Lärare är underliga djur.
I flock är de direkt svårhanterliga.
Men flockar är alltid svåra att hantera, oavsett vad de består av.
I mitt arbete har jag haft tillfälle att möta stora och små grupper av lärare för att förmedla hur man kan arbeta med rörliga bilder.
Lärarfortbildning har vi kallat det.
Jag har också mött flockar av elever, arbetslösa ungdomar, kommunalpolitiker, EU-administratörer, kulturarbetare, näringsidkare och just det, filmarbetare och säkert nån till grupp som jag glömmer.
Min erfarenhet är att, av alla dessa grupper är lärare minst intresserade av att lära sig något.
Lärare vill kunna. Inte lära sig. (Som generell grupp, som individer finns det som alltid undantag.)
Det är också den grupp som koketterar mest sinsemellan (kanske med undantag för manliga näringslivspotentater men de är mer diskreta smörare, de behärskar helt enkelt den konsten bättre än lärarna) och när det kommer till genus har man svårt att se sin egen roll i hur könsstereotyper upprätthålls.
Nu är det över tio år sedan jag var ute i skolor och träffade lärare och saker och ting kan ha förändrats under tiden, och det hoppas jag verkligen, men så här ser min erfarenhet ut.
Det blev också tydligt att lärare har rätt dålig koll. På omvärlden. Och då menar jag inte rent samhällskunskapsmässigt utan, sånt där som folk känner till utan att de riktigt kan redogöra för hur de inhämtat den kunskapen.
Vad det nyaste skällsordet betyder, vad gym, tan, laundry är för något, porrfilmsestetik, de flesta verkar ha sett åtminstone snuttar av porrfilm, utom lärare, och kanske kvinnliga politiker, sms-slang, vad en biebliver är, att lolcats fortfarande är roliga fastän man inte vill erkänna det och att Sheldon kommer att ta allt du säger bokstavligt.
Alltså sådant som de flesta som inte är lärare, eller Sheldon, skulle uppfatta som påtagligt vardagligt.
En uppfattning om aktuell populärkultur om man så vill.
När jag tänker tillbaka på min egen skolgång, och kanske framförallt åren i grundskolan, så framstår en del aktiviteter, på lärarens initiativ, som, ja, helt sinnessjuka.
Jag har haft lärare som fått oss att lära oss Jantelagen utantill, för att det kan vara bra att tänka på ibland, att allt som du kan göra kan någon annan göra bättre. (WTF?)
Lärare, manlig, som ryckt upp dörren till duschrummet, på högstadiet, för att kontrollera att alla duschade ordentligt efter gymnastiken. Eh, har du träffat en fjortonårig tjej?
Lärare som valde ut en person i klassen som hen förhörde på läxan, varje gång, förstås en elev som inte hörde till de starkaste studenterna i klassen och som hade, ska vi säga, viss ångest inför alla lektioner med den läraren.
Och som ändå fortsätter att plåga samma elev även efter hela klassen har protesterat och ifrågasatt lärarens undervisningsmetod och tyckt att den är fel, obehaglig och kränkande med förklaringen: Jag tycker det ger en väldigt bra uppfattning om hur klassen har förstått vad vi har pratat om på mina lektioner. Eh, nej. Det ger en väldigt bra uppfattning om hur den eleven har förstått undervisningen.
Lärare som ljuger och fortsätter ljuga sedan de ställts inför förkrossande bevisning som smular sönder deras lögn. (Ja, det är mänskligt att inte vilja erkänna att man tagit fel, men.)
Och det här greppet som Tunaskolan tagit med mobbing upphöjt till elevdemokrati, det har jag också varit med om, även om jag inte varit part i målet som Astrid.
Och demokratibegreppet är inte helt lätt att förstå sig på, det är det många som har svårt med.
Men just lärare borde kunna förklara demokrati, med alla dess intrikata komplikationer och paradoxer som ett rinnande vatten.
Demokrati handlar inte bara om majoritetens röst, utan även om minoritetens rätt att existera på samma villkor.
En majoritet kan, om det vill sig illa och känslor är inblandade, lätt förvandlas till just, en mobb.
