Reinhard Heydrich.
Kanske en av modern historias värsta omänniskor.
Med tanke på att vi, i Sverige, antog en ny utlänningslag 1937 som, från och med när den träder i kraft 1938, innebär att personer som flyr sitt land på grund av sin ras eller för att de inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller känner vantrevnad inte ska betraktas som politiska flyktingar, ligger det helt i linje med en nazist som ledstjärna och riktmärke nåt år senare.
Sett ur en rent polisiär synvinkel, om vi för ett ögonblick tänker bort ohyggligheterna, så var ju Heydrichs fögderi ett under av effektivitet, organisation och dådkraft.
Nu bestod ju "brottet" av att vara jude, zigenare, homosexuell eller allmänt slösinnad, men uppklarningsprocenten var i det närmaste total.
Här nånstans ser jag framför mig en välklippt, rakryggad, bister, svensk, polismästare som ryser av vällust och får stånd, då, för en sisådär 70 år sedan.
Jag lider av fördomar. Jag erkänner.
Men jag tror, så som Harald Oftstad påpekar i "Vårt förakt för svaghet", att fascismens kärna går att finna igen här och nu.
I ideal och idéer som präglar vår vardag, utan att vi tänker på det.
Den skidåkande, friluftsälskande, kärnfriska, sunda, välväxta, dugliga, falukorvsätande svensken.
Givetvis blond och blåögd.
Stark, självständig och principfast.
Herre över sitt eget öde.
Ordning och reda, löning på fredag.
Som något att ständigt sträva efter.
Eller leva upp till.
Vara.
Få stånd av.
Men alla är inte välväxta, kärnfriska, starka och självständiga.
En del är små, sjuka, svaga och beroende.
Vilket är något av det mest skrämmande man kan vara för en modern människa.
Redan de gamla grekerna verkar ha haft lite problem med det.
Och de var ju moderna så det förslog.
"Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas."
Harald Oftstad, "Vårt förakt för svaghet"
Fredrik Reinfeldt, Uppsala 2014
Svag är den som hyser medkänsla, solidaritet, söker samförstånd och visar empati. Är del av ett kollektiv.
Kårandan som för 70 år sedan inte hade några som helst problem med att utse en nazist till sin internationella representant och som idag, fortfarande, leder till en nedlåtande attityd gentemot kvinnor, homosexuella och invandrare präglas inte av medkänsla, samförstånd och empati.
Det är under andra världskriget som den svenska poliskåren tar en allt fastare form fram till förstatligandet 1965 då polisen blir polisen som vi känner den nu.
Ord och ordalydelser som "effektivitet", "självständighet", "trygg i sin roll som polis" och "förberedd på att bemöta allmänheten" präglar polisens egen beskrivning av yrket än i denna dag.
Polis är ett räligt yrke.
Du ska, dagligen, möta, ta hand om, skydda, och gripa människor på sitt allra värsta.
I sin största ynkedom, i sin mesta utsatthet.
(Ja, även som kriminell är du utsatt. Helt utanför samhällets skyddsnät och i en jäkligt självkomprometterande situation.)
Fyllon, narkomaner, misshandlade kvinnor och barn, avhysningar av ovilliga, panikslagna, flyktingar, anhöriga till mordoffer.
Total misär.
Den yttersta svagheten.
Som vi föraktar.
Det är nu, vi, alla vi som tycker oss veta, tycker oss förstå att fascismen under inga som helst förhållanden får göra sitt inträde i vårt samhälle igen, eftersom vi vet hur det går, måste förstå att vi nu befinner oss i samma läge som Tyskland 1933 där vi, liksom de, tror att det sunda förnuftet kommer att segra.
Att de, vilka de nu är, inte kommer att låta det gå så långt.
Som inte vill se.
Inte orkar ta in.
Att det är vi, som varenda gång, beredvilligt har lagt makten i fascisternas händer och röstat igenom extraordinära befogenheter för att åstadkomma lite rätt och räfsning i leden först.
Som släppt på principen om allas lika värde om så bara en liten ynka millimeter.
Tillåtit samhället att ånyo dras isär, ansvaret för allt som är fel att helt läggas över på individen igen.
Suveränt förträngande att vi är alla beroende av varandra och att individualismen enbart kan existera ovanpå en kollektiv grund.
Utan andra människor överlever vi inte vårt första år.
Har vi inget språk, inga skolor, ingen kunskap, inga vägar, ingen konst, ingen historia.
Att det som gjort oss framgångsrika som art en gång i tiden var just det att ta hand om de svaga, de sjuka, de av oss beroende.
Till skillnad från andra djur, Spartans och fascister som utan att tveka utplånar dem.
Att en nazistisk organisation ges tillstånd, av polisen, att marschera genom Stockholms gator på 75-årsdagen av Kristallnatten 2013 är ohyggligt.
Kanske inte hela världen, men ohyggligt.
Att en nazistisk organisation beger sig till en laglig manifestation mot rasism i syfte att "motdemonstrera" genom att kasta saker, skrika Sieg Heil und so weiter, varpå polisen sedan vittnar om att västern var mest våldsamma innan vi fattade att högern också var det. No biggie. Polisen måste ju ingripa mot dom som slåss.
Men högern, liksom. Ulf Adelsohn eller?
Att nazister knivhugger och misshandlar deltagare i en feministisk manifestation varpå polisen benämner det som ett "bunkaslagsmål" och media som en sammandrabbning mellan extremister är en plågsam indikation på en ovilja att se vad som händer.
Och här är vi nu.
Med ett bajsbrunt stråk som går genom oss alla.
Med polisen som förtrupp.
Kul.
Domen kommer att bli hård när framtiden dömer oss.
För att vi lät det hända igen.
