväl de dystra ekonomiska tiderna som den politik som förs.
Så som det alltid har varit.
Oavsett om upproret skett i Dalarna eller Husby.
onsdag 22 maj 2013
Världen är ett sjukt kul ställe
Så varför kräktes jag just lite i munnen?
Kanske för att jag råkade läsa den här uppmuntrande genomgången av hur rika människor liksom bara tänker annars än fattiga och medklass och liksom bara blir rika.
För att de vågar ta chanser och se möjligheter.
Och använda pengar som de inte har för att uppnå sina drömmar.
Psykopatbeteende alltså.
Om vi alla bara blir psykopater så finns ingen fattigdom längre.
Grejt.
Rika människor är också, enligt sammanställningen, bra på att leva under sina tillgångar medan fattiga och medelklasspersoner lever över sina tillgångar.
Nähä?
När ens utgifter som krävs för ens överlevnad överstiger ens intäkter så har man ju på att välja mellan att leva över sina tillgångar eller, typ, dö.
Och om man tittar på hur världens konsumtion faktiskt ser ut så ser man ju att den stora konsumtionen sköts helt och hållet av den rika 20% av världens befolkning. Så...
Läs mer om världens fattigdom här.
Hittills, de senaste 40 åren, har mer och mer pengar helt magiskt uppstått inom världens monetära system utan att det finns några reella tillgångar kopplade till dem. Bankerna har trollat fram nya tillgångar.
Men för varje tillgång finns en skuld. Det är skulden som tillverkar pengarna.
Någon måste betala.
Och det är inte de rika.
Det är de fattiga.
Som måste leva över sina tillgångar för att just, överleva.
Så om ni bara kunde sluta med det, fattiga människor, så har vi utrotat fattigdomen.
Världen är ett sjukt kul ställe.
Verkligen.
Kanske för att jag råkade läsa den här uppmuntrande genomgången av hur rika människor liksom bara tänker annars än fattiga och medklass och liksom bara blir rika.
För att de vågar ta chanser och se möjligheter.
Och använda pengar som de inte har för att uppnå sina drömmar.
Psykopatbeteende alltså.
Om vi alla bara blir psykopater så finns ingen fattigdom längre.
Grejt.
Rika människor är också, enligt sammanställningen, bra på att leva under sina tillgångar medan fattiga och medelklasspersoner lever över sina tillgångar.
Nähä?
När ens utgifter som krävs för ens överlevnad överstiger ens intäkter så har man ju på att välja mellan att leva över sina tillgångar eller, typ, dö.
Och om man tittar på hur världens konsumtion faktiskt ser ut så ser man ju att den stora konsumtionen sköts helt och hållet av den rika 20% av världens befolkning. Så...
Hittills, de senaste 40 åren, har mer och mer pengar helt magiskt uppstått inom världens monetära system utan att det finns några reella tillgångar kopplade till dem. Bankerna har trollat fram nya tillgångar.
Men för varje tillgång finns en skuld. Det är skulden som tillverkar pengarna.
Någon måste betala.
Och det är inte de rika.
Det är de fattiga.
Som måste leva över sina tillgångar för att just, överleva.
Så om ni bara kunde sluta med det, fattiga människor, så har vi utrotat fattigdomen.
Världen är ett sjukt kul ställe.
Verkligen.
torsdag 9 maj 2013
In da house
Jag vet inte om det är bristen på respekt för yrkeskunnande eller ren ointelligens eller blind tilltro till managementkonsulter från näringslivet eller en kombination av alla kombinerat med en stor generationsväxling inom den offentliga sektorn som har ställt till det så här.
Men det slår mig att under de 15 år som jag har befunnit mig inom den offentliga kultursektorn så har man någonstans tappat bort kunnandet om offentlighetsprincipen.
Ja, alltså inte om principen som sådan utan om de direkta konsekvenserna av den i det dagliga arbetet.
I Sverige har vi ju ansett det rätt viktigt att medborgarna ska kunna följa beslutsprocessen hela vägen, vem beslutar vart våra skattepengar ska ta vägen, hur ser besluten ut och vad blev resultatet i slutändan.
Det vill säga, vad fick vi för våra pengar? Kvalitetssäkring helt enkelt.
Detta har ju gett upphov till en rätt omfattande byråkrati, alla beslut kring alla ärenden ska gå följa från start till slut (under förutsättning att de inte omfattas av sekretessen och det är det inte så mycket som gör) också för att vi ska kunna vara säkra på att inte någon tjänsteman själv negerar politikernas politik.
Det är en viktig demokratisk process.
Våra politiker är folkvalda, vi har valt dem för att representera våra intressen, tjänstemännen är det inte.
Men, och det är här det blir intressant, tjänstemännen ska också tjäna invånarna, beställarna om du så vill, gentemot politikerna.
De ska kunna argumentera för verksamheter, hur arbetet ska skötas på respektive avdelning (om de är ansvariga för det, annars ska de föra avdelningens talan) och ha medborgarens bästa för ögonen.
Alltså i princip vara illojal mot sin arbetsgivare, vilket de som jobbade inom den offentliga sektorn då arbetet var lagstyrt och stod under statlig tillsyn (innan 1988) hade grepp om men som numera anses som ineffektivt.
Tvärt emot hur det fungerar i näringslivet alltså.
Och nej, det är inte helt effektivt när allt som görs måste igenom byråkratin innan det verkställs.
Men det är demokratiskt.
Och det finns något som heter delegation. Det innebär att politikerna förlitar sig på en eller en grupp tjänstemäns yrkeskunnande och lämnar beslutandet till dem, mot att de sedan redovisar hur pengarna använts och varför och kommer med förslag om hur verksamheten eventuellt skulle behöva förändras för att bättre möta medborgarnas behov eller politikernas intentioner.
Yrkeskunnandet är nyckeln här eftersom man inte kan begära av en politiker eller en människa för den delen, att de ska behärska en sisådär 250 yrken eller fler fullt ut.
Men när man hackar upp deras arbete i småbitar, när politikerna och ledningen får för sig att detaljstyra verksamheter man inte har kunskap om, eller kräver enkla kvalitetsindikatorer som enkla att mäta och dessutom kräver att tjänstemännen ska vara lojala mot sin arbetsgivare, ja, då har allt blivit, förvirrat.
Crap, skit, bajs. Eller om du vill kalla det New Public Management. Det är upp till dig.
Här kan du läsa om konsekvenserna för några offentliga verksamheter: JO pekar slutligen på den självgodhet och arrogans som Regeringskansliet visar inför grundlagen och Maciej Zarembas artikelserie om vårdfiaskot: Den olönsamma patienten.
Jag avslutar med att citera just Maciej Zaremba i den sista artikeln i serien; Förlåt dem, ty de visste inte vad de gjorde:
"Var det så här våra politiker ville ha det? Knappast. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg skriver att riksdagens ledamöter inte förstod vad de gjorde när de på eftermiddagen den 9 juni 1988 godkände kompletteringspropositionen 1987/88:150. De ändrade nämligen i Sveriges statsskick. Det var ingen liten sak att ersätta lagstyrning med kontrakt och statlig tillsyn med prislistor och viten. Det var emellertid vad finansminister Kjell Olof Feldt, liksom i förbigående, föreslog i bilaga 1, sidorna 73–74, punkt 6.3 ”Mål och resultatorienterad styrning”. "
Men det slår mig att under de 15 år som jag har befunnit mig inom den offentliga kultursektorn så har man någonstans tappat bort kunnandet om offentlighetsprincipen.
Ja, alltså inte om principen som sådan utan om de direkta konsekvenserna av den i det dagliga arbetet.
I Sverige har vi ju ansett det rätt viktigt att medborgarna ska kunna följa beslutsprocessen hela vägen, vem beslutar vart våra skattepengar ska ta vägen, hur ser besluten ut och vad blev resultatet i slutändan.
Det vill säga, vad fick vi för våra pengar? Kvalitetssäkring helt enkelt.
Detta har ju gett upphov till en rätt omfattande byråkrati, alla beslut kring alla ärenden ska gå följa från start till slut (under förutsättning att de inte omfattas av sekretessen och det är det inte så mycket som gör) också för att vi ska kunna vara säkra på att inte någon tjänsteman själv negerar politikernas politik.
Det är en viktig demokratisk process.
Våra politiker är folkvalda, vi har valt dem för att representera våra intressen, tjänstemännen är det inte.
Men, och det är här det blir intressant, tjänstemännen ska också tjäna invånarna, beställarna om du så vill, gentemot politikerna.
De ska kunna argumentera för verksamheter, hur arbetet ska skötas på respektive avdelning (om de är ansvariga för det, annars ska de föra avdelningens talan) och ha medborgarens bästa för ögonen.
Alltså i princip vara illojal mot sin arbetsgivare, vilket de som jobbade inom den offentliga sektorn då arbetet var lagstyrt och stod under statlig tillsyn (innan 1988) hade grepp om men som numera anses som ineffektivt.
Tvärt emot hur det fungerar i näringslivet alltså.
Och nej, det är inte helt effektivt när allt som görs måste igenom byråkratin innan det verkställs.
Men det är demokratiskt.
Och det finns något som heter delegation. Det innebär att politikerna förlitar sig på en eller en grupp tjänstemäns yrkeskunnande och lämnar beslutandet till dem, mot att de sedan redovisar hur pengarna använts och varför och kommer med förslag om hur verksamheten eventuellt skulle behöva förändras för att bättre möta medborgarnas behov eller politikernas intentioner.
Yrkeskunnandet är nyckeln här eftersom man inte kan begära av en politiker eller en människa för den delen, att de ska behärska en sisådär 250 yrken eller fler fullt ut.
Men när man hackar upp deras arbete i småbitar, när politikerna och ledningen får för sig att detaljstyra verksamheter man inte har kunskap om, eller kräver enkla kvalitetsindikatorer som enkla att mäta och dessutom kräver att tjänstemännen ska vara lojala mot sin arbetsgivare, ja, då har allt blivit, förvirrat.
Crap, skit, bajs. Eller om du vill kalla det New Public Management. Det är upp till dig.
Här kan du läsa om konsekvenserna för några offentliga verksamheter: JO pekar slutligen på den självgodhet och arrogans som Regeringskansliet visar inför grundlagen och Maciej Zarembas artikelserie om vårdfiaskot: Den olönsamma patienten.
Jag avslutar med att citera just Maciej Zaremba i den sista artikeln i serien; Förlåt dem, ty de visste inte vad de gjorde:
"Var det så här våra politiker ville ha det? Knappast. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg skriver att riksdagens ledamöter inte förstod vad de gjorde när de på eftermiddagen den 9 juni 1988 godkände kompletteringspropositionen 1987/88:150. De ändrade nämligen i Sveriges statsskick. Det var ingen liten sak att ersätta lagstyrning med kontrakt och statlig tillsyn med prislistor och viten. Det var emellertid vad finansminister Kjell Olof Feldt, liksom i förbigående, föreslog i bilaga 1, sidorna 73–74, punkt 6.3 ”Mål och resultatorienterad styrning”. "
lördag 27 april 2013
Min tama iller, Göran
Det är en spännande tid vi lever i.
Faktiskt.
Jag kommer att ägna det här inlägget åt att titta på en trend som jag tycker mig skönja allt mer, ett paradigmskifte om du så vill.
The age of Aquarius om man vill flumma till det lite.
Jag upplever två distinkta förskjutningar i det offentliga samtalet, som jag tycker är positiva, vill jag understryka.
Den ena, den jag kommer att ägna mig åt idag, är att den manliga blicken, det manliga tolkningsföreträdet, den vita heterosexuella mannen som norm, som präglade 1900-talet och första decenniet av 2000-talet, inte längre är helt självklar.
Den andra är att jag upplever en motrörelse mot ytligheten, en tendens att vilja prata om det som är viktigt på riktigt, mänskliga rättigheter, fred, svält, jämställdhet, inklusion.
Men tillbaka till den manliga blicken.
Det är inte längre självklart att vi slätar över och ler ansträngt åt skämt som utgår ifrån den vita heterosexuella mannens överlägsenhet, låter dem passera för att inte skapa missämja i sällskapet, utan till och med synar den så kallade humorn i dem.
Kickan Wicksell har skrivit en intressant text om humor som skydd för rasistiska och sexistiska åsikter.
Det räcker inte längre att bara vara man, du måste faktiskt ha nånting att komma med också för att vi ska tycka att du är rolig. Nu för tiden.
Jobbigt för männen, kan man tänka, som "bara" har behövt visa på ojämlikheten mellan sin position och andras för att inkassera skratt tidigare.
Och kunnat möta kritik med, att, du har ju ingen humor! Och så har saken varit avgjord.
Nu är det väl snarare PK-fasicst! de kontrar med istället, men principen är den samma.
Om någon ifrågasätter det skojiga i ett skämt som bygger på vit manlig överlägsenhet, (var är egentligen det skojiga?) så får man inte skämta om nånting i det här landet längre.
Skämta på du bara. Men förvänta dig inte att jag ska skratta åt saker jag inte tycker är roliga.
Det ligger nämligen i min makt att bestämma vad jag tycker är roligt eller inte. Det bestämmer inte du.
Längre.
En annan del i detta kan man hitta i den senaste tidens Beiberfansrapportering.
Där kommer den manliga blicken fram inte minst i rubriksättningen.
Beiber-febern når nya höjder
Justin Beiber vållade tonårskaos i Sverige
Hon fick en puss av Beiber
Hysteri utanför Grand - Beiberfans i mängder samlade
Men här kommer motrörelsen rätt kvickt och får oväntat stor spridning, kanske främst tack vare sociala medier.
Bland annat Rebecka Hedström ifrågasätter varför Beiberfans förlöjligas medan Bajenfans, som beter sig likadant, inte blir det.
Och Hanna Fahl ifrågasätter det "roliga" i "Vakna med NRJ"s brutala skämt med ett fans. Ett skämt som till och med Alex Schulman finner smaklöst.
Det är inte längre helt självklart att vi fnissar åt dessa tonårstjejers hängivenhet. Även om rapporteringen från början följer den tidigare givna normen, "Titta på dessa små höns som yrar runt och svimmar av hänförelse för något helt ovidkommande och oviktigt."
Har du träffat ett Springsteenfans, säger jag bara. Där kan vi snacka om hysteri.
Nu råkar jag också bo i Skellefteå...
