Nyårsönskan

Snart ringer klockorna in det nya året.
Och alldeles strax efter det fyller jag år.

Jag vill önska mig en sak inför det nya året och i födelsedagspresent, är det ok för dig?
Jag önskar mig att alla jag känner tar en enda sak på allvar nästa år.
En enda sak som man inte vänder bort blicken ifrån utan på allvar försöker göra något åt.
Något man tycker är fel eller orättvist som man egentligen är medveten om men väljer att inte ta in för att man har så mycket med att få ihop tillvaron ändå.
Att du använder dig av dina förmågor, som är stora, det vet jag nog, att försöka hitta ett sätt att förändra den grejen till det bättre.
Skicka ett mail, ring ett samtal, skriv en artikel eller insändare.

Kan du göra det för mig?
Nu när jag snart fyller år och allt?

God hotad Jul!

Idag lånar jag orden från DN Debatt.
Eftersom jag har lite bråttom till mitt eget multikulturella julfirande nämligen.
Men nej, jag kommer inte att slakta någon julgris, eller leka Myssla sko.
Jag har nämligen ingen aning om vad den viktiga julleken från förr går till.
Aldrig hört talas om.
Men den var tydligen ett viktigt inslag i förr i tin'.

Kanske äter jag till och med någonting med vitlök i.
På Julafton!
Quelle blamage. 

Ingeförfäran

Den är väldigt märklig den här pepparkakshistorien.
Märkligast av allt är att den fått så stort utrymme i media.

Om vi vänder på problematiken, Samir kommer hem och är ledsen för att fröken sagt att han passar bäst som pepparkaksgubbe i luciatåget fast han hellre vill vara stjärngosse.
Min gissning är att Samirs mamma först försökt trösta honom med att "fröken menade säkert inte illa" och försökt släta över snedtrampet och besvikelsen hos sitt barn.
Möjligen skulle Samirs mamma även ringa till läraren och framföra vissa klagomål om hon vågade, men det är långt ifrån säkert.
Läraren skulle kanske då, försöka försvara beslutet att låta Samir vara pepparkaksgubbe och, om skammen var riktigt stor hos läraren, säkerligen dragit till med ursäkten om nån slags demokratisk process som beslutsunderlag, "vi har röstat om det i klassen" eller så.
Om vi nu ska kunna vända på problematiken alltså. Jag kan faktiskt inte tänka mig att en lärare skulle agera så okänsligt idag. Men för argumentationens skull säger vi det.

Att Samirs mamma då skulle vända sig till lokaltidningen eller annan nyhetsmedia för att få stöd i sin förbittring över sonens öde håller jag för osannolikt, men om hon ändå gjorde det så skulle jag, åtminstone innan i år, ha sagt att det aldrig hade tagit sig in på de redaktionella sidorna.
Möjligen som insändare.

Mios mamma, han som inte fick vara pepparkaksgubbe eftersom klassen valt bort den låten ur luciarepertoaren, vänder sig dock till media när skolans svar inte faller henne på läppen.
Det säger jag inget om, många vänder sig till media när de är missnöjda med något eftersom de flesta av oss kan räkna ut att den missnöjet gäller blir mer nervös när det kommer reportrar och ställer frågor och kanske till och med angelägen att ändra sitt beslut till klagarens favör för att slippa framstå som korkad eller whatever, än om uppbådet endast består av en arg förälder. Och då blir ju ens klagan genast mer effektiv. Så.

Det som här är intressant är att någon på berörd redaktion väljer att betrakta detta som en nyhet.
Väljer att göra samma värdering av detta som, ja, sverigedemokraterna, skulle göra.
För i botten på detta ligger förutsättningen att "man" tycker att "nu får det faktiskt vara nog, hur mycket hänsyn måste vi visa till dom där invandrarna egentligen?" "Nu får vi inte ens fira jul som vi alltid har gjort" osv och tar de förutsättningarna för givna.
Och, ger "nyheten" den vinkeln.

Är det verkligen en nyhet att en pojke någonstans i Sverige inte fått klä ut sig till pepparkaksgubbe?
Oavsett om det hade berott på att något faktiskt tog illa vid sig och upplevde det som kränkande och inte som nu ett "missförstånd".