Något som de flesta vuxna vet är en absolut livsfarlig situation som på en sekund kan spåra ur och urarta totalt och inte sällan leda till våldsamheter.
En majoritet fattar inte heller automatiskt välgrundade beslut, i synnerhet inte om, valalternativen är dåligt underbyggda, det är därför vi går omvägen genom representativ demokrati när det gäller tex vilka lagar som ska stiftas och till vilken förtjänst.
För att de som tar de besluten bör vara väl inlästa på ämnet, ha undersökt konsekvensen av eventuella beslut och sedan välja det bästa alternativet. Och inte bara välja det som känns rätt just då.
Och tvärtom. En samlad lärarkår inklusive rektor och syokonsulent som låtit skolans elever rösta om vilken utsmyckning som skall pryda den gemensamma matsalen.
Och sen struntat i det och beställt ett nytt konstverk från kommunens upphandlingsenhet. Såklart. Eftersom det är den tågordningen som råder i offentlig verksamhet.
Jag måste säga att jag har erfarit en hel del aningslöshet från skolans personal. Och det har inte skänkt mig tilltro till deras kompetens.
Men jag har också haft lärare som har gjort mig intresserad, utmanat mig, gett mig stöd och en knuff när jag har behövt det, sett mig som individ och fått mig att tro på mig själv.
De lärare som har varit bra, har alla haft gemensamt att de kommit på att de ska bli lärare förhållandevis sent i livet och hunnit med att jobba med annat ett bra tag innan och inte nödvändigtvis haft det lätt för sig i skolan.
De lärare som varit dåliga, har alla velat bli lärare sedan tidig ålder, trivts i skolan och aldrig lämnat skolvärlden utan gått direkt från gymnasiet till lärarutbildningen och sedan in i skolan igen som lärare denna gång.
I mitt liv är det sambandet tydligt.
Och ja, jag har frågat i stort sett alla lärare jag någonsin haft om när de bestämde sig för att bli lärare och hur de uppfattade sin egen skolgång.
Jag undrar om det inte vore värt att slänga in en sådär femtio timmars terapi också innan man släpper ut de nybakade lärarna i världen.
Så att man har fått lov att begrunda sin egen bevekelsegrund och personliga behov innan man ger sig på att forma unga sinnen.
Och kanske lite lektioner i scenkonstframställning, så man lär sig att hantera en publik.
Till syvende och sist tror jag också att det faktiskt är ett arbetsmiljöproblem att lärarna till så stor del spenderar sin tid med barn och ungdomar och så få andra vuxna.
För, som Elin i Fucking Åmål * så fint formulerade det, man blir ju som man umgås.
*Fucking Åmål är också en film som många lärare hade svårt att hantera när jag använde den i undervisningen. Framförallt hade de svårt för Agnes pappa i filmen. Många tyckte han var sååå mesig och sååå omanlig och blev oerhört provocerade av hans sätt, som är rätt mjukt och känsligt och lyhört i sin relation till dottern. Själva homosexualiteten var också problematisk för många. "Man vill ju inte uppmuntra till homosexualitet, inte för att det är nåt fel med det, men", var en vanligt förekommande replik vilket fick mig att tro att de inte riktigt hade klart för sig själva hur de såg på homosexualitet överhuvudtaget. Men man ska också minnas att det fanns ett samhälle före Fucking Åmål och ett efter. Fucking Åmål normaliserade homosexualitet, främst lesbisk kärlek då, och gjorde det ok, på ett sätt som idag är svårt att förstå.
torsdag 31 januari 2013
Vi skola skolas
Nu ska jag bli allvarlig.
Rent faktiskt* förhåller det sig så att svenska elevers kunskapsnivå inom läsförståelse, matematik och naturkunskap har minskat sedan år 2000.
En femtedel av alla elever i grundskolan lämnar den alltså utan att kunna tillgodogöra sig skriftlig information.
Många fortsätter ändå till gymnasiet, fortfarande utan fullgoda läskunskaper, där de då, som man kan förstå, får stora problem med att hänga med i undervisningen varför många väljer att hoppa av, eller går ut utan fullständiga betyg.