Och det var ju kul, att vi vann SM-Guld, det var det!
Men ärligt, det är ju inte jättestor skillnad på ett Beiberfans och ett hockeyfreak det är det inte.
Även om den senare oftast behandlas med mer respekt än den förste.
Det är här förmågan att leva sig in i andra människors känlsor och sits kommer in.
Empati.
Jag kan, genom min fantasi, enkelt föreställa mig hur det känns att vara 14 år-isch och Beiberfrälst lika enkelt som jag kan leva mig in i hur det känns för en lycklig pensionär som spart sin gula hjälm sen 1978.
Och det är det här som gör mig lite glad, att det är fler som höjer rösten för att även ett 14-årigt Beiberfans bör behandlas med respekt och medkänsla och som pekar på att fanatiska sportsupportrar inte direkt ägnar sig åt att lösa världsproblemen heller.
Det ena har inte större tyngd eller kvalitet än det andra.
Det handlar bara om vilka glasögon man skådar verkligheten genom.
Och det är skönt att vi äntligen börjar erkänna det, högt.
Jag väntar spänt på vad det här faktiskt kommer att innebära för mänskligheten.
Nånting bra, vill jag bestämt tro.
Harmony and understanding, man.
Harmony and understanding...
Faktiskt.
Jag kommer att ägna det här inlägget åt att titta på en trend som jag tycker mig skönja allt mer, ett paradigmskifte om du så vill.
The age of Aquarius om man vill flumma till det lite.
Jag upplever två distinkta förskjutningar i det offentliga samtalet, som jag tycker är positiva, vill jag understryka.
Den ena, den jag kommer att ägna mig åt idag, är att den manliga blicken, det manliga tolkningsföreträdet, den vita heterosexuella mannen som norm, som präglade 1900-talet och första decenniet av 2000-talet, inte längre är helt självklar.
Den andra är att jag upplever en motrörelse mot ytligheten, en tendens att vilja prata om det som är viktigt på riktigt, mänskliga rättigheter, fred, svält, jämställdhet, inklusion.
Men tillbaka till den manliga blicken.
Det är inte längre självklart att vi slätar över och ler ansträngt åt skämt som utgår ifrån den vita heterosexuella mannens överlägsenhet, låter dem passera för att inte skapa missämja i sällskapet, utan till och med synar den så kallade humorn i dem.
Kickan Wicksell har skrivit en intressant text om humor som skydd för rasistiska och sexistiska åsikter.
Det räcker inte längre att bara vara man, du måste faktiskt ha nånting att komma med också för att vi ska tycka att du är rolig. Nu för tiden.
Jobbigt för männen, kan man tänka, som "bara" har behövt visa på ojämlikheten mellan sin position och andras för att inkassera skratt tidigare.
Och kunnat möta kritik med, att, du har ju ingen humor! Och så har saken varit avgjord.
Nu är det väl snarare PK-fasicst! de kontrar med istället, men principen är den samma.
Om någon ifrågasätter det skojiga i ett skämt som bygger på vit manlig överlägsenhet, (var är egentligen det skojiga?) så får man inte skämta om nånting i det här landet längre.
Skämta på du bara. Men förvänta dig inte att jag ska skratta åt saker jag inte tycker är roliga.
Det ligger nämligen i min makt att bestämma vad jag tycker är roligt eller inte. Det bestämmer inte du.
Längre.
En annan del i detta kan man hitta i den senaste tidens Beiberfansrapportering.
Där kommer den manliga blicken fram inte minst i rubriksättningen.
Beiber-febern når nya höjder
Justin Beiber vållade tonårskaos i Sverige
Hon fick en puss av Beiber
Hysteri utanför Grand - Beiberfans i mängder samlade
Men här kommer motrörelsen rätt kvickt och får oväntat stor spridning, kanske främst tack vare sociala medier.
Bland annat Rebecka Hedström ifrågasätter varför Beiberfans förlöjligas medan Bajenfans, som beter sig likadant, inte blir det.
Och Hanna Fahl ifrågasätter det "roliga" i "Vakna med NRJ"s brutala skämt med ett fans. Ett skämt som till och med Alex Schulman finner smaklöst.
Det är inte längre helt självklart att vi fnissar åt dessa tonårstjejers hängivenhet. Även om rapporteringen från början följer den tidigare givna normen, "Titta på dessa små höns som yrar runt och svimmar av hänförelse för något helt ovidkommande och oviktigt."
Har du träffat ett Springsteenfans, säger jag bara. Där kan vi snacka om hysteri.
Nu råkar jag också bo i Skellefteå...
Och det var ju kul, att vi vann SM-Guld, det var det!
Men ärligt, det är ju inte jättestor skillnad på ett Beiberfans och ett hockeyfreak det är det inte.
Även om den senare oftast behandlas med mer respekt än den förste.
Det är här förmågan att leva sig in i andra människors känlsor och sits kommer in.
Empati.
Jag kan, genom min fantasi, enkelt föreställa mig hur det känns att vara 14 år-isch och Beiberfrälst lika enkelt som jag kan leva mig in i hur det känns för en lycklig pensionär som spart sin gula hjälm sen 1978.
Och det är det här som gör mig lite glad, att det är fler som höjer rösten för att även ett 14-årigt Beiberfans bör behandlas med respekt och medkänsla och som pekar på att fanatiska sportsupportrar inte direkt ägnar sig åt att lösa världsproblemen heller.
Det ena har inte större tyngd eller kvalitet än det andra.
Det handlar bara om vilka glasögon man skådar verkligheten genom.
Och det är skönt att vi äntligen börjar erkänna det, högt.
Jag väntar spänt på vad det här faktiskt kommer att innebära för mänskligheten.
Nånting bra, vill jag bestämt tro.
Harmony and understanding, man.
Harmony and understanding...
fredag 26 april 2013
söndag 21 april 2013
FYI
Så har jag problem med personer som har problem med evolutionsteorin.
The good thing about science - Imgur
The good thing about science - Imgur
onsdag 17 april 2013
Supa sig schnygg
Idag blev den här reklamfilmen viral.
Jag nämnde den som hastigast för min mamma som blir 68 år i år, att jag tyckte den var intressant eftersom de bilder som någon annans beskrivning gav upphov till var så mycket mer överensstämmande med verkligheten än personens egen beskrivning av sig själv blev.
Budskapet blir ju någonstans att vi bör vara lite snällare mot vår egen spegelbild och uppskatta det vi ser.
Men det gör mig även sorgsen.
Över hur hårt kvinnor dömer sig själva.
Och säkert män också, även om de inte fanns representerade i filmen.
Eftersom, som en av kvinnorna också säger i filmen, hur du uppfattar dig själv förstås präglar hur du förhåller dig till andra människor, hur du förväntar dig att andra ska uppfatta dig.
Hur du tror att andra människor uppfattar dig.
Om vi nu ska ge andras uppfattning om oss själva så stort värde som vi gör så vore det ju bra om vi åtminstone var på det klara med hur de faktiskt uppfattar oss.
Det finns ju en del forskning som visar på att vi gärna ger personer som vi uppfattar som attraktiva positiva egenskaper också, även om de kanske inte uppvisar dem.
Och att det är en fördel att se bra ut, överhuvudtaget.
Och att vi är överens om vilka som är snygga i större utsträckning än vi tror.
Det kan ju löna sig att betrakta sig som snyggare än vad man tror att man är om man säger så.
Utan någon alkohol med i bilden.
Min mamma, som jag skulle komma fram till, berättade om en av sina väninnor, också i 70-års åldern, som skulle utomlands med sina barnbarn framgent och kände sig nödgad att införskaffa en baddräkt som täckte bättre än vad hennes bikini, som hon brukade använda på sina utlandssemestrar, gjorde.
Eftersom hon tyckte att det tog emot rätt rejält att ligga där och pressa mellan sina snygga, fräscha, smala och släta 18-åringar till barnbarn med sin välbehållna, men snart 70-åriga, kropp.
Hennes vackra, snäppet skrynkliga, trebarnsmors, kompetenta, starka, välfungerande kropp.
Vi borde kunna bära våra erfarna kroppar med deras stridsärr med stolthet.
Vi borde kunna känna stolthet över våra mor- och farmödrar som fostrat oss alla där de ligger, pigga som mörtar och solar i Las Palmas, tycka att de är vackra och attraktiva, än. Hetingarna.
Vad fan är det för fel på oss?
Vår självuppfattning är helt snedvriden, till marknadens stora förtjusning, och allt som inte är ungt och fräscht ska täckas över och skämmas för?
Alternativet till att åldras är att dö ung och det är fan ingenting att vara stolt över.
Det vore skönt om vi, mig inklusive, kunde lyfta upp huvvet ur stenåldersrännstenen och bli lite civiliserade nångång.
Är det bara jag som blir arg över att vi är som några urtidsdjur när det kommer till mellanmänskliga relationer?
Djur som kan flyga till månen borde kunna förhålla sig till varandra utan att skapa system som bygger på om den eller den är tillräckligt snygg och ung för att para sig med och ge upphov till ny avkomma.
Kan man tycka.
Isch.
Jag nämnde den som hastigast för min mamma som blir 68 år i år, att jag tyckte den var intressant eftersom de bilder som någon annans beskrivning gav upphov till var så mycket mer överensstämmande med verkligheten än personens egen beskrivning av sig själv blev.
Budskapet blir ju någonstans att vi bör vara lite snällare mot vår egen spegelbild och uppskatta det vi ser.
Men det gör mig även sorgsen.
Över hur hårt kvinnor dömer sig själva.
Och säkert män också, även om de inte fanns representerade i filmen.
Eftersom, som en av kvinnorna också säger i filmen, hur du uppfattar dig själv förstås präglar hur du förhåller dig till andra människor, hur du förväntar dig att andra ska uppfatta dig.
Hur du tror att andra människor uppfattar dig.
Om vi nu ska ge andras uppfattning om oss själva så stort värde som vi gör så vore det ju bra om vi åtminstone var på det klara med hur de faktiskt uppfattar oss.
Det finns ju en del forskning som visar på att vi gärna ger personer som vi uppfattar som attraktiva positiva egenskaper också, även om de kanske inte uppvisar dem.
Och att det är en fördel att se bra ut, överhuvudtaget.
Och att vi är överens om vilka som är snygga i större utsträckning än vi tror.
Det kan ju löna sig att betrakta sig som snyggare än vad man tror att man är om man säger så.
Utan någon alkohol med i bilden.
Min mamma, som jag skulle komma fram till, berättade om en av sina väninnor, också i 70-års åldern, som skulle utomlands med sina barnbarn framgent och kände sig nödgad att införskaffa en baddräkt som täckte bättre än vad hennes bikini, som hon brukade använda på sina utlandssemestrar, gjorde.
Eftersom hon tyckte att det tog emot rätt rejält att ligga där och pressa mellan sina snygga, fräscha, smala och släta 18-åringar till barnbarn med sin välbehållna, men snart 70-åriga, kropp.
Hennes vackra, snäppet skrynkliga, trebarnsmors, kompetenta, starka, välfungerande kropp.
Vi borde kunna bära våra erfarna kroppar med deras stridsärr med stolthet.
Vi borde kunna känna stolthet över våra mor- och farmödrar som fostrat oss alla där de ligger, pigga som mörtar och solar i Las Palmas, tycka att de är vackra och attraktiva, än. Hetingarna.
Vad fan är det för fel på oss?
Vår självuppfattning är helt snedvriden, till marknadens stora förtjusning, och allt som inte är ungt och fräscht ska täckas över och skämmas för?
Alternativet till att åldras är att dö ung och det är fan ingenting att vara stolt över.
Det vore skönt om vi, mig inklusive, kunde lyfta upp huvvet ur stenåldersrännstenen och bli lite civiliserade nångång.
Är det bara jag som blir arg över att vi är som några urtidsdjur när det kommer till mellanmänskliga relationer?
Djur som kan flyga till månen borde kunna förhålla sig till varandra utan att skapa system som bygger på om den eller den är tillräckligt snygg och ung för att para sig med och ge upphov till ny avkomma.
Kan man tycka.
Isch.
torsdag 11 april 2013
söndag 3 mars 2013
Cyklar i nattmössan
Det här är varför jag hatar styrdokument.
En vårdenhet som "producerar" vård kan bara vara effektiv om den "producerar" många vårdtillfällen.
Det är inte god vård.
God vård är att patienter blir friska och om det inte går, behandlas bra, lugnt och respektfullt under sin sista tid.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är oerhört svårt att dela upp kvalitet i offentlig verksamhet i små mätbara enheter. Människor är inte industrier. Offentlig verksamhet är inte industrier.
Styrdokument, incitament och indikatorer på kvalitet, än har ingen lyckats definiera hur bra vård, bra utbildning, bra polisiära insatser ser ut genom att bryta upp dessa områden i småbitar som mäts enskilt.
Eftersom dessa samhällsapparater har en övergripande funktion med ett övergripande resultat som påverkar samhället i stort och en enskild människas hela liv.
Det låter sig inte mätas så lätt.
Och kanske borde vi sluta försöka och bara konstatera att en insats som räddar någons liv, förbättrar någons livssituation eller leder till större nytta för individen alltid är värt det. Oavsett vad det kostar.
En vårdenhet som "producerar" vård kan bara vara effektiv om den "producerar" många vårdtillfällen.
Det är inte god vård.
God vård är att patienter blir friska och om det inte går, behandlas bra, lugnt och respektfullt under sin sista tid.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är oerhört svårt att dela upp kvalitet i offentlig verksamhet i små mätbara enheter. Människor är inte industrier. Offentlig verksamhet är inte industrier.
Styrdokument, incitament och indikatorer på kvalitet, än har ingen lyckats definiera hur bra vård, bra utbildning, bra polisiära insatser ser ut genom att bryta upp dessa områden i småbitar som mäts enskilt.
Eftersom dessa samhällsapparater har en övergripande funktion med ett övergripande resultat som påverkar samhället i stort och en enskild människas hela liv.
Det låter sig inte mätas så lätt.
Och kanske borde vi sluta försöka och bara konstatera att en insats som räddar någons liv, förbättrar någons livssituation eller leder till större nytta för individen alltid är värt det. Oavsett vad det kostar.
tisdag 26 februari 2013
Sömsmån
"Inget utrymme för höga löneökningar i nya avtalet" hävdar företrädare för samtliga sektorer inom Svenskt Näringsliv.