Jag tycker att det är obehagligt att en sån här historia får så mycket uppmärksamhet men, jag blir inte förvånad över människors indignation när de tillfrågas vad de tycker om historien, den mesta journalistiken idag går ut på att väcka människors indignation.

Men än mer obehagligt tycker jag att det är att nyhetsredaktioner runt om i landen sitter som fågelholkar och spelar fascismen rakt i händerna och inte styr bort en sån här historia från nyhetssidorna med argumentet att det faktiskt inte är en nyhet utan en angelägenhet för skolan och berörda barn med föräldrar.
Såväl journalister som redaktörer och ansvariga utgivare verkar vara väldigt aningslösa nu för tiden.
Stressade.
Utan eftertanke och djupare förståelse för vad denna rapportering medför, egentligen.
Jag vet inte vad man lär ut på journalistutbildningarna idag men det där med hur redaktionens värdering av olika nyheter påverkar stämningar, opinioner och medvetenheten hos läsaren eller konsumenten kanske behöver dammas av?

Faktiskt skulle det vara en nyhet om Samirs fröken inte ruckade på beslutet att låta Samir vara pepparkaksgubbe efter klagomål för att de ju faktiskt röstat om det i klassen och Samir är ju ändå den som passar bäst som pepparkaksgubbe av alla i klassen eftersom ja, gissa?
Han har så fin brun färg.
Det skulle nämligen bryta mot lagen.

Ni vet lagen, de där förordningarna vi har att hålla oss till, som vi kommit överens om ska gälla för alla som befinner sig i Sverige, undantaget diplomaterna...

Att man måste få göra som man alltid har gjort är liksom inget hållbart argument i sammanhanget.
Och ska man vara petig så är ju julfirandet som det ser ut nu en väldigt ny företeelse.
Särskilt med tanke på att Sverige inte ens har varit kristnat särskilt länge. Ansgar ni vet. Nångång så där för tusen år sen.
Vintersolståndet, däremot, torde mänskligheten ha firat sedan mänskligheten uppstod.
Om man nu vill vara traditionell.

Men jag tror inte att det är det det handlar om.
Tyvärr.

All hail the gun

Tänk om det var så enkelt.
Att vansinnesdåden berodde på att folk, unga män då i synnerhet, spelade våldsamma tv- och dator-spel och började massmörda bara därför.

För det har ju absolut inte med djupgående strukturella samhällsproblem, ett glorifierat våldsbruk eller dåliga interpersonella relationer att göra.
Eller, kan man tro, tillgången till skjutvapen...

Nejdå.
För all del.
Vi skyller på symptomen.
Det blir enklare så.

Nåt så jäkulst politiskt korrekt

Är jag.
Eftersom jag tycker att de mänskliga rättigheterna är något av det bästa vi människor någonsin kommit överens om.
Hittills.

Att berömma sig själv med att vara politiskt inkorrekt är att säga, ja, jag är fascist för nej, jag tycker inte att alla människor oavsett kön är födda fria med lika värde och rättigheter var än i världen man lever.
Att gnida sig med med självberöm för att man anser sig vara en fritänkare för att man vädrar sina fördomar öppet och högljutt men försöker förklä dem i rebelliskt språkbruk, eller nåt slags låtsad omsorg om sina medmänniskor fastän man i grund och botten hävdar att alla samhällsproblem kommer sig av att människor flyttar från ett land till ett annat och inte vet sin plats, tyder antingen på totalt självbedrägeri, har en överdriven självbild, ren lättja eller en önskan att bli respekterad* av någon på grumliga grunder.
Eller så är man helt enkelt puckad.

Att vara politiskt korrekt innebär ju faktiskt bara att man vill visa sina medmänniskor hänsyn och inte i onödan skapa konflikter eller exkludera delar av befolkningen genom sitt språkbruk.
Egentligen.
Nu används ju uttrycket politiskt korrekt ofta, åtminstone i Sverige, för att illustrera någon i offentligheten som vänder kappan efter vinden och är sällsynt känslig för åt vilket håll vinden blåser bland etablissemanget.
Men jag kan ta det.
Man kan också kalla det konsensus.