2004 var det så många som 30 000 elever i gymnasieskolan som hoppade av eller hade fullständiga betyg.**
Socialdemokraterna vill göra gymnasieskolan obligatorisk för alla elever.
Finemang, säger jag.
Ju fler människor som ges möjligheter att studera mera desto färre som tidigt fastnar i låglönearbeten.
Men.
Om man inte kan läsa och räkna och så vidare när man slutar grundskolan, ska man lära sig det på gymnasiet då?
Om man på nio år inte lyckats med detta, kommer man att klara det på tre år då? För att man är lite äldre?
Nej.
Sannolikheten är rätt stor att du då går ut även gymnasiet utan fullgoda kunskaper i det du har studerat.
Och häpp!
Nu blir det plötsligt ditt individuella ansvar att se till att du lär dig läsa och räkna eftersom skolan har ju gjort sitt och utbildat dig i tolv år. (Utan att du lärt dig något men det hör inte hit.)
Lycka till!
Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte undan insikten att ett av skolans, och i synnerhet grundskolans, primära uppgifter är att lära sina elever att läsa, räkna och att kunna inhämta ny kunskap och tillgodogöra sig den.
Nyp tag i en unge i din närhet och ställ frågan: Varför går vi i skolan?
För att lära oss läsa och räkna, torde ligga högt på svarslistan, tillsammans med: Jag vet inte.
Jag har haft många lärare i mitt liv. Flera riktigt usla och några bra.
Ingen har dock, förrän på universitetet, kunnat förklara för mig varför jag ska lära mig det här eller det här, på ett sätt som jag har kunnat ta till mig där och då.
Ibland har jag vanvördigt tänkt, redan som mellanstadieelev, att fröken/magistern/läraren vet inte. De förstår inte själva vad det är för nytta med det de lär ut.
Men eftersom jag lider av en svårartad kunskapstörst sedan barnsben, så lärde jag mig att läsa och räkna och förstå mig på naturkunskap och att kunna fortsätta min kunskapsinhämtning på egen hand.
Jag är nyfiken helt enkelt och vill veta hur saker och ting ligger till.
Kanske för att jag har en lika törstig mor som visat mig till närmsta bibliotek och sagt: här inne finns allt du behöver för din törstsläckning, utforska!
Och jag älskar internet. ÄLSKAR internet. Informationsflödet är mitt ostron.
Bra för mig. Och för läraren. Men kanske inte för den elev som inte är lika motiverad som jag var och inte heller har en mamma som lär en att släcka sin törst.
Det här ÄR skolans uppdrag.
Det är därför vi utbildar lärare och inte bara har mammor i skolan.
Lärare ska behärska den pedagogiska utmaningen i att lära en omotiverad elev att läsa och det fort!
Eftersom vårt skolväsen till stor del är uppbyggt på läsandet som primärt inlärningssätt.
Kan du inte läsa och förstå vad du läser så får du problem med att lära dig någonting annat.
För att inte tala om hur svårt det blir att förstå sig på satir.
Eller politiker.
Och kanske viktigast av allt, vad som inte sägs.
Jag tror vi kan enas om att en riktigt viktig sak är att lära sig läsa, jag tror vi har insett värdet i detta och nyttan av att kunna läsa handlingar och viktiga papper i sitt liv.
Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att vi VET att det är viktigt.
Men att läsa bokstäver och ord och meningar räcker inte.
Vi måste förstå vad vi läser också.
Annars är det som ingen mening med det.
Maciej Zaremba har skrivit en artikelserie i DN om den svenska skolan som är fantastiskt bra. Du hittar en länk till en av artiklarna här, men läs gärna övriga artiklar också.
Jag skulle vilja se en ordentlig översyn av hela utbildningsväsendet.
Blev lite matt.
Hörs!
*Du kan ladda ner en sammanfattning av PISA-undersökningen som ligger till grund för den slutsatsen här.
** Du kan ladda en en sammanfattning av rapporten studieresultat i gymnasieskolan här.
Rent faktiskt* förhåller det sig så att svenska elevers kunskapsnivå inom läsförståelse, matematik och naturkunskap har minskat sedan år 2000.