Fel.
Inget utrymme för ökad aktieavkastning, vinstuttag och bonusar till "viktiga nyckelkompetenser", chefer alltså tycker man vore rimligare att hävda.
Men det är det aldrig nån som gör.
Det utrymmet verkar nämligen aldrig krympa. Tvärtom ökar det från år till år.
Mysko?
Nja, som en av herrarna i Dokument Inifråns program Lönesänkarna så fint uttryckte det; Sverige var ju för jämställt på sjuttiotalet.
Eftersom de viktiga ägarna är viktigast och det är så viktigt att viktiga människor ska vara rikare än de oviktiga människorna för de viktiga driver ju tillväxten genom att göra viktiga investeringar för sina vinster och det är ju jätteviktigt för ekonomin.
Men, de gör ju inga investeringar?
Nä, men de ska kunna göra investeringar, det är jätteviktigt för annars går ekonomin i stå!
På sjuttiotalet hade löntagarna en snäppet större del av tillväxtkakan.
Nu är vi nere på samma nivå som 1910.
1910.
Produktiviteten har aldrig varit högre, färre människor tillverkar och producerar fler saker och tjänster än någonsin tidigare. Men löneandelen, den är lika liten som på 1910-talet.
Vart tar pengarna vägen?
Ner i ägarnas fickor.
Igen.
En gång i tiden var det därför socialdemokratin kom till,
" Inledningsvis sägs att partiet till skillnad från andra partier eftersträvar en total omdaning av samhällets ekonomiska organisation, där produktionsmedlen efter hand skall övergå i samhällelig ägo."
Kanske dags att damma av delar av det gamla punktprogrammet igen, Löfven, istället för att leka Moderaterna Light?
Fel.
Inget utrymme för ökad aktieavkastning, vinstuttag och bonusar till "viktiga nyckelkompetenser", chefer alltså tycker man vore rimligare att hävda.
Men det är det aldrig nån som gör.
Det utrymmet verkar nämligen aldrig krympa. Tvärtom ökar det från år till år.
Mysko?
Nja, som en av herrarna i Dokument Inifråns program Lönesänkarna så fint uttryckte det; Sverige var ju för jämställt på sjuttiotalet.
Eftersom de viktiga ägarna är viktigast och det är så viktigt att viktiga människor ska vara rikare än de oviktiga människorna för de viktiga driver ju tillväxten genom att göra viktiga investeringar för sina vinster och det är ju jätteviktigt för ekonomin.
Men, de gör ju inga investeringar?
Nä, men de ska kunna göra investeringar, det är jätteviktigt för annars går ekonomin i stå!
På sjuttiotalet hade löntagarna en snäppet större del av tillväxtkakan.
Nu är vi nere på samma nivå som 1910.
1910.
Produktiviteten har aldrig varit högre, färre människor tillverkar och producerar fler saker och tjänster än någonsin tidigare. Men löneandelen, den är lika liten som på 1910-talet.
Vart tar pengarna vägen?
Ner i ägarnas fickor.
Igen.
En gång i tiden var det därför socialdemokratin kom till,
" Inledningsvis sägs att partiet till skillnad från andra partier eftersträvar en total omdaning av samhällets ekonomiska organisation, där produktionsmedlen efter hand skall övergå i samhällelig ägo."
Kanske dags att damma av delar av det gamla punktprogrammet igen, Löfven, istället för att leka Moderaterna Light?
söndag 10 februari 2013
Om inte nu, när? Om inte du, vem?
I alla områden i livet underkastar vi oss en övergripande norm för vad vi anser är rätt och fel.
Vi kallar det för moral och etik, det som leder våra liv och guidar våra beslut om ditten och datten.
Alla är inte överens om allt, men de flesta är överens om att vi inte ska döda varandra, bruka våld mot varandra i onödan, stjäla från varandra eller dra nytta av en utsatt människa i sin svagaste stund.
Vi tycker inte att det är rätt.
Kanske för att det utgör grundbulten i alla religioner och livsåskådningar runt om i världen, kanske för att vi helt enkelt är människor som byggt vår värld med hjälp av samarbete och omtanke.
Jag vill tro det senare.
Detta är sant när det gäller alla överväganden vi gör som människor, utom, de ekonomiska.
Ingen i Sverige skulle komma på tanken att begära av en annan svensk att den skulle arbeta tio timmar om dagen, i ett tungt, skitigt jobb för två kronor i timmen.
Varför tycker vi att det är rimligt att någon annan gör det, någon annanstans?
Arbetet är inte mindre tungt och mindre skitigt för att någon annan gör det någon annanstans, men nu är det helt plötsligt ok att bara betala två kronor i timmen?
Hur man än vrider och vänder på det så kan det här aldrig bli rätt, moraliskt sett.
Det är ett jävla utsugeri helt enkelt.
Dessutom kommer det inte att hålla i längden. Inte minst för att de fattiga länderna kommer att komma i kapp väst och kräva bättre löner när de får det bättre och kan börja betrakta sin omvärld och inse att det inte är rimligt.
Miljömässigt är det inte heller hållbart.
Mat, kläder, bostäder, el och vatten kommer mänskligheten alltid att behöva.
Om vi tänker bort det ekonomiska intresset för en liten stund, tänker bort att det nånstans i det här ska finnas någon som tjänar pengar på det, mycket pengar också, så kan man skönja en alternativ lösning på mänsklighetens problem.
Där man ser till hela värdet en verksamhet kan ha, inte bara det ekonomiska, utan för miljön, för individen, för samhället, för freden.
Där man inte bara tar hänsyn till att den ekonomiska vinsten ska bli så stor som möjligt, utan att den samhälleliga, mänskliga, miljömässiga vinsten ska väga tyngst.
Men det kräver att vi sätter människan i centrum, inte pengen.
Och det kommer de som håller i pengen inte att gilla eller ens tycka är möjligt.
Så som inte jag gillar eller tycker att det är möjligt att polarisen smälter, eller att 870 MILJONER människor i världen svälter, fortfarande.
Och jag anser mig ha moralen på min sida.
Man ska inte vara egennyttig utan dela med sig och man ska inte förstöra för andra utan vara hjälpsam, det fick jag lära mig när jag var barn.
Det fick vi alla, i hela världen, lära oss när vi var barn.
Så varför är inte det rätt längre, nu när man är vuxen?
Vi måste släppa tron på att det är den ekonomiska tillväxten som ska frälsa världen, det kommer den inte att göra, för den saknar moral.
Den kommer alltid att välja det alternativ som ger störst vinst, oavsett om det förstör naturen för all framtid eller utnyttjar människors svaghet i rena farten, det har den bevisat gång på gång, eftersom den saknar känsla för rätt och fel.
Men det gör inte vi.
Vi kallar det för moral och etik, det som leder våra liv och guidar våra beslut om ditten och datten.
Alla är inte överens om allt, men de flesta är överens om att vi inte ska döda varandra, bruka våld mot varandra i onödan, stjäla från varandra eller dra nytta av en utsatt människa i sin svagaste stund.
Vi tycker inte att det är rätt.
Kanske för att det utgör grundbulten i alla religioner och livsåskådningar runt om i världen, kanske för att vi helt enkelt är människor som byggt vår värld med hjälp av samarbete och omtanke.
Jag vill tro det senare.
Detta är sant när det gäller alla överväganden vi gör som människor, utom, de ekonomiska.
Ingen i Sverige skulle komma på tanken att begära av en annan svensk att den skulle arbeta tio timmar om dagen, i ett tungt, skitigt jobb för två kronor i timmen.
Varför tycker vi att det är rimligt att någon annan gör det, någon annanstans?
Arbetet är inte mindre tungt och mindre skitigt för att någon annan gör det någon annanstans, men nu är det helt plötsligt ok att bara betala två kronor i timmen?
Hur man än vrider och vänder på det så kan det här aldrig bli rätt, moraliskt sett.
Det är ett jävla utsugeri helt enkelt.
Dessutom kommer det inte att hålla i längden. Inte minst för att de fattiga länderna kommer att komma i kapp väst och kräva bättre löner när de får det bättre och kan börja betrakta sin omvärld och inse att det inte är rimligt.
Miljömässigt är det inte heller hållbart.
Mat, kläder, bostäder, el och vatten kommer mänskligheten alltid att behöva.
Om vi tänker bort det ekonomiska intresset för en liten stund, tänker bort att det nånstans i det här ska finnas någon som tjänar pengar på det, mycket pengar också, så kan man skönja en alternativ lösning på mänsklighetens problem.
Där man ser till hela värdet en verksamhet kan ha, inte bara det ekonomiska, utan för miljön, för individen, för samhället, för freden.
Där man inte bara tar hänsyn till att den ekonomiska vinsten ska bli så stor som möjligt, utan att den samhälleliga, mänskliga, miljömässiga vinsten ska väga tyngst.
Men det kräver att vi sätter människan i centrum, inte pengen.
Och det kommer de som håller i pengen inte att gilla eller ens tycka är möjligt.
Så som inte jag gillar eller tycker att det är möjligt att polarisen smälter, eller att 870 MILJONER människor i världen svälter, fortfarande.
Och jag anser mig ha moralen på min sida.
Man ska inte vara egennyttig utan dela med sig och man ska inte förstöra för andra utan vara hjälpsam, det fick jag lära mig när jag var barn.
Det fick vi alla, i hela världen, lära oss när vi var barn.
Så varför är inte det rätt längre, nu när man är vuxen?
Vi måste släppa tron på att det är den ekonomiska tillväxten som ska frälsa världen, det kommer den inte att göra, för den saknar moral.
Den kommer alltid att välja det alternativ som ger störst vinst, oavsett om det förstör naturen för all framtid eller utnyttjar människors svaghet i rena farten, det har den bevisat gång på gång, eftersom den saknar känsla för rätt och fel.
Men det gör inte vi.
fredag 8 februari 2013
Percy Nilegård
The man, the myth, the concept.
Rättvisans förkämpe, sanningens försvarare, räddaren i nöden, den vandrande vålnaden.
Är det inte dags att vi gör upp med den här idén om den ensamme hämnaren som gör gott där samhället inte förmår?
Där det inte behövs någon rättegång eller ens rättsstat för att skipa rättvisa utan enbart en ensam mans övertygelse och handlingskraft?
Kan vi inte lämna den här romantiska, tysta, starka, hjälten bakom oss och få ett nytt ideal?
Som bygger på samarbete, kommunikation och omtanke?
Så kanske vi slipper norska tokdårar och missnöjda näthatare som blir allt mer övertygade om att ansvaret helt och hållet vilar på deras axlar om något ska förändras i samhället och att de ensamma äger sanningen om sakernas tillstånd?
Kanske är det bara jag, men min upplevelse är att vi översköljs av den här idealbilden i allt högre utsträckning.
Tv-serie efter tv-serie, film efter film med en manlig enstöring on a mission, utanför lagen men med ett hjärta av guld.
Är det här verkligen bra förebilder för våra unga män?
För att låna en frågeställning som oftast bekymrar oss när det gäller unga flickor, rosa, Britney Spears och promiskuitet annars.
Jag tycker faktiskt inte att det verkar så.
Rättvisans förkämpe, sanningens försvarare, räddaren i nöden, den vandrande vålnaden.
Är det inte dags att vi gör upp med den här idén om den ensamme hämnaren som gör gott där samhället inte förmår?
Där det inte behövs någon rättegång eller ens rättsstat för att skipa rättvisa utan enbart en ensam mans övertygelse och handlingskraft?
Kan vi inte lämna den här romantiska, tysta, starka, hjälten bakom oss och få ett nytt ideal?
Som bygger på samarbete, kommunikation och omtanke?
Så kanske vi slipper norska tokdårar och missnöjda näthatare som blir allt mer övertygade om att ansvaret helt och hållet vilar på deras axlar om något ska förändras i samhället och att de ensamma äger sanningen om sakernas tillstånd?
Kanske är det bara jag, men min upplevelse är att vi översköljs av den här idealbilden i allt högre utsträckning.
Tv-serie efter tv-serie, film efter film med en manlig enstöring on a mission, utanför lagen men med ett hjärta av guld.
Är det här verkligen bra förebilder för våra unga män?
För att låna en frågeställning som oftast bekymrar oss när det gäller unga flickor, rosa, Britney Spears och promiskuitet annars.
Jag tycker faktiskt inte att det verkar så.
lördag 2 februari 2013
Pretty in pink
Jag gillar rosa. Tycker rosa är en fin färg. Jag har gärna rosa på mig och saker som är rosa.
Men den har inte alltid varit oproblematiskt för mig.
Min rosaromans.
När jag var barn så hade jag känslan av att det inte riktigt var bra att gilla rosa.
Att det var bättre att gilla till exempel blått.
Ungefär som den här lilla tjejen.
Nu, som vuxen, kan jag göra den analysen att det fanns en misstro mot det flickaktiga, mjuka, fjolliga och en föredragen riktning mot det starka, kompetenta, framgångsrika, manliga, ta-för-sig-tänket i stället.
Som då stod i motsats till det rosa gulliga och gjorde det till mindre värt.
Att det var bra att som tjej sträva efter att vilja bli brandman men inte så bra att vilja bli barnsköterska om man säger så.
Och som barn vill man gärna göra det som möts av godkännande och beröm, även om det är tyst och inte uttalat.
De flesta vuxna också, för den delen.
Fanny Ambjörnsson beskriver den här saken mycket bättre än jag, i boken Rosa - den farliga färgen.
Jag är också märkligt ambivalent till hela "Shrink it and pink it"-tendensen. Som i korthet går ut på att ta en redan befintlig produkt, göra den mindre och rosa och försöka kränga den till kvinnor.
Här är ett annat horribelt exempel.
Foto: Anna Svensson
Det här känns ju bara som en rätt trist och fantasilös idé där man liksom inte orkat tänka efter och anstränga sig lite. B-marknadsföring helt enkelt.
Men å andra sidan, som kvinna har jag inga problem med att köpa mindre, rosa pennor om jag nu skulle ha lust eller helt vanliga, fullstora pennor i fall jag hellre vill ha sådana.
En man däremot. Han skulle nog tveka.
Jag vet faktiskt inte varför jag blir så upprörd över detta, för egentligen tydliggör det ju bara att de flesta produkter riktar sig till män. Det är mannen som är normkonsumenten och kvinnan som är ny som konsument. Och det har ju inte varit sant de senaste femtio åren i alla fall.