Om vi anser oss vara civiliserade människor så ingår det ju i sättet vi förhåller oss till varandra att inte kalla varandra för tjockisar, blattar eller surfittor när vi kommunicerar eftersom dessa smädelser har en tendens att försvåra kommunikationen.
Folk blir sura helt enkelt.
Med rätta.
Fast det verkar inte vara så viktigt nu för tiden. Att ta hänsyn till det.
"Jamen han ÄR ju en blatte, varför ska han bli sur för att jag kallar honom blatte, när han är en?"
Ja, varför?

Av samma anledning som våra mammor lärde oss att det inte var artigt att peka eller att snyta sig i servetten.
Av samma anledning som vi håller kniven i höger hand och gaffeln i vänster.
För att vi har kommit överens om att det blir trevligast så.

Jag är politiskt korrekt, feminist och kulturmarxist för att jag tror på de mänskliga rättigheterna och demokrati som styrelseskick.
Nåt annat vill jag inte ha.
Inte ens blommig falukorv.







*Nu tror jag i och för sig innerst inne att människor som kräver att få bli respekterade ofta blandar ihop det med att bli fruktade och att det i sin tur beror på att de aldrig någonsin har blivit respekterade själva och därför inte vare sig kan respektera någon eller identifiera respekt när den ges till dem. Och därför är det viktigt att respektera alla människor, ja, även barn, och ja, även när de uppträder på ett sätt som inte förtjänar respekt, till och med då bör man respektera deras skor som man inte har gått en mil i. Men såklart inte låta dem komma undan med vad som helst. Alla bär på skyldigheten att upprätthålla vårt samhälle, det beteende och de lagar vi kommit överens om ska gälla för alla.

The end is nigh

Och jag är besviken.
På människorna.

Besviken för att handeldvapen överhuvudtaget existerar 2012.
För vi fortfarande krigar, trots att vi vid det här laget borde kunna lösa konflikter på ett annat sätt.
Äcklad av att folk fortfarande svälter fastän det finns mat till alla om vi bara delar med oss.
Bestört över att människor dör i sjukdomar vi redan kan bota för att de fötts i fel del av världen.
Ledsen över att flickor och pojkar inte har samma möjligheter att leka med vad de vill, studera vad de vill, bli det de vill, leva som de vill i något enda land på jorden.
Arg över att människor inte får älska den de älskar och även i lag såväl missgynnas i sina relationer som begår brott i vissa länder genom sin ömsesidiga kärlek.

Ja, jag är besviken på människorna. Vi människor som har en sån enorm förmåga till medkänsla, kärlek och solidaritet men som väljer att bortse från den förmågan för att det blir för jobbigt för oss att hantera vår vardag då.
Besviken för för att vi viker ner vår blick och knotar vidare som en duktig liten arbetsmyra med skygglappar för att slippa se eländet omkring oss.
Besviken för att devisen : "sköt dig själv och skit i andra" präglar vår tillvaro och gör oss obenägna att ta itu med de riktigt svåra sakerna som kräver samarbete.
Samarbete som borde vara vårt trumfkort, där allas individuella strävan för att få det bättre borde gagna alla, hela kollektivet, oss människor som art och inte driva vissa av oss över klippan och i slutändan splittra vår värld.

Jag är heligt jävla förbannad för att vi utarmar jorden, förgiftar vår miljö, plågar djur, utnyttjar människor och schackrar med de mänskliga rättigheterna i tillväxtens, exploateringens och den helige Mammons namn.

Gör om, gör rätt.
Vi kan klara det!
Bara vi försöker.
Och eftersom jorden, som det sägs, går under på fredag så har vi ett ypperligt tillfälle att pröva nåt nytt på lördag.

Jag önskar oss lycka till.

Köp en spade till

Det känns inte helt tryggt att Sveriges mest kritiska samhällsfunktioner finns i en stad som stannar och slutar fungera av två decimeter snö i flera dagar.
Det inger inte förtroende.

Varje stockholmare bör åläggas det striktaste ansvar att se till att ens personbil inte försvårar snöröjningen, precis som alla andra svenskar i alla andra städer, annars, böter.
Detta kan enklast ske medelst snöskottning.
Med en spade.
Eller snöskyffel.
Varje bostadsrättsförening, hyresvärd och fastighetsägare bör tillhandahålla minst en snöskyffel för sina bostadsinnehavare, kanske till och med två.
Utöver detta bör även var bilägare investera i en liten snöskyffel att förvaras i bagageutrymmet tillsammans med reservdäck, varningstriangel och nöd-domkraft.
Detta kan, om inte annat, visa sig vara klokt inför vinterns resor till fjällvärlden där det ju som bekant allt som oftast finns snö.
Mer än två decimeter dessutom.