En femtedel av alla elever i grundskolan lämnar den alltså utan att kunna tillgodogöra sig skriftlig information.
Många fortsätter ändå till gymnasiet, fortfarande utan fullgoda läskunskaper, där de då, som man kan förstå, får stora problem med att hänga med i undervisningen varför många väljer att hoppa av, eller går ut utan fullständiga betyg.
2004 var det så många som 30 000 elever i gymnasieskolan som hoppade av eller hade fullständiga betyg.**
Socialdemokraterna vill göra gymnasieskolan obligatorisk för alla elever.
Finemang, säger jag.
Ju fler människor som ges möjligheter att studera mera desto färre som tidigt fastnar i låglönearbeten.
Men.
Om man inte kan läsa och räkna och så vidare när man slutar grundskolan, ska man lära sig det på gymnasiet då?
Om man på nio år inte lyckats med detta, kommer man att klara det på tre år då? För att man är lite äldre?
Nej.
Sannolikheten är rätt stor att du då går ut även gymnasiet utan fullgoda kunskaper i det du har studerat.
Och häpp!
Nu blir det plötsligt ditt individuella ansvar att se till att du lär dig läsa och räkna eftersom skolan har ju gjort sitt och utbildat dig i tolv år. (Utan att du lärt dig något men det hör inte hit.)
Lycka till!
Hur man än vrider och vänder på det så kommer man inte undan insikten att ett av skolans, och i synnerhet grundskolans, primära uppgifter är att lära sina elever att läsa, räkna och att kunna inhämta ny kunskap och tillgodogöra sig den.
Nyp tag i en unge i din närhet och ställ frågan: Varför går vi i skolan?
För att lära oss läsa och räkna, torde ligga högt på svarslistan, tillsammans med: Jag vet inte.
Jag har haft många lärare i mitt liv. Flera riktigt usla och några bra.
Ingen har dock, förrän på universitetet, kunnat förklara för mig varför jag ska lära mig det här eller det här, på ett sätt som jag har kunnat ta till mig där och då.
Ibland har jag vanvördigt tänkt, redan som mellanstadieelev, att fröken/magistern/läraren vet inte. De förstår inte själva vad det är för nytta med det de lär ut.
Men eftersom jag lider av en svårartad kunskapstörst sedan barnsben, så lärde jag mig att läsa och räkna och förstå mig på naturkunskap och att kunna fortsätta min kunskapsinhämtning på egen hand.
Jag är nyfiken helt enkelt och vill veta hur saker och ting ligger till.
Kanske för att jag har en lika törstig mor som visat mig till närmsta bibliotek och sagt: här inne finns allt du behöver för din törstsläckning, utforska!
Och jag älskar internet. ÄLSKAR internet. Informationsflödet är mitt ostron.
Bra för mig. Och för läraren. Men kanske inte för den elev som inte är lika motiverad som jag var och inte heller har en mamma som lär en att släcka sin törst.
Det här ÄR skolans uppdrag.
Det är därför vi utbildar lärare och inte bara har mammor i skolan.
Lärare ska behärska den pedagogiska utmaningen i att lära en omotiverad elev att läsa och det fort!
Eftersom vårt skolväsen till stor del är uppbyggt på läsandet som primärt inlärningssätt.
Kan du inte läsa och förstå vad du läser så får du problem med att lära dig någonting annat.
För att inte tala om hur svårt det blir att förstå sig på satir.
Eller politiker.
Och kanske viktigast av allt, vad som inte sägs.
Jag tror vi kan enas om att en riktigt viktig sak är att lära sig läsa, jag tror vi har insett värdet i detta och nyttan av att kunna läsa handlingar och viktiga papper i sitt liv.
Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att vi VET att det är viktigt.
Men att läsa bokstäver och ord och meningar räcker inte.
Vi måste förstå vad vi läser också.
Annars är det som ingen mening med det.
Maciej Zaremba har skrivit en artikelserie i DN om den svenska skolan som är fantastiskt bra. Du hittar en länk till en av artiklarna här, men läs gärna övriga artiklar också.