Är det för att jag fortfarande försöker få godkännande från omgivningen genom att tycka att blått är bättre än rosa och brandmän är bättre än barnsköterskor?
Att jordgubbssmakande tjejsprit är sämre än finkeldoftande killexplorer?
Hur kvinnofientligt är inte det?
Men den har inte alltid varit oproblematiskt för mig.
Min rosaromans.
När jag var barn så hade jag känslan av att det inte riktigt var bra att gilla rosa.
Att det var bättre att gilla till exempel blått.
Ungefär som den här lilla tjejen.
Nu, som vuxen, kan jag göra den analysen att det fanns en misstro mot det flickaktiga, mjuka, fjolliga och en föredragen riktning mot det starka, kompetenta, framgångsrika, manliga, ta-för-sig-tänket i stället.
Som då stod i motsats till det rosa gulliga och gjorde det till mindre värt.
Att det var bra att som tjej sträva efter att vilja bli brandman men inte så bra att vilja bli barnsköterska om man säger så.
Och som barn vill man gärna göra det som möts av godkännande och beröm, även om det är tyst och inte uttalat.
De flesta vuxna också, för den delen.
Fanny Ambjörnsson beskriver den här saken mycket bättre än jag, i boken Rosa - den farliga färgen.
Jag är också märkligt ambivalent till hela "Shrink it and pink it"-tendensen. Som i korthet går ut på att ta en redan befintlig produkt, göra den mindre och rosa och försöka kränga den till kvinnor.
Här är ett annat horribelt exempel.
Det här känns ju bara som en rätt trist och fantasilös idé där man liksom inte orkat tänka efter och anstränga sig lite. B-marknadsföring helt enkelt.
Men å andra sidan, som kvinna har jag inga problem med att köpa mindre, rosa pennor om jag nu skulle ha lust eller helt vanliga, fullstora pennor i fall jag hellre vill ha sådana.
En man däremot. Han skulle nog tveka.
Jag vet faktiskt inte varför jag blir så upprörd över detta, för egentligen tydliggör det ju bara att de flesta produkter riktar sig till män. Det är mannen som är normkonsumenten och kvinnan som är ny som konsument. Och det har ju inte varit sant de senaste femtio åren i alla fall.
Är det för att jag fortfarande försöker få godkännande från omgivningen genom att tycka att blått är bättre än rosa och brandmän är bättre än barnsköterskor?
Att jordgubbssmakande tjejsprit är sämre än finkeldoftande killexplorer?
Hur kvinnofientligt är inte det?
torsdag 31 januari 2013
Många är långa
Lärare är underliga djur.
I flock är de direkt svårhanterliga.
Men flockar är alltid svåra att hantera, oavsett vad de består av.
I mitt arbete har jag haft tillfälle att möta stora och små grupper av lärare för att förmedla hur man kan arbeta med rörliga bilder.
Lärarfortbildning har vi kallat det.
Jag har också mött flockar av elever, arbetslösa ungdomar, kommunalpolitiker, EU-administratörer, kulturarbetare, näringsidkare och just det, filmarbetare och säkert nån till grupp som jag glömmer.
Min erfarenhet är att, av alla dessa grupper är lärare minst intresserade av att lära sig något.
Lärare vill kunna. Inte lära sig. (Som generell grupp, som individer finns det som alltid undantag.)
Det är också den grupp som koketterar mest sinsemellan (kanske med undantag för manliga näringslivspotentater men de är mer diskreta smörare, de behärskar helt enkelt den konsten bättre än lärarna) och när det kommer till genus har man svårt att se sin egen roll i hur könsstereotyper upprätthålls.
Nu är det över tio år sedan jag var ute i skolor och träffade lärare och saker och ting kan ha förändrats under tiden, och det hoppas jag verkligen, men så här ser min erfarenhet ut.
Det blev också tydligt att lärare har rätt dålig koll. På omvärlden. Och då menar jag inte rent samhällskunskapsmässigt utan, sånt där som folk känner till utan att de riktigt kan redogöra för hur de inhämtat den kunskapen.
Vad det nyaste skällsordet betyder, vad gym, tan, laundry är för något, porrfilmsestetik, de flesta verkar ha sett åtminstone snuttar av porrfilm, utom lärare, och kanske kvinnliga politiker, sms-slang, vad en biebliver är, att lolcats fortfarande är roliga fastän man inte vill erkänna det och att Sheldon kommer att ta allt du säger bokstavligt.
Alltså sådant som de flesta som inte är lärare, eller Sheldon, skulle uppfatta som påtagligt vardagligt.
En uppfattning om aktuell populärkultur om man så vill.
När jag tänker tillbaka på min egen skolgång, och kanske framförallt åren i grundskolan, så framstår en del aktiviteter, på lärarens initiativ, som, ja, helt sinnessjuka.
Jag har haft lärare som fått oss att lära oss Jantelagen utantill, för att det kan vara bra att tänka på ibland, att allt som du kan göra kan någon annan göra bättre. (WTF?)
Lärare, manlig, som ryckt upp dörren till duschrummet, på högstadiet, för att kontrollera att alla duschade ordentligt efter gymnastiken. Eh, har du träffat en fjortonårig tjej?
Lärare som valde ut en person i klassen som hen förhörde på läxan, varje gång, förstås en elev som inte hörde till de starkaste studenterna i klassen och som hade, ska vi säga, viss ångest inför alla lektioner med den läraren.
Och som ändå fortsätter att plåga samma elev även efter hela klassen har protesterat och ifrågasatt lärarens undervisningsmetod och tyckt att den är fel, obehaglig och kränkande med förklaringen: Jag tycker det ger en väldigt bra uppfattning om hur klassen har förstått vad vi har pratat om på mina lektioner. Eh, nej. Det ger en väldigt bra uppfattning om hur den eleven har förstått undervisningen.
Lärare som ljuger och fortsätter ljuga sedan de ställts inför förkrossande bevisning som smular sönder deras lögn. (Ja, det är mänskligt att inte vilja erkänna att man tagit fel, men.)
Och det här greppet som Tunaskolan tagit med mobbing upphöjt till elevdemokrati, det har jag också varit med om, även om jag inte varit part i målet som Astrid.
Och demokratibegreppet är inte helt lätt att förstå sig på, det är det många som har svårt med.
Men just lärare borde kunna förklara demokrati, med alla dess intrikata komplikationer och paradoxer som ett rinnande vatten.
Demokrati handlar inte bara om majoritetens röst, utan även om minoritetens rätt att existera på samma villkor.
En majoritet kan, om det vill sig illa och känslor är inblandade, lätt förvandlas till just, en mobb.
Något som de flesta vuxna vet är en absolut livsfarlig situation som på en sekund kan spåra ur och urarta totalt och inte sällan leda till våldsamheter.
En majoritet fattar inte heller automatiskt välgrundade beslut, i synnerhet inte om, valalternativen är dåligt underbyggda, det är därför vi går omvägen genom representativ demokrati när det gäller tex vilka lagar som ska stiftas och till vilken förtjänst.
För att de som tar de besluten bör vara väl inlästa på ämnet, ha undersökt konsekvensen av eventuella beslut och sedan välja det bästa alternativet. Och inte bara välja det som känns rätt just då.
Och tvärtom. En samlad lärarkår inklusive rektor och syokonsulent som låtit skolans elever rösta om vilken utsmyckning som skall pryda den gemensamma matsalen.
Och sen struntat i det och beställt ett nytt konstverk från kommunens upphandlingsenhet. Såklart. Eftersom det är den tågordningen som råder i offentlig verksamhet.
Jag måste säga att jag har erfarit en hel del aningslöshet från skolans personal. Och det har inte skänkt mig tilltro till deras kompetens.
Men jag har också haft lärare som har gjort mig intresserad, utmanat mig, gett mig stöd och en knuff när jag har behövt det, sett mig som individ och fått mig att tro på mig själv.
De lärare som har varit bra, har alla haft gemensamt att de kommit på att de ska bli lärare förhållandevis sent i livet och hunnit med att jobba med annat ett bra tag innan och inte nödvändigtvis haft det lätt för sig i skolan.
De lärare som varit dåliga, har alla velat bli lärare sedan tidig ålder, trivts i skolan och aldrig lämnat skolvärlden utan gått direkt från gymnasiet till lärarutbildningen och sedan in i skolan igen som lärare denna gång.
I mitt liv är det sambandet tydligt.
Och ja, jag har frågat i stort sett alla lärare jag någonsin haft om när de bestämde sig för att bli lärare och hur de uppfattade sin egen skolgång.
Jag undrar om det inte vore värt att slänga in en sådär femtio timmars terapi också innan man släpper ut de nybakade lärarna i världen.
Så att man har fått lov att begrunda sin egen bevekelsegrund och personliga behov innan man ger sig på att forma unga sinnen.
Och kanske lite lektioner i scenkonstframställning, så man lär sig att hantera en publik.
Till syvende och sist tror jag också att det faktiskt är ett arbetsmiljöproblem att lärarna till så stor del spenderar sin tid med barn och ungdomar och så få andra vuxna.
För, som Elin i Fucking Åmål * så fint formulerade det, man blir ju som man umgås.
*Fucking Åmål är också en film som många lärare hade svårt att hantera när jag använde den i undervisningen. Framförallt hade de svårt för Agnes pappa i filmen. Många tyckte han var sååå mesig och sååå omanlig och blev oerhört provocerade av hans sätt, som är rätt mjukt och känsligt och lyhört i sin relation till dottern. Själva homosexualiteten var också problematisk för många. "Man vill ju inte uppmuntra till homosexualitet, inte för att det är nåt fel med det, men", var en vanligt förekommande replik vilket fick mig att tro att de inte riktigt hade klart för sig själva hur de såg på homosexualitet överhuvudtaget. Men man ska också minnas att det fanns ett samhälle före Fucking Åmål och ett efter. Fucking Åmål normaliserade homosexualitet, främst lesbisk kärlek då, och gjorde det ok, på ett sätt som idag är svårt att förstå.
I flock är de direkt svårhanterliga.
Men flockar är alltid svåra att hantera, oavsett vad de består av.
I mitt arbete har jag haft tillfälle att möta stora och små grupper av lärare för att förmedla hur man kan arbeta med rörliga bilder.
Lärarfortbildning har vi kallat det.
Jag har också mött flockar av elever, arbetslösa ungdomar, kommunalpolitiker, EU-administratörer, kulturarbetare, näringsidkare och just det, filmarbetare och säkert nån till grupp som jag glömmer.
Min erfarenhet är att, av alla dessa grupper är lärare minst intresserade av att lära sig något.
Lärare vill kunna. Inte lära sig. (Som generell grupp, som individer finns det som alltid undantag.)
Det är också den grupp som koketterar mest sinsemellan (kanske med undantag för manliga näringslivspotentater men de är mer diskreta smörare, de behärskar helt enkelt den konsten bättre än lärarna) och när det kommer till genus har man svårt att se sin egen roll i hur könsstereotyper upprätthålls.
Nu är det över tio år sedan jag var ute i skolor och träffade lärare och saker och ting kan ha förändrats under tiden, och det hoppas jag verkligen, men så här ser min erfarenhet ut.
Det blev också tydligt att lärare har rätt dålig koll. På omvärlden. Och då menar jag inte rent samhällskunskapsmässigt utan, sånt där som folk känner till utan att de riktigt kan redogöra för hur de inhämtat den kunskapen.
Vad det nyaste skällsordet betyder, vad gym, tan, laundry är för något, porrfilmsestetik, de flesta verkar ha sett åtminstone snuttar av porrfilm, utom lärare, och kanske kvinnliga politiker, sms-slang, vad en biebliver är, att lolcats fortfarande är roliga fastän man inte vill erkänna det och att Sheldon kommer att ta allt du säger bokstavligt.
Alltså sådant som de flesta som inte är lärare, eller Sheldon, skulle uppfatta som påtagligt vardagligt.
En uppfattning om aktuell populärkultur om man så vill.
När jag tänker tillbaka på min egen skolgång, och kanske framförallt åren i grundskolan, så framstår en del aktiviteter, på lärarens initiativ, som, ja, helt sinnessjuka.
Jag har haft lärare som fått oss att lära oss Jantelagen utantill, för att det kan vara bra att tänka på ibland, att allt som du kan göra kan någon annan göra bättre. (WTF?)
Lärare, manlig, som ryckt upp dörren till duschrummet, på högstadiet, för att kontrollera att alla duschade ordentligt efter gymnastiken. Eh, har du träffat en fjortonårig tjej?
Lärare som valde ut en person i klassen som hen förhörde på läxan, varje gång, förstås en elev som inte hörde till de starkaste studenterna i klassen och som hade, ska vi säga, viss ångest inför alla lektioner med den läraren.
Och som ändå fortsätter att plåga samma elev även efter hela klassen har protesterat och ifrågasatt lärarens undervisningsmetod och tyckt att den är fel, obehaglig och kränkande med förklaringen: Jag tycker det ger en väldigt bra uppfattning om hur klassen har förstått vad vi har pratat om på mina lektioner. Eh, nej. Det ger en väldigt bra uppfattning om hur den eleven har förstått undervisningen.
Lärare som ljuger och fortsätter ljuga sedan de ställts inför förkrossande bevisning som smular sönder deras lögn. (Ja, det är mänskligt att inte vilja erkänna att man tagit fel, men.)
Och det här greppet som Tunaskolan tagit med mobbing upphöjt till elevdemokrati, det har jag också varit med om, även om jag inte varit part i målet som Astrid.
Och demokratibegreppet är inte helt lätt att förstå sig på, det är det många som har svårt med.
Men just lärare borde kunna förklara demokrati, med alla dess intrikata komplikationer och paradoxer som ett rinnande vatten.
Demokrati handlar inte bara om majoritetens röst, utan även om minoritetens rätt att existera på samma villkor.
En majoritet kan, om det vill sig illa och känslor är inblandade, lätt förvandlas till just, en mobb.
Något som de flesta vuxna vet är en absolut livsfarlig situation som på en sekund kan spåra ur och urarta totalt och inte sällan leda till våldsamheter.