Låtom oss leka med tanken att vi i veckan, förutom snöfall i Stockholm, även ställts inför en nationell katastrof, Estonia och Tsunamin i nära åtanke, vad hade då hänt?
Hur hade vår katastrofberedskap i Sverige kunnat fungera om de som är ansvariga för detta inte kunnat ta sig till jobbet?
Och väl där varit tvugna att sätta in alla nationella resurser i huvudstaden?
Jag menar bandvagn liksom...
När man sätter in bandvagnar i övriga landet för att kunna undsätta nödställda så har det kommit någon meter snö och det skulle ta dagar att ploga, vilket man förövrigt sätter igång med genast. Dessutom utrustar man sina ambulanser med dubbdäck inför vintersäsongen. I Norrland har de till och med tillgång till snökedjor ifall det verkligen skulle knipa.
Men det är klart i Norrland försöker man väl först med traktor och plogar medan man lix är igång innan man ger sig på bandvagnarna...

Det är också lite underligt att Norrlandstågen verkar kunna gå någorlunda utan problem även vintertid medan detta helt förlamar tågtrafiken i södra Sverige. Visst, visst det är betydligt högre frekvens av tåg i söder, men det måste ju även vara en helt annan sorts tåg som trafikerar rälsen där?
För att inte tala om att rälsen i sig måste vara tillverkad av något helt annat material än i Norrland?
Men jag vet inte.
Det kanske är så?

Min bil är inplogad och övertäckt av snö!
Jaha? Skotta fram den då, den exploderar inte av snön kan jag lova dig.
Oj, det är snö på spåren, vad ska vi göra?
Well, ni skulle kunna sätta en plog längst fram på loken. Jag har hört att det är effektivt.
Bussen bara sladdar i snömodden och får inte fäste!
What to do, what to do?

Första gången jag besökte Jönköping på vintern hamnade jag efter en plogbil på väg in till stan från flygplatsen.
Det låg ca två centimeter slask på vägbanan, något som inte ens skulle ha bedömts som anledning nog att dra ut plogbilen i Norrland, här skulle man kallt ha räknat med att trafiken smält slasket istället, men i Jönköping skulle det plogas.
Har du nån gång mött en plogbil efter E4 i Norrland så vet du att det går undan, de kör lätt i 90 knyck på vanlig landsväg, ännu fortare på motorled.
I Jönköping gick det 30 km/h.
På motorvägen.
Snacka om trafikpropp.

Man ska ha respekt för snö, kyla och vinter, det är svårt att överleva utan värme och fungerande kommunikation.
Men det är ju inte giftormar man hanterar precis.

Köp en spade

"Vi är också medvetna om att det finns bilar som har svårt att ta sig ut eftersom de är inplogade och det får vi försöka att ta hänsyn till."
   Dick Örn, VD Bellmans åkeri, delaktiga i att frakta bort snö från Sthlms gator och torg.

Vafan?!
Som om en norrlandskommun skulle bry sig tre sekunder om att din bil blivit inplogad? Du får väl för fan skotta fram bileländet då och flytta på den!
Ibland får man känslan att stockholmare är som åttaåriga småtjejer i flock, hjälp, hjälp, hjälp, det kommer snööööö!
Hjälp, hjälp, hjälp jag blir blöööööt!
Hjälp, hjälp, hjälp jag måste gåååååå!

Väx upp.



http://www.youtube.com/watch?v=usNTQNBtTsE

Korvens princip

Är den, att ta högst ätliga men inte så aptitliga delar och göra det till något mer tilltalande för öga och gom för att på så sätt ta tillvara på så mycket som möjligt av det dräpta djuret.
Således negerar korv med "högt köttinnehåll" hela idén med korv.
Bara väldigt mätta människor kommer på en sådan idé, att ta helt till människoföda tjänligt kött, som skulle kunna förtäras i befintligt skick, och mala ner det med diverse tillsatser, späck, korn, kryddor och proppa in det i tarmar och mumsa loss.
Snacka om slöseri.