Jag skulle vilja se en ordentlig översyn av hela utbildningsväsendet.
- Läraryrket är ett konstnärligt yrke, du uppträder i åtta timmar om dagen inför en publik som inte vill vara där, - inträdesprov tack.
- Vi går i skolan för att vi behöver lära oss att navigera i vårt samhälle, verkligheten, och förstå hur den fungerar. Många lärare har inte varit utanför skolans fyra väggar i hela sitt liv. - Krav på fem års arbetslivserfarenhet tack.
- Med tanke på att alla lärare är ansvariga för att förhindra kränkande behandling, mer ingående sociologistudier på lärarutbildningen, tack. Och kanske lite juridik också.
- Det kan inte vara så att ansvaret för att lära ut grundläggande kunskaper flyttas längre och längre fram och ska "ge sig med tiden". Satsa större resurser på grundskolan. Och i synnerhet lågstadiet. Tack.
- Om det är så att vi alla ska bli entreprenörer i framtiden, större satsning på kreativa ämnen som främjar egensinnighet, fantasi och egna initiativ, tack.
- PISA visar tydligt att likvärdigheten mellan skolor minskar, alltså att skillnaden blir större i vilken kunskapsnivå eleverna befinner sig på efter slutförd utbildning. Kanske kan vi omvärdera värdet av läxläsning som mest tycks gynna de redan starka eleverna?
- Få, om några, studenter vid högre utbildningar har ett sommarställe dit familjen åker i maj och går omkring i ljusa linnekostymer och halmhatt och blir försörjda till dess skolan börjar igen i september. Kan vi inte bara släppa 1800-talsgrejen, tack? Inför tre, riktiga terminer, vilket förövrigt skulle göra att studietiden kortades och fler kom ut i arbete snabbare, eller anpassa studielånet så att studenterna kan överleva även de månader skolan inte är igång.
- Om alla akademiska utbildningar är yrkesförberedande, dvs du ska kunna omsätta dina kunskaper i praktiken efter slutförd utbildning och arbeta som det du är utbildad till, var ligger företagens ansvar i detta? Är det verkligen Universitetens och högskolornas primära syfte? Vad hände med akademisk höjd och så vidare?
- Inse att en bra lärare ställer rätt frågor och en dålig har alla svar.
Blev lite matt.
Hörs!
*Du kan ladda ner en sammanfattning av PISA-undersökningen som ligger till grund för den slutsatsen här.
** Du kan ladda en en sammanfattning av rapporten studieresultat i gymnasieskolan här.
onsdag 30 januari 2013
Ecklesiastikminister
Här kan du läsa om Astrid 14 år, som tyckte att den här bilden var olämplig som dekoration vid en av skolans toaletter.
Foto Astrid Johansson
De flesta svenska skolor arbetar aktivt med att motverka mobbing av elever och lärare.
Lagen kallar detta kränkande behandling och sedan 1993 är den som verkar inom skolan skyldig att att försöka förhindra att elever utsätts för just kränkande behandling.
Jag undrar, hur kränkande är det att vara den som protesterar mot en bild som visar ett olämpligt beteende och mötas av avfärdande från rektor och sedan bli nedtryckt i skoskaften av en elevenkät, utförd den dag man är hemma sjuk, som definitivt slår fast att "alla" tycker att man har fel, sanktionerat av de vuxna på skolan?
Vi lägger ingen värdering i den debatt som bilden har skapat, säger skolans rektor i ett mail som publicerats på nätet.
Vill vill inte göra ett queerpolitiskt ställningstagande genom att använda ordet hen, säger DN's ledning.
DN lyckades göra ett konservativpolitiskt ställningstagande på så sätt.
Tunaskolan?
Ja, den som tiger samtycker heter det ju.
Men jag får i alla fall intrycket att de gärna skulle vilja att Astrid slutade tjafsa om det här så att det kunde få falla i glömska och personalen sluta skämmas.
Skam är en sant giftig känsla.
Den kan få människor att göra nästan vad som helst för att slippa den, gå till vilka ytterligheter som helst för att berättiga sitt beteende som orsakade den till att börja med.