En majoritet fattar inte heller automatiskt välgrundade beslut, i synnerhet inte om, valalternativen är dåligt underbyggda, det är därför vi går omvägen genom representativ demokrati när det gäller tex vilka lagar som ska stiftas och till vilken förtjänst.
För att de som tar de besluten bör vara väl inlästa på ämnet, ha undersökt konsekvensen av eventuella beslut och sedan välja det bästa alternativet. Och inte bara välja det som känns rätt just då.
Och tvärtom. En samlad lärarkår inklusive rektor och syokonsulent som låtit skolans elever rösta om vilken utsmyckning som skall pryda den gemensamma matsalen.
Och sen struntat i det och beställt ett nytt konstverk från kommunens upphandlingsenhet. Såklart. Eftersom det är den tågordningen som råder i offentlig verksamhet.
Jag måste säga att jag har erfarit en hel del aningslöshet från skolans personal. Och det har inte skänkt mig tilltro till deras kompetens.
Men jag har också haft lärare som har gjort mig intresserad, utmanat mig, gett mig stöd och en knuff när jag har behövt det, sett mig som individ och fått mig att tro på mig själv.
De lärare som har varit bra, har alla haft gemensamt att de kommit på att de ska bli lärare förhållandevis sent i livet och hunnit med att jobba med annat ett bra tag innan och inte nödvändigtvis haft det lätt för sig i skolan.
De lärare som varit dåliga, har alla velat bli lärare sedan tidig ålder, trivts i skolan och aldrig lämnat skolvärlden utan gått direkt från gymnasiet till lärarutbildningen och sedan in i skolan igen som lärare denna gång.
I mitt liv är det sambandet tydligt.
Och ja, jag har frågat i stort sett alla lärare jag någonsin haft om när de bestämde sig för att bli lärare och hur de uppfattade sin egen skolgång.
Jag undrar om det inte vore värt att slänga in en sådär femtio timmars terapi också innan man släpper ut de nybakade lärarna i världen.
Så att man har fått lov att begrunda sin egen bevekelsegrund och personliga behov innan man ger sig på att forma unga sinnen.
Och kanske lite lektioner i scenkonstframställning, så man lär sig att hantera en publik.
Till syvende och sist tror jag också att det faktiskt är ett arbetsmiljöproblem att lärarna till så stor del spenderar sin tid med barn och ungdomar och så få andra vuxna.
För, som Elin i Fucking Åmål * så fint formulerade det, man blir ju som man umgås.
*Fucking Åmål är också en film som många lärare hade svårt att hantera när jag använde den i undervisningen. Framförallt hade de svårt för Agnes pappa i filmen. Många tyckte han var sååå mesig och sååå omanlig och blev oerhört provocerade av hans sätt, som är rätt mjukt och känsligt och lyhört i sin relation till dottern. Själva homosexualiteten var också problematisk för många. "Man vill ju inte uppmuntra till homosexualitet, inte för att det är nåt fel med det, men", var en vanligt förekommande replik vilket fick mig att tro att de inte riktigt hade klart för sig själva hur de såg på homosexualitet överhuvudtaget. Men man ska också minnas att det fanns ett samhälle före Fucking Åmål och ett efter. Fucking Åmål normaliserade homosexualitet, främst lesbisk kärlek då, och gjorde det ok, på ett sätt som idag är svårt att förstå.
Vi skola skolas
Nu ska jag bli allvarlig.
Rent faktiskt* förhåller det sig så att svenska elevers kunskapsnivå inom läsförståelse, matematik och naturkunskap har minskat sedan år 2000.
En femtedel av alla elever i grundskolan lämnar den alltså utan att kunna tillgodogöra sig skriftlig information.
Många fortsätter ändå till gymnasiet, fortfarande utan fullgoda läskunskaper, där de då, som man kan förstå, får stora problem med att hänga med i undervisningen varför många väljer att hoppa av, eller går ut utan fullständiga betyg.
2004 var det så många som 30 000 elever i gymnasieskolan som hoppade av eller hade fullständiga betyg.**
Socialdemokraterna vill göra gymnasieskolan obligatorisk för alla elever.
Finemang, säger jag.
Ju fler människor som ges möjligheter att studera mera desto färre som tidigt fastnar i låglönearbeten.
Men.
Om man inte kan läsa och räkna och så vidare när man slutar grundskolan, ska man lära sig det på gymnasiet då?
Om man på nio år inte lyckats med detta, kommer man att klara det på tre år då? För att man är lite äldre?
Nej.
Sannolikheten är rätt stor att du då går ut även gymnasiet utan fullgoda kunskaper i det du har studerat.
Och häpp!
Nu blir det plötsligt ditt individuella ansvar att se till att du lär dig läsa och räkna eftersom skolan har ju gjort sitt och utbildat dig i tolv år. (Utan att du lärt dig något men det hör inte hit.)
Lycka till!
Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte undan insikten att ett av skolans, och i synnerhet grundskolans, primära uppgifter är att lära sina elever att läsa, räkna och att kunna inhämta ny kunskap och tillgodogöra sig den.
Nyp tag i en unge i din närhet och ställ frågan: Varför går vi i skolan?
För att lära oss läsa och räkna, torde ligga högt på svarslistan, tillsammans med: Jag vet inte.
Jag har haft många lärare i mitt liv. Flera riktigt usla och några bra.
Ingen har dock, förrän på universitetet, kunnat förklara för mig varför jag ska lära mig det här eller det här, på ett sätt som jag har kunnat ta till mig där och då.
Ibland har jag vanvördigt tänkt, redan som mellanstadieelev, att fröken/magistern/läraren vet inte. De förstår inte själva vad det är för nytta med det de lär ut.
Men eftersom jag lider av en svårartad kunskapstörst sedan barnsben, så lärde jag mig att läsa och räkna och förstå mig på naturkunskap och att kunna fortsätta min kunskapsinhämtning på egen hand.
Jag är nyfiken helt enkelt och vill veta hur saker och ting ligger till.
Kanske för att jag har en lika törstig mor som visat mig till närmsta bibliotek och sagt: här inne finns allt du behöver för din törstsläckning, utforska!
Och jag älskar internet. ÄLSKAR internet. Informationsflödet är mitt ostron.
Bra för mig. Och för läraren. Men kanske inte för den elev som inte är lika motiverad som jag var och inte heller har en mamma som lär en att släcka sin törst.
Det här ÄR skolans uppdrag.
Det är därför vi utbildar lärare och inte bara har mammor i skolan.
Lärare ska behärska den pedagogiska utmaningen i att lära en omotiverad elev att läsa och det fort!
Eftersom vårt skolväsen till stor del är uppbyggt på läsandet som primärt inlärningssätt.
Kan du inte läsa och förstå vad du läser så får du problem med att lära dig någonting annat.
För att inte tala om hur svårt det blir att förstå sig på satir.
Eller politiker.
Och kanske viktigast av allt, vad som inte sägs.
Jag tror vi kan enas om att en riktigt viktig sak är att lära sig läsa, jag tror vi har insett värdet i detta och nyttan av att kunna läsa handlingar och viktiga papper i sitt liv.
Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att vi VET att det är viktigt.
Men att läsa bokstäver och ord och meningar räcker inte.
Vi måste förstå vad vi läser också.
Annars är det som ingen mening med det.
Maciej Zaremba har skrivit en artikelserie i DN om den svenska skolan som är fantastiskt bra. Du hittar en länk till en av artiklarna här, men läs gärna övriga artiklar också.
Jag skulle vilja se en ordentlig översyn av hela utbildningsväsendet.
Blev lite matt.
Hörs!
*Du kan ladda ner en sammanfattning av PISA-undersökningen som ligger till grund för den slutsatsen här.
** Du kan ladda en en sammanfattning av rapporten studieresultat i gymnasieskolan här.
Rent faktiskt* förhåller det sig så att svenska elevers kunskapsnivå inom läsförståelse, matematik och naturkunskap har minskat sedan år 2000.
En femtedel av alla elever i grundskolan lämnar den alltså utan att kunna tillgodogöra sig skriftlig information.
Många fortsätter ändå till gymnasiet, fortfarande utan fullgoda läskunskaper, där de då, som man kan förstå, får stora problem med att hänga med i undervisningen varför många väljer att hoppa av, eller går ut utan fullständiga betyg.
2004 var det så många som 30 000 elever i gymnasieskolan som hoppade av eller hade fullständiga betyg.**
Socialdemokraterna vill göra gymnasieskolan obligatorisk för alla elever.
Finemang, säger jag.
Ju fler människor som ges möjligheter att studera mera desto färre som tidigt fastnar i låglönearbeten.
Men.
Om man inte kan läsa och räkna och så vidare när man slutar grundskolan, ska man lära sig det på gymnasiet då?
Om man på nio år inte lyckats med detta, kommer man att klara det på tre år då? För att man är lite äldre?
Nej.
Sannolikheten är rätt stor att du då går ut även gymnasiet utan fullgoda kunskaper i det du har studerat.
Och häpp!
Nu blir det plötsligt ditt individuella ansvar att se till att du lär dig läsa och räkna eftersom skolan har ju gjort sitt och utbildat dig i tolv år. (Utan att du lärt dig något men det hör inte hit.)
Lycka till!
Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte undan insikten att ett av skolans, och i synnerhet grundskolans, primära uppgifter är att lära sina elever att läsa, räkna och att kunna inhämta ny kunskap och tillgodogöra sig den.
Nyp tag i en unge i din närhet och ställ frågan: Varför går vi i skolan?
För att lära oss läsa och räkna, torde ligga högt på svarslistan, tillsammans med: Jag vet inte.
Jag har haft många lärare i mitt liv. Flera riktigt usla och några bra.
Ingen har dock, förrän på universitetet, kunnat förklara för mig varför jag ska lära mig det här eller det här, på ett sätt som jag har kunnat ta till mig där och då.
Ibland har jag vanvördigt tänkt, redan som mellanstadieelev, att fröken/magistern/läraren vet inte. De förstår inte själva vad det är för nytta med det de lär ut.
Men eftersom jag lider av en svårartad kunskapstörst sedan barnsben, så lärde jag mig att läsa och räkna och förstå mig på naturkunskap och att kunna fortsätta min kunskapsinhämtning på egen hand.
Jag är nyfiken helt enkelt och vill veta hur saker och ting ligger till.
Kanske för att jag har en lika törstig mor som visat mig till närmsta bibliotek och sagt: här inne finns allt du behöver för din törstsläckning, utforska!
Och jag älskar internet. ÄLSKAR internet. Informationsflödet är mitt ostron.
Bra för mig. Och för läraren. Men kanske inte för den elev som inte är lika motiverad som jag var och inte heller har en mamma som lär en att släcka sin törst.
Det här ÄR skolans uppdrag.
Det är därför vi utbildar lärare och inte bara har mammor i skolan.
Lärare ska behärska den pedagogiska utmaningen i att lära en omotiverad elev att läsa och det fort!
Eftersom vårt skolväsen till stor del är uppbyggt på läsandet som primärt inlärningssätt.
Kan du inte läsa och förstå vad du läser så får du problem med att lära dig någonting annat.
För att inte tala om hur svårt det blir att förstå sig på satir.
Eller politiker.
Och kanske viktigast av allt, vad som inte sägs.
Jag tror vi kan enas om att en riktigt viktig sak är att lära sig läsa, jag tror vi har insett värdet i detta och nyttan av att kunna läsa handlingar och viktiga papper i sitt liv.
Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att vi VET att det är viktigt.
Men att läsa bokstäver och ord och meningar räcker inte.
Vi måste förstå vad vi läser också.
Annars är det som ingen mening med det.
Maciej Zaremba har skrivit en artikelserie i DN om den svenska skolan som är fantastiskt bra. Du hittar en länk till en av artiklarna här, men läs gärna övriga artiklar också.
Jag skulle vilja se en ordentlig översyn av hela utbildningsväsendet.
- Läraryrket är ett konstnärligt yrke, du uppträder i åtta timmar om dagen inför en publik som inte vill vara där, - inträdesprov tack.
- Vi går i skolan för att vi behöver lära oss att navigera i vårt samhälle, verkligheten, och förstå hur den fungerar. Många lärare har inte varit utanför skolans fyra väggar i hela sitt liv. - Krav på fem års arbetslivserfarenhet tack.
- Med tanke på att alla lärare är ansvariga för att förhindra kränkande behandling, mer ingående sociologistudier på lärarutbildningen, tack. Och kanske lite juridik också.
- Det kan inte vara så att ansvaret för att lära ut grundläggande kunskaper flyttas längre och längre fram och ska "ge sig med tiden". Satsa större resurser på grundskolan. Och i synnerhet lågstadiet. Tack.
- Om det är så att vi alla ska bli entreprenörer i framtiden, större satsning på kreativa ämnen som främjar egensinnighet, fantasi och egna initiativ, tack.
- PISA visar tydligt att likvärdigheten mellan skolor minskar, alltså att skillnaden blir större i vilken kunskapsnivå eleverna befinner sig på efter slutförd utbildning. Kanske kan vi omvärdera värdet av läxläsning som mest tycks gynna de redan starka eleverna?
- Få, om några, studenter vid högre utbildningar har ett sommarställe dit familjen åker i maj och går omkring i ljusa linnekostymer och halmhatt och blir försörjda till dess skolan börjar igen i september. Kan vi inte bara släppa 1800-talsgrejen, tack? Inför tre, riktiga terminer, vilket förövrigt skulle göra att studietiden kortades och fler kom ut i arbete snabbare, eller anpassa studielånet så att studenterna kan överleva även de månader skolan inte är igång.
- Om alla akademiska utbildningar är yrkesförberedande, dvs du ska kunna omsätta dina kunskaper i praktiken efter slutförd utbildning och arbeta som det du är utbildad till, var ligger företagens ansvar i detta? Är det verkligen Universitetens och högskolornas primära syfte? Vad hände med akademisk höjd och så vidare?
- Inse att en bra lärare ställer rätt frågor och en dålig har alla svar.
Blev lite matt.
Hörs!
*Du kan ladda ner en sammanfattning av PISA-undersökningen som ligger till grund för den slutsatsen här.
** Du kan ladda en en sammanfattning av rapporten studieresultat i gymnasieskolan här.
onsdag 30 januari 2013
Ecklesiastikminister
Här kan du läsa om Astrid 14 år, som tyckte att den här bilden var olämplig som dekoration vid en av skolans toaletter.
Foto Astrid Johansson
De flesta svenska skolor arbetar aktivt med att motverka mobbing av elever och lärare.
Lagen kallar detta kränkande behandling och sedan 1993 är den som verkar inom skolan skyldig att att försöka förhindra att elever utsätts för just kränkande behandling.
Jag undrar, hur kränkande är det att vara den som protesterar mot en bild som visar ett olämpligt beteende och mötas av avfärdande från rektor och sedan bli nedtryckt i skoskaften av en elevenkät, utförd den dag man är hemma sjuk, som definitivt slår fast att "alla" tycker att man har fel, sanktionerat av de vuxna på skolan?
Vi lägger ingen värdering i den debatt som bilden har skapat, säger skolans rektor i ett mail som publicerats på nätet.
Vill vill inte göra ett queerpolitiskt ställningstagande genom att använda ordet hen, säger DN's ledning.
DN lyckades göra ett konservativpolitiskt ställningstagande på så sätt.
Tunaskolan?
Ja, den som tiger samtycker heter det ju.
Men jag får i alla fall intrycket att de gärna skulle vilja att Astrid slutade tjafsa om det här så att det kunde få falla i glömska och personalen sluta skämmas.
Skam är en sant giftig känsla.
Den kan få människor att göra nästan vad som helst för att slippa den, gå till vilka ytterligheter som helst för att berättiga sitt beteende som orsakade den till att börja med.
Till och med vända en hel skola mot en elev som ifrågasatt personalens omdöme.
Lycka till med ert arbete för att stävja mobbingen, Tunaskolan, det kommer säkert att gå bra.
Foto: Martin Ander
De flesta svenska skolor arbetar aktivt med att motverka mobbing av elever och lärare.
Lagen kallar detta kränkande behandling och sedan 1993 är den som verkar inom skolan skyldig att att försöka förhindra att elever utsätts för just kränkande behandling.
Jag undrar, hur kränkande är det att vara den som protesterar mot en bild som visar ett olämpligt beteende och mötas av avfärdande från rektor och sedan bli nedtryckt i skoskaften av en elevenkät, utförd den dag man är hemma sjuk, som definitivt slår fast att "alla" tycker att man har fel, sanktionerat av de vuxna på skolan?
Vi lägger ingen värdering i den debatt som bilden har skapat, säger skolans rektor i ett mail som publicerats på nätet.
Vill vill inte göra ett queerpolitiskt ställningstagande genom att använda ordet hen, säger DN's ledning.
DN lyckades göra ett konservativpolitiskt ställningstagande på så sätt.
Tunaskolan?
Ja, den som tiger samtycker heter det ju.
Men jag får i alla fall intrycket att de gärna skulle vilja att Astrid slutade tjafsa om det här så att det kunde få falla i glömska och personalen sluta skämmas.
Skam är en sant giftig känsla.
Den kan få människor att göra nästan vad som helst för att slippa den, gå till vilka ytterligheter som helst för att berättiga sitt beteende som orsakade den till att börja med.
Till och med vända en hel skola mot en elev som ifrågasatt personalens omdöme.
Lycka till med ert arbete för att stävja mobbingen, Tunaskolan, det kommer säkert att gå bra.
Luxation
Hur är det möjligt att en hamburgare kostar 25 kr?
Och ett par käcka solglasögon kostar över 2000 kr?
Det ena är från ett liv som upprätthåller ett annat liv.
Det andra är plast, från olja, som utarmar jordens resurser.
När jag köper en hamburgare så köper jag mat. (Nåja skräpmat kan vi väl vara överens om. Som dessutom ger en medelsvensson dåligt samvete för att man ju är vad man äter och skräp vill man ju inte vara.)
När jag köper solglasögonen så köper jag drömmen om en glamorös tillvaro. Dyrt.
Den här bubblan vi har skapat och trivts ganska bra i börjar göra mig obehaglig till mods.
Och produktionskedjorna för båda produkterna är ungefär lika långa så det ena är inte mer eller mindre krångligt att tillverka än det andra.
Men hamburgaren kräver att vi dödar en levande varelse. Det kräver inte solglasögonen.
Ändå är det dem vi kan tänka oss att betala dyrt för.
Ändå, har inte alla på vår jord råd att äta sig mätta.
Hur fan går det här ihop?
Och ett par käcka solglasögon kostar över 2000 kr?
Det ena är från ett liv som upprätthåller ett annat liv.
Det andra är plast, från olja, som utarmar jordens resurser.
När jag köper en hamburgare så köper jag mat. (Nåja skräpmat kan vi väl vara överens om. Som dessutom ger en medelsvensson dåligt samvete för att man ju är vad man äter och skräp vill man ju inte vara.)
När jag köper solglasögonen så köper jag drömmen om en glamorös tillvaro. Dyrt.
Den här bubblan vi har skapat och trivts ganska bra i börjar göra mig obehaglig till mods.
Och produktionskedjorna för båda produkterna är ungefär lika långa så det ena är inte mer eller mindre krångligt att tillverka än det andra.
Men hamburgaren kräver att vi dödar en levande varelse. Det kräver inte solglasögonen.
Ändå är det dem vi kan tänka oss att betala dyrt för.
Ändå, har inte alla på vår jord råd att äta sig mätta.
Hur fan går det här ihop?
måndag 28 januari 2013
Gnetter
Ibland, när jag är som mest misantropisk, hyser det djupaste av missmod över sakernas tillstånd, så tänker jag, liksom Soran Ismail, att det här med allmän rösträtt, det är ju fint i teorin, men i praktiken, borde vi inte införa nåt slags körkort?
Vi kunde ju utforma det ungefär som högskoleprovet, med särskild tonvikt på läsförståelse, informationsinhämtning och tolkning av statistik.
Och får man inte godkänt, så får man inte rösta.
Eller gå på bolaget.
Eller köra bil.
I nio år går alla svenskar i skolan.
De flesta ännu längre.
Det borde räcka för att klara ett sådant prov.
Grattis, du har nu blivit myndig och vi kan lita på att du till fullo förstår samhällets uppbyggnad, dina rättigheter och skyldigheter som röstberättigad medborgare och kan ta till dig viktig information längs vägen.
Gå ut och bidra!
Må lycka och välgång följa dig genom livet!
Men det är ju fint det här med den där tanken om allas lika värde.
Även de som ingenting begripers. (Ps. Läs kommentarerna här så förstår du vad jag menar)
Mm. Fint.
Je suis le misanthrope.
Mais oui.
Aujourd'hui, je suis le misanthrope.
Demain peut-être trop.
Peut-être toujours.
Je suis totalement baisée.
Car il semblerait.
Vi kunde ju utforma det ungefär som högskoleprovet, med särskild tonvikt på läsförståelse, informationsinhämtning och tolkning av statistik.
Och får man inte godkänt, så får man inte rösta.
Eller gå på bolaget.
Eller köra bil.
I nio år går alla svenskar i skolan.
De flesta ännu längre.
Det borde räcka för att klara ett sådant prov.
Grattis, du har nu blivit myndig och vi kan lita på att du till fullo förstår samhällets uppbyggnad, dina rättigheter och skyldigheter som röstberättigad medborgare och kan ta till dig viktig information längs vägen.
Gå ut och bidra!
Må lycka och välgång följa dig genom livet!
Men det är ju fint det här med den där tanken om allas lika värde.
Även de som ingenting begripers. (Ps. Läs kommentarerna här så förstår du vad jag menar)
Mm. Fint.
Je suis le misanthrope.
Mais oui.
Aujourd'hui, je suis le misanthrope.
Demain peut-être trop.
Peut-être toujours.
Je suis totalement baisée.
Car il semblerait.
torsdag 24 januari 2013
Haters vs PK-maffian
Katarina Mazetti är den senaste i raden av kvinnliga skribenter som råkat ut för näthatet efter den här krönikan i Icakuriren.
Hon berättar i VK om sina erfarenheter genom åren och har även skrivit den här intressanta texten om hur hon upplevt näthatet efter krönikan i Icakuriren.
Till skillnad från Avpixlat och Flashback så måste man i Sundsvallstidningen identifiera sig och skriva under sitt eget namn.
Jag vill rikta er uppmärksamhet mot en av kommentarerna som jag citerar här:
"Mazetti: Jag beklagar mycket om du utsatts för hot - det är tyvärr vardag för många inom SD som ständigt förföljes på det skamligaste av det som jag bara, som en intelligent och självständigt tänkande männsika kan beteckna som PK-mobben - en av "rättänkande och antirasistiska" personer bildat åsiktsmaffia som - tack och lov förgäves - försöker berätta för alla hur de skall tycka och tänka, och ve den arma sate som vågar att höja sin rost i protest eller har en annan mening.
Denne PK-mobb använder vartenda smutsigt knep i boken för att misskreditera ett av svenska väljare invalt rikdagsparti med olika friserade, falska och redigerade drev, häxjakter och annat smått och gott."
Den som kommenterar likställer alltså det motstånd som SD-anhängare och andra "sanningssägare" möter i media, politiska diskussioner och allmänhet med det näthat som framförallt kvinnliga skribenter möter oftare och oftare.
Denna person, och jag tror inte att hen är ensam, ser alltså ingen skillnad mellan att bli bemött av en helt motsatt åsikt, med statistik och fakta som stödjer den åsikten och att bli hotad till livet, kallad fula ord och bli störd i sitt hem.
Detta är bekymmersamt.
Det ena, det förstnämnda, är en väsentlig och viktig del i ett demokratiskt samhälle, det andra är bara ett sätt att försöka skrämma någon till tystnad genom hot om våld.
Vilket faktiskt är olagligt om du skulle göra det öga mot öga och dessutom, som jag varit inne på förr, i slutänden ett hot mot demokratin eftersom det till sin natur bygger på den starkes rätt.
Som alltså inte är en demokratisk princip.
Men SD vill ju inte ha ett demokratiskt samhälle, de vill ha ett organiskt dito som bygger på homogenitet.
I ett homogent samhälle blir man inte ifrågasatt, där tycker alla lika och har samma värderingar och beteendet hos invånarna regleras genom en önskan att vara som alla andra.
Varför anklagar ni oss för näthat när ni själva går på med hög röst om allt möjligt tjafs om inte har med vår politik att göra, järnrör och så?
Ni hatar ju oss lika mycket som vi hatar er?
Nej, SD-anhängare, avpixlatskribenter och flasbackresearchers, vi hatar inte er, vi håller bara inte med er.
Det är inte samma sak.
Hon berättar i VK om sina erfarenheter genom åren och har även skrivit den här intressanta texten om hur hon upplevt näthatet efter krönikan i Icakuriren.
Till skillnad från Avpixlat och Flashback så måste man i Sundsvallstidningen identifiera sig och skriva under sitt eget namn.
Jag vill rikta er uppmärksamhet mot en av kommentarerna som jag citerar här:
"Mazetti: Jag beklagar mycket om du utsatts för hot - det är tyvärr vardag för många inom SD som ständigt förföljes på det skamligaste av det som jag bara, som en intelligent och självständigt tänkande männsika kan beteckna som PK-mobben - en av "rättänkande och antirasistiska" personer bildat åsiktsmaffia som - tack och lov förgäves - försöker berätta för alla hur de skall tycka och tänka, och ve den arma sate som vågar att höja sin rost i protest eller har en annan mening.
Denne PK-mobb använder vartenda smutsigt knep i boken för att misskreditera ett av svenska väljare invalt rikdagsparti med olika friserade, falska och redigerade drev, häxjakter och annat smått och gott."
Den som kommenterar likställer alltså det motstånd som SD-anhängare och andra "sanningssägare" möter i media, politiska diskussioner och allmänhet med det näthat som framförallt kvinnliga skribenter möter oftare och oftare.
Denna person, och jag tror inte att hen är ensam, ser alltså ingen skillnad mellan att bli bemött av en helt motsatt åsikt, med statistik och fakta som stödjer den åsikten och att bli hotad till livet, kallad fula ord och bli störd i sitt hem.
Detta är bekymmersamt.
Det ena, det förstnämnda, är en väsentlig och viktig del i ett demokratiskt samhälle, det andra är bara ett sätt att försöka skrämma någon till tystnad genom hot om våld.
Vilket faktiskt är olagligt om du skulle göra det öga mot öga och dessutom, som jag varit inne på förr, i slutänden ett hot mot demokratin eftersom det till sin natur bygger på den starkes rätt.
Som alltså inte är en demokratisk princip.
Men SD vill ju inte ha ett demokratiskt samhälle, de vill ha ett organiskt dito som bygger på homogenitet.
I ett homogent samhälle blir man inte ifrågasatt, där tycker alla lika och har samma värderingar och beteendet hos invånarna regleras genom en önskan att vara som alla andra.
Varför anklagar ni oss för näthat när ni själva går på med hög röst om allt möjligt tjafs om inte har med vår politik att göra, järnrör och så?
Ni hatar ju oss lika mycket som vi hatar er?
Nej, SD-anhängare, avpixlatskribenter och flasbackresearchers, vi hatar inte er, vi håller bara inte med er.
Det är inte samma sak.
Allvarligt talat
Om man tar en stund och funderar på varför det är så många, män i synnerhet, som känner ett sånt hat mot invandrare, feminister, kvinnliga skribenter, politiker och vad som helst som inte stämmer med den egna åsikten så hamnar i alla fall jag i insikten att det finns en stor grupp människor som känner sig åsidosatta och marginaliserade och är väldigt arga över det.
För jag köper helt enkelt inte deras egen analys av problemet som ju, enligt dem står att finna i valfritt hatobjekt.
Jag tror inte på att samhället vi lever i har blivit försämrat på grund av invandrare, muslimer, feminister eller kulturmarxister och om vi bara minskade dessa gruppers makt och inflytande och, framförallt, slutade dadda med dem så skulle allt bli bra.
På vilket sätt skulle det öka inflytandet hos hatets brödraskap som jag kallade det i förra inlägget?
Hur skulle deras liv bli bättre av detta?
Det skulle det ju inte.
De skulle fortfarande vara marginaliserade och åsidosatta utan mening eller mål med sina liv.
Och med största sannolikhet hitta något annat att hata. Judar, homosexuella, norrmän, samer eller så.
Det kanske inte rör sig om så många individer, det är svårt att bilda sig en realistisk bild av det på grund av anonymiteten som råder i dessa forum där hatet frodas, men helt klart får man anse det som ett misslyckande av vårt samhälle.