Till och med vända en hel skola mot en elev som ifrågasatt personalens omdöme.
Lycka till med ert arbete för att stävja mobbingen, Tunaskolan, det kommer säkert att gå bra.
Foto: Martin Ander
De flesta svenska skolor arbetar aktivt med att motverka mobbing av elever och lärare.
Lagen kallar detta kränkande behandling och sedan 1993 är den som verkar inom skolan skyldig att att försöka förhindra att elever utsätts för just kränkande behandling.
Jag undrar, hur kränkande är det att vara den som protesterar mot en bild som visar ett olämpligt beteende och mötas av avfärdande från rektor och sedan bli nedtryckt i skoskaften av en elevenkät, utförd den dag man är hemma sjuk, som definitivt slår fast att "alla" tycker att man har fel, sanktionerat av de vuxna på skolan?
Vi lägger ingen värdering i den debatt som bilden har skapat, säger skolans rektor i ett mail som publicerats på nätet.
Vill vill inte göra ett queerpolitiskt ställningstagande genom att använda ordet hen, säger DN's ledning.
DN lyckades göra ett konservativpolitiskt ställningstagande på så sätt.
Tunaskolan?
Ja, den som tiger samtycker heter det ju.
Men jag får i alla fall intrycket att de gärna skulle vilja att Astrid slutade tjafsa om det här så att det kunde få falla i glömska och personalen sluta skämmas.
Skam är en sant giftig känsla.
Den kan få människor att göra nästan vad som helst för att slippa den, gå till vilka ytterligheter som helst för att berättiga sitt beteende som orsakade den till att börja med.
Till och med vända en hel skola mot en elev som ifrågasatt personalens omdöme.
Lycka till med ert arbete för att stävja mobbingen, Tunaskolan, det kommer säkert att gå bra.
Luxation
Hur är det möjligt att en hamburgare kostar 25 kr?
Och ett par käcka solglasögon kostar över 2000 kr?
Det ena är från ett liv som upprätthåller ett annat liv.
Det andra är plast, från olja, som utarmar jordens resurser.
När jag köper en hamburgare så köper jag mat. (Nåja skräpmat kan vi väl vara överens om. Som dessutom ger en medelsvensson dåligt samvete för att man ju är vad man äter och skräp vill man ju inte vara.)
När jag köper solglasögonen så köper jag drömmen om en glamorös tillvaro. Dyrt.
Den här bubblan vi har skapat och trivts ganska bra i börjar göra mig obehaglig till mods.
Och produktionskedjorna för båda produkterna är ungefär lika långa så det ena är inte mer eller mindre krångligt att tillverka än det andra.
Men hamburgaren kräver att vi dödar en levande varelse. Det kräver inte solglasögonen.
Ändå är det dem vi kan tänka oss att betala dyrt för.
Ändå, har inte alla på vår jord råd att äta sig mätta.
Hur fan går det här ihop?
Och ett par käcka solglasögon kostar över 2000 kr?
Det ena är från ett liv som upprätthåller ett annat liv.
Det andra är plast, från olja, som utarmar jordens resurser.
När jag köper en hamburgare så köper jag mat. (Nåja skräpmat kan vi väl vara överens om. Som dessutom ger en medelsvensson dåligt samvete för att man ju är vad man äter och skräp vill man ju inte vara.)
När jag köper solglasögonen så köper jag drömmen om en glamorös tillvaro. Dyrt.
Den här bubblan vi har skapat och trivts ganska bra i börjar göra mig obehaglig till mods.
Och produktionskedjorna för båda produkterna är ungefär lika långa så det ena är inte mer eller mindre krångligt att tillverka än det andra.
Men hamburgaren kräver att vi dödar en levande varelse. Det kräver inte solglasögonen.
Ändå är det dem vi kan tänka oss att betala dyrt för.
Ändå, har inte alla på vår jord råd att äta sig mätta.
Hur fan går det här ihop?
måndag 28 januari 2013
Gnetter
Ibland, när jag är som mest misantropisk, hyser det djupaste av missmod över sakernas tillstånd, så tänker jag, liksom Soran Ismail, att det här med allmän rösträtt, det är ju fint i