Runt omkring i landet och i världen i stort, sitter det en grupp mycket missnöjda människor som inte tvekar att ventilera sitt missnöje och hat och gör det genom personangrepp och hot riktade mot en faktiskt person som får representera allt de tycker illa om.
Kanske, och med största sannolikhet, har de alltid funnits där men tidigare har de suttit runt sitt eget köksbord och tyckt att allting är skit och att den där jävla tattarkärringen borde hålla käften och få lite kuk i sig, tillsammans med nån själsfrände om de inte varit ensamma.
Nu syns de.
Kanske är det bra.
Kanske kan resten av oss, som inte känner ett sånt hat, ta detta på allvar och hitta en riktig lösning.
Som inte bygger på att andra grupper ska marginaliseras och bli åsidosatta.
Utan som inkluderar alla, ser till allas behov.
Även de arga männens.
För jag köper helt enkelt inte deras egen analys av problemet som ju, enligt dem står att finna i valfritt hatobjekt.
Jag tror inte på att samhället vi lever i har blivit försämrat på grund av invandrare, muslimer, feminister eller kulturmarxister och om vi bara minskade dessa gruppers makt och inflytande och, framförallt, slutade dadda med dem så skulle allt bli bra.
På vilket sätt skulle det öka inflytandet hos hatets brödraskap som jag kallade det i förra inlägget?
Hur skulle deras liv bli bättre av detta?
Det skulle det ju inte.
De skulle fortfarande vara marginaliserade och åsidosatta utan mening eller mål med sina liv.
Och med största sannolikhet hitta något annat att hata. Judar, homosexuella, norrmän, samer eller så.
Det kanske inte rör sig om så många individer, det är svårt att bilda sig en realistisk bild av det på grund av anonymiteten som råder i dessa forum där hatet frodas, men helt klart får man anse det som ett misslyckande av vårt samhälle.
Runt omkring i landet och i världen i stort, sitter det en grupp mycket missnöjda människor som inte tvekar att ventilera sitt missnöje och hat och gör det genom personangrepp och hot riktade mot en faktiskt person som får representera allt de tycker illa om.
Kanske, och med största sannolikhet, har de alltid funnits där men tidigare har de suttit runt sitt eget köksbord och tyckt att allting är skit och att den där jävla tattarkärringen borde hålla käften och få lite kuk i sig, tillsammans med nån själsfrände om de inte varit ensamma.
Nu syns de.
Kanske är det bra.
Kanske kan resten av oss, som inte känner ett sånt hat, ta detta på allvar och hitta en riktig lösning.
Som inte bygger på att andra grupper ska marginaliseras och bli åsidosatta.
Utan som inkluderar alla, ser till allas behov.
Även de arga männens.
The brotherhood of hate.
"Brother, we are here to hate with you."
Så lyder en av replikerna i tv-serien True Blood (säsong 5 episod 7) när Hoyt - en av karaktärerna - gjort slut med sin flickvän och träffar några nya vänner som håller med honom, ger honom rätt, ger honom ett sammanhang och en känsla av tillhörighet i sin sorg och ilska. Tar hans parti. Trots att de inte känner honom särskilt väl.
Du kan se scenen här:
Det spelar ingen roll vad du hatar broder, vi hatar med dig.
Du misstror persilja? Vi misstror persilja.
Du hatar invandrare? Vi hatar invandrare.
Du gillar inte blyertspennor? Vi gillar inte blyertspennor.
Det är feministernas fel? Det är feministernas fel.
Det skjuts för lite? Vi håller med dig broder, det skjuts för lite.
Muslimer håller på att ta över världen? Muslimerna konspirerar för att ta över världen.
Vi känner ditt hat broder, och stöttar dig i det!
Ditt hat är berättigat, broder, låt oss hata tillsammans!
Det är fördjävligt, broder, låt oss böja våra huvuden i gemensamt hat.
Hur mycket hatar du broder? Jag hatar så här mycket.
Visst hatar du också när de gör så här, broder?
Broder, vi måste göra något åt det!
Låt oss sprida hatet så att alla som hatar kan hata tillsammans!
Det kan vara ensamt att hata.
Tillsammans kan vi hata mer effektivt. tillsammans kan vi göra skillnad!
Visst känner du hur de sanktionerar våra handlingar, broder, fast de ingenting säger?
Det är vår heliga plikt att handla, vi som kan handla, vi som uppfattar den outsagda uppmaningen och törs handla, törs säga som det är, när ingen annan törs.
Våldtäkt, hot och hatkampanjer kommer demokraturen inte att kunna stå emot i längden, de vill trycka ner oss genom demokratitjat och annat PK-trams.
Känn hatet, broder.
Håll det brinnande i ditt hjärta.
Hatet kommer att sätta dig fri.
Vi är här för att hata med dig, broder.
Hatet är sanningen, i evighet, Amen.
Så lyder en av replikerna i tv-serien True Blood (säsong 5 episod 7) när Hoyt - en av karaktärerna - gjort slut med sin flickvän och träffar några nya vänner som håller med honom, ger honom rätt, ger honom ett sammanhang och en känsla av tillhörighet i sin sorg och ilska. Tar hans parti. Trots att de inte känner honom särskilt väl.
Du kan se scenen här:
Det spelar ingen roll vad du hatar broder, vi hatar med dig.
Du misstror persilja? Vi misstror persilja.
Du hatar invandrare? Vi hatar invandrare.
Du gillar inte blyertspennor? Vi gillar inte blyertspennor.
Det är feministernas fel? Det är feministernas fel.
Det skjuts för lite? Vi håller med dig broder, det skjuts för lite.
Muslimer håller på att ta över världen? Muslimerna konspirerar för att ta över världen.
Vi känner ditt hat broder, och stöttar dig i det!
Ditt hat är berättigat, broder, låt oss hata tillsammans!
Det är fördjävligt, broder, låt oss böja våra huvuden i gemensamt hat.
Hur mycket hatar du broder? Jag hatar så här mycket.
Visst hatar du också när de gör så här, broder?
Broder, vi måste göra något åt det!
Låt oss sprida hatet så att alla som hatar kan hata tillsammans!
Det kan vara ensamt att hata.
Tillsammans kan vi hata mer effektivt. tillsammans kan vi göra skillnad!
Visst känner du hur de sanktionerar våra handlingar, broder, fast de ingenting säger?
Det är vår heliga plikt att handla, vi som kan handla, vi som uppfattar den outsagda uppmaningen och törs handla, törs säga som det är, när ingen annan törs.
Våldtäkt, hot och hatkampanjer kommer demokraturen inte att kunna stå emot i längden, de vill trycka ner oss genom demokratitjat och annat PK-trams.
Känn hatet, broder.
Håll det brinnande i ditt hjärta.
Hatet kommer att sätta dig fri.
Vi är här för att hata med dig, broder.
Hatet är sanningen, i evighet, Amen.
fredag 18 januari 2013
Barnfattigdom
Journalistiken är död. Länge leve journalistiken.
Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara Janne Josefsson som slog ner den sista spiken i kistan med sitt reportage om barnfattigdomen i Sverige i veckans Uppdrag Granskning.
Men jag antar att det bara var en tidsfråga innan anekdotisk bevisföring och bias - som man ropar får man svar - skulle ta sig in från kvällspresskylan till statstlevisionens värme.
Jag vill börja med att citera Anneli Jordahl som i sin tur citerar Kurt Salomonssons roman Hungerdansen:
”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”
Vilket i sig även stämmer med min egen erfarenhet av att ingen i Sverige någonsin erkänt sig fattig förrän i efterhand. När de inte är det längre. (<- OBS! Anekdotiskt bevis.)
Vilket i sin tur liksom försvårar letandet efter sagda fattiga barn.
De syns inte.
De erkänner aldrig.
De håller masken och tar sig igenom dagen i alla fall.
Böjer ner huvudet och står ut.
Tills de blir tillräckligt gamla för att skaffa sig ett eget, lågbetalt, jobb. Om de kan få något.
De har inga kontakter.
De vet inte hur man för sig.
Men det betyder inte att de inte finns.
Susanna Alakoski beskriver situationen bra här.
Staffan Landin visar väldigt tydligt på vad Janne Josefsson fört i bevis.
Nämligen att Rädda Barnen använt sig av en olämplig reklamkampanj 2009, som de snabbt drog tillbaka, och att Majblomman överdrivit antalet barn i behov av glasögon.
Är detta bra journalistik?
Jag är ledsen, men jag måste svara nej på den frågan.
Jag håller absolut inte med Erik Helmerson som kallar detta "viktig journalistik" i dagens DN.se
Detta är riktigt dålig journalistik som går ut på att om vi inte kan hitta några fattiga barn i Sverige som är lika fattiga som barnen i Moçambique så finns det inga fattiga barn i Sverige.
I alla fall är siffrorna gravt överdrivna.
Nej, siffrorna är inte överdrivna, reklamkampanjerna och sättet att försöka skapa uppmärksamhet kring ämnet är det. Men det är inte samma sak.
Det saknas en enhetlig definition av barnfattigdom i Sverige.
Det finns flera olika definitioner som gäller för resten av världen.
Sverige är ett rikt land.
Vad är rimligt?
Det är förstås en fråga om ideologi hur man ser på fattigdom.
Om man tycker att barn ska bära sina föräldrars bördor.
I generation efter generation.
Lo visar detta i sin rapport "Vem vinner på låga löner" som du kan ladda ner som pdf här.
Sverige är ett rikt land.
Därför är det också dyrare att leva här än i Moçambique. Får man förmoda.
Är man fattig om man lever på existensminimum?
Vad vi alltså har räknat på är den lägsta nivå en individ i Sverige idag kan antas existera på?
Överleva på?
Är man fattig då?
I så fall finns det många fattiga barn och vuxna i Sverige idag.
Jag tycker inte att det är rätt. (<- OBS! Åsikt. Ej vetenskapligt underbyggt. Personlig moral. Osv.)
För övrigt tycker jag att Uppdrag Granskning borde ta sig en titt på hur det ser ut på journalisthögskolorna nu för tiden.
Vad man egentligen får lära sig där.
Om Journalistens disciplin* och så där.
(*Verifiering)
Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara Janne Josefsson som slog ner den sista spiken i kistan med sitt reportage om barnfattigdomen i Sverige i veckans Uppdrag Granskning.
Men jag antar att det bara var en tidsfråga innan anekdotisk bevisföring och bias - som man ropar får man svar - skulle ta sig in från kvällspresskylan till statstlevisionens värme.
Jag vill börja med att citera Anneli Jordahl som i sin tur citerar Kurt Salomonssons roman Hungerdansen:
”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”
Vilket i sig även stämmer med min egen erfarenhet av att ingen i Sverige någonsin erkänt sig fattig förrän i efterhand. När de inte är det längre. (<- OBS! Anekdotiskt bevis.)
Vilket i sin tur liksom försvårar letandet efter sagda fattiga barn.
De syns inte.
De erkänner aldrig.
De håller masken och tar sig igenom dagen i alla fall.
Böjer ner huvudet och står ut.
Tills de blir tillräckligt gamla för att skaffa sig ett eget, lågbetalt, jobb. Om de kan få något.
De har inga kontakter.
De vet inte hur man för sig.
Men det betyder inte att de inte finns.
Susanna Alakoski beskriver situationen bra här.
Staffan Landin visar väldigt tydligt på vad Janne Josefsson fört i bevis.
Nämligen att Rädda Barnen använt sig av en olämplig reklamkampanj 2009, som de snabbt drog tillbaka, och att Majblomman överdrivit antalet barn i behov av glasögon.
Är detta bra journalistik?
Jag är ledsen, men jag måste svara nej på den frågan.
Jag håller absolut inte med Erik Helmerson som kallar detta "viktig journalistik" i dagens DN.se
Detta är riktigt dålig journalistik som går ut på att om vi inte kan hitta några fattiga barn i Sverige som är lika fattiga som barnen i Moçambique så finns det inga fattiga barn i Sverige.
I alla fall är siffrorna gravt överdrivna.
Nej, siffrorna är inte överdrivna, reklamkampanjerna och sättet att försöka skapa uppmärksamhet kring ämnet är det. Men det är inte samma sak.
Det saknas en enhetlig definition av barnfattigdom i Sverige.
Det finns flera olika definitioner som gäller för resten av världen.
Sverige är ett rikt land.
Vad är rimligt?
Det är förstås en fråga om ideologi hur man ser på fattigdom.
Om man tycker att barn ska bära sina föräldrars bördor.
I generation efter generation.
Lo visar detta i sin rapport "Vem vinner på låga löner" som du kan ladda ner som pdf här.
Sverige är ett rikt land.
Därför är det också dyrare att leva här än i Moçambique. Får man förmoda.
Är man fattig om man lever på existensminimum?
Vad vi alltså har räknat på är den lägsta nivå en individ i Sverige idag kan antas existera på?
Överleva på?
Är man fattig då?
I så fall finns det många fattiga barn och vuxna i Sverige idag.
Jag tycker inte att det är rätt. (<- OBS! Åsikt. Ej vetenskapligt underbyggt. Personlig moral. Osv.)
För övrigt tycker jag att Uppdrag Granskning borde ta sig en titt på hur det ser ut på journalisthögskolorna nu för tiden.
Vad man egentligen får lära sig där.
Om Journalistens disciplin* och så där.
(*Verifiering)
onsdag 16 januari 2013
Dubbelmoralens väktare
De finns lite överallt i rättssystemen som det verkar.
"Offren njuter av det"
"Inga respektabla kvinnor blir våldtagna i Indien"
Och min personliga favorit:
"The republican party rape advisory chart"
Även i Sverige har vi farbröder som inte tycker det gör så mycket om en kille tagit sig lov att komma till när tillfälle ges trots motvillig måltavla:
"Nej räcker inte."
Om du tycker det är svårt att hålla snorren på rätt spår så kan du läsa några användbara tips här:
"Tips för att förebygga sexuella övergrepp."
De är på engelska och om det blir för svårt för dig att förstå, kan jag tipsa om Google Translate...
"Offren njuter av det"
"Inga respektabla kvinnor blir våldtagna i Indien"
Och min personliga favorit:
"The republican party rape advisory chart"
Även i Sverige har vi farbröder som inte tycker det gör så mycket om en kille tagit sig lov att komma till när tillfälle ges trots motvillig måltavla:
"Nej räcker inte."
Om du tycker det är svårt att hålla snorren på rätt spår så kan du läsa några användbara tips här:
"Tips för att förebygga sexuella övergrepp."
De är på engelska och om det blir för svårt för dig att förstå, kan jag tipsa om Google Translate...
måndag 14 januari 2013
Alltså, USA
Vad är det för fel på dem?
Nu beslutas det att personal i skolor, i nån stat jag glömmer vilken, ska bära vapen för att förhindra skolskjutningar att inträffa.
Förhindra. Skolskjutningar. Att. Hända.
Visst, visst det logiska att göra då är ju att se till att det finns fler vapen att få tag på i närheten av en skola.
INUTI en skola.
Kommer ju verkligen att minska sannolikheten för nya tragedier.
USA vänder ut och in på sig för att hitta orsaken till att dessa skolskjutningar äger rum i deras land.
Säkerligen har det att göra med våldsamma filmer och datorspel.
Eller kanske någon skramlig musik som framkallar mordiska instinkter.
För titta, alla som begått dessa vedervärdiga brott har ju lyssnat på skramlig musik, sett mycket film och spelat våldsamma datorspel. I flera timmar i veckan säkert.
Så då måste det nog bero på det.
Det måste vara därför de tar med sig skjutvapen till en skola i närheten och mördar barn och vuxna.
Jo, visst kan det vara så.
Absolut.
Man kan se ett samband.
Det kan man göra.
Låt mig säga så här;
Alla homosexuella jag känner eller har haft kontakt med har eller har haft katt.
Så jag skulle kunna hävda att det verkar finnas ett samband mellan din sexuella läggning och katter.
Så. Skaffa inte katt om du inte vill bli homosexuell*.
Tror jag att USA är ensamma om dessa unga herrar som begått dessa brott?
Nej.
Tror jag att det finns instabila, våldsfixerade, arga unga män som gillar skramlig musik, våldsamma filmer och datorspel som har samma impuls att döda folk på sin skola eller i sin närhet?
Ja. I mängder. I alla länder.
Tror jag att dessa unga herrar skulle utföra samma brott om de fick möjlighet?
Absolut.
Men i de flesta länder, USA undantaget, får arga unga män inte tag på annat än köksknivar eller möjligen ett järnrör och klarar inte av att döda massor med folk på bara några minuter.
Både järnrör och knivar kräver också att man måste komma sitt offer väldigt nära och hålla på ett tag innan de dör.
Lite jobbigare det, än att bara panga på nån på avstånd.
Skulle jag tro.
Jag vet inte, jag har aldrig provat.
Till och med den där galningen i Norge var tvungen att ta droger för att klara av att utföra sitt ohyggliga dåd som han dessutom planlagt i åratal.
Och hade han inte haft tillgång till skjutvapen och sprängmedel så hade nog även han fått kalla fötter eller åtminstone svårt att hinna med så många.
Det sägs nämligen att det är väldigt svårt att döda en annan människa.
Att faktiskt ta ett liv.
Att det inte faller sig naturligt för oss.
Hur svårt man än har att tro det.
Men förmodligen skulle Norgegalningen ha gått loss på nån folksamling i sin närhet betydligt tidigare om det inte var så att det krävdes lite planering för att kunna få tag på skjutvapen och ammunition och han hade kunnat agera på impuls.
Nu hann han ju putsa lite på sitt motiv också.
Så att han inte bara skulle verka som ett sorgligt patetico som mördar folk för att känna sig bättre själv.
Trodde han.
Hur som helst känns det som att vem som helst borde kunna räkna ut att arga unga män och skjutvapen inte är en bra kombination.
Till och med USA.
Men jag skulle inte hålla andan.
(*Nu menar jag ju inte på allvar att du blir homosexuell om du skaffar katt. Jag menar inte ens att alla homosexuella har katt. Däremot har alla homosexuella jag känner katt. Men det är ju inte samma sak. Alls. En del av dem har hund också. Faktiskt.)
** Du blir inte massmördare för att du sett våldsamma filmer, spelat våldsamma datorspel och lyssnat på skramlig musik, det är det många som gör utan att mörda någon för det, men om du är massmördare så är det troligt att du har sett mycket våldsamma filmer, ofta spelat våldsamma datorspel och kanske till och med lyssnat på skramlig musik. Av nån anledning.
Nu beslutas det att personal i skolor, i nån stat jag glömmer vilken, ska bära vapen för att förhindra skolskjutningar att inträffa.
Förhindra. Skolskjutningar. Att. Hända.
Visst, visst det logiska att göra då är ju att se till att det finns fler vapen att få tag på i närheten av en skola.
INUTI en skola.
Kommer ju verkligen att minska sannolikheten för nya tragedier.
USA vänder ut och in på sig för att hitta orsaken till att dessa skolskjutningar äger rum i deras land.
Säkerligen har det att göra med våldsamma filmer och datorspel.
Eller kanske någon skramlig musik som framkallar mordiska instinkter.
För titta, alla som begått dessa vedervärdiga brott har ju lyssnat på skramlig musik, sett mycket film och spelat våldsamma datorspel. I flera timmar i veckan säkert.
Så då måste det nog bero på det.
Det måste vara därför de tar med sig skjutvapen till en skola i närheten och mördar barn och vuxna.
Jo, visst kan det vara så.
Absolut.
Man kan se ett samband.
Det kan man göra.
Låt mig säga så här;
Alla homosexuella jag känner eller har haft kontakt med har eller har haft katt.
Så jag skulle kunna hävda att det verkar finnas ett samband mellan din sexuella läggning och katter.
Så. Skaffa inte katt om du inte vill bli homosexuell*.
Tror jag att USA är ensamma om dessa unga herrar som begått dessa brott?
Nej.
Tror jag att det finns instabila, våldsfixerade, arga unga män som gillar skramlig musik, våldsamma filmer och datorspel som har samma impuls att döda folk på sin skola eller i sin närhet?
Ja. I mängder. I alla länder.
Tror jag att dessa unga herrar skulle utföra samma brott om de fick möjlighet?
Absolut.
Men i de flesta länder, USA undantaget, får arga unga män inte tag på annat än köksknivar eller möjligen ett järnrör och klarar inte av att döda massor med folk på bara några minuter.
Både järnrör och knivar kräver också att man måste komma sitt offer väldigt nära och hålla på ett tag innan de dör.
Lite jobbigare det, än att bara panga på nån på avstånd.
Skulle jag tro.
Jag vet inte, jag har aldrig provat.
Till och med den där galningen i Norge var tvungen att ta droger för att klara av att utföra sitt ohyggliga dåd som han dessutom planlagt i åratal.
Och hade han inte haft tillgång till skjutvapen och sprängmedel så hade nog även han fått kalla fötter eller åtminstone svårt att hinna med så många.
Det sägs nämligen att det är väldigt svårt att döda en annan människa.
Att faktiskt ta ett liv.
Att det inte faller sig naturligt för oss.
Hur svårt man än har att tro det.
Men förmodligen skulle Norgegalningen ha gått loss på nån folksamling i sin närhet betydligt tidigare om det inte var så att det krävdes lite planering för att kunna få tag på skjutvapen och ammunition och han hade kunnat agera på impuls.
Nu hann han ju putsa lite på sitt motiv också.
Så att han inte bara skulle verka som ett sorgligt patetico som mördar folk för att känna sig bättre själv.
Trodde han.
Hur som helst känns det som att vem som helst borde kunna räkna ut att arga unga män och skjutvapen inte är en bra kombination.
Till och med USA.
Men jag skulle inte hålla andan.
(*Nu menar jag ju inte på allvar att du blir homosexuell om du skaffar katt. Jag menar inte ens att alla homosexuella har katt. Däremot har alla homosexuella jag känner katt. Men det är ju inte samma sak. Alls. En del av dem har hund också. Faktiskt.)
** Du blir inte massmördare för att du sett våldsamma filmer, spelat våldsamma datorspel och lyssnat på skramlig musik, det är det många som gör utan att mörda någon för det, men om du är massmördare så är det troligt att du har sett mycket våldsamma filmer, ofta spelat våldsamma datorspel och kanske till och med lyssnat på skramlig musik. Av nån anledning.
torsdag 10 januari 2013
Snälla männska!
Tycker du att den här mopsen är söt?
Tycker du att den är lika söt när jag berättar att anledningen till att den sträcker ut tungan är att tungan är för stor för huvudet och att ögonen putar ut därför att hans hjärna inte får plats i huvudet?
Ett tillstånd som kallas för syringomyeli och är ytterst smärtsamt.
Detta sjukdomstillstånd drabbar i synnerhet Cavalier King Charles Spaniel och där är det så illa att flera forskare och veterinärer vill förbjuda rasen helt och hållet.
Inte lika gullig nu eller hur?
Tycker du att den är lika söt när jag berättar att anledningen till att den sträcker ut tungan är att tungan är för stor för huvudet och att ögonen putar ut därför att hans hjärna inte får plats i huvudet?
Ett tillstånd som kallas för syringomyeli och är ytterst smärtsamt.
Detta sjukdomstillstånd drabbar i synnerhet Cavalier King Charles Spaniel och där är det så illa att flera forskare och veterinärer vill förbjuda rasen helt och hållet.
Inte lika gullig nu eller hur?
måndag 7 januari 2013
Positiva Engelfors
I klartext,
Det går inte att råda bot på en dålig arbetsmiljö och höga sjukskrivningstal genom att låta personalen gå igenom en kurs i mindfullness.
Ej heller försvinner arbetslöshet genom coachning av den icke arbetssatta individen.
Fattigdom drabbar inte heller människor som är dumma, lata och utan initiativ utan dem som samhället utsett därtill, ingen vill vara fattig.
Dålig arbetsmiljö, arbetslöshet och fattigdom är alla politiska konstruktioner och ingen naturlag, vare sig vi vill erkänna det eller inte, och det går inte att lägga över ansvaret för att lösa dessa problem på individen som drabbats av dem och tro att de ska försvinna då och att om de inte gör det så är det individens eget fel.
Men det är ju praktiskt att göra på det viset. Billigt också.
Att det blir lite mänskligt svinn i svallvågorna, mah, what to do, liksom?
En gång i tiden var vi beredda att släppa den här idén om att det var den enskilde som rådde för hur samhället var konstruerat och fick stå sitt kast.
En gång i tiden tänkte vi att om vi inte gör barnen ansvariga för vilken familj de fötts in i utan tillgodoser deras behov och ger dem tillgång till kultur, böcker, bildning och självförtroende utanför hemmets väggar så kanske vi kan kompensera för de strukturella orättvisor vi byggt in i systemet.
Det kändes liksom schysstast så.
Nej, ingen är fattig, arbetslös eller sjuk för att de tänker negativa tankar och skulle kunna vända sin situation om de bara gaskade upp sig lite.
Det är ju på gränsen till vanföreställning om man i arbetslösheten, sjukdomen och/eller fattigdomen vägrar se sitt eget elände, håller humöret uppe och sjunger glada sånger och sen får skulden för sin situation i alla fall när den på något underligt sätt inte magiskt förändras till det bättre bara genom tankekraft.
Vi som har jobb, vi som har pengar, vi som är friska, är det för att vi använder oss av en struktur vi byggt upp tillsammans, utan den strukturen skulle vi inte vara framgångsrika.
Alltså bygger vår framgång inte enbart på vår egen förträfflighet.
Tyvärr.
Vi är inte så förträffliga som vi skulle vilja tro, vi lyder också under omständigheternas benhårda lag.
Vi har bara lite svårt att smälta att det ligger till på det viset.
Att de val som ligger öppna för oss inte ligger öppna för alla.
Det vore ju fint om det var så.
Valfritt liksom.
Alla som tror att folk ändå skulle välja fattigdom, sjukdom och arbetslöshet räcker upp en hand!
Det går inte att råda bot på en dålig arbetsmiljö och höga sjukskrivningstal genom att låta personalen gå igenom en kurs i mindfullness.
Ej heller försvinner arbetslöshet genom coachning av den icke arbetssatta individen.
Fattigdom drabbar inte heller människor som är dumma, lata och utan initiativ utan dem som samhället utsett därtill, ingen vill vara fattig.
Dålig arbetsmiljö, arbetslöshet och fattigdom är alla politiska konstruktioner och ingen naturlag, vare sig vi vill erkänna det eller inte, och det går inte att lägga över ansvaret för att lösa dessa problem på individen som drabbats av dem och tro att de ska försvinna då och att om de inte gör det så är det individens eget fel.
Men det är ju praktiskt att göra på det viset. Billigt också.
Att det blir lite mänskligt svinn i svallvågorna, mah, what to do, liksom?
En gång i tiden var vi beredda att släppa den här idén om att det var den enskilde som rådde för hur samhället var konstruerat och fick stå sitt kast.
En gång i tiden tänkte vi att om vi inte gör barnen ansvariga för vilken familj de fötts in i utan tillgodoser deras behov och ger dem tillgång till kultur, böcker, bildning och självförtroende utanför hemmets väggar så kanske vi kan kompensera för de strukturella orättvisor vi byggt in i systemet.
Det kändes liksom schysstast så.
Nej, ingen är fattig, arbetslös eller sjuk för att de tänker negativa tankar och skulle kunna vända sin situation om de bara gaskade upp sig lite.
Det är ju på gränsen till vanföreställning om man i arbetslösheten, sjukdomen och/eller fattigdomen vägrar se sitt eget elände, håller humöret uppe och sjunger glada sånger och sen får skulden för sin situation i alla fall när den på något underligt sätt inte magiskt förändras till det bättre bara genom tankekraft.
Vi som har jobb, vi som har pengar, vi som är friska, är det för att vi använder oss av en struktur vi byggt upp tillsammans, utan den strukturen skulle vi inte vara framgångsrika.
Alltså bygger vår framgång inte enbart på vår egen förträfflighet.
Tyvärr.
Vi är inte så förträffliga som vi skulle vilja tro, vi lyder också under omständigheternas benhårda lag.
Vi har bara lite svårt att smälta att det ligger till på det viset.
Att de val som ligger öppna för oss inte ligger öppna för alla.
Det vore ju fint om det var så.
Valfritt liksom.
Alla som tror att folk ändå skulle välja fattigdom, sjukdom och arbetslöshet räcker upp en hand!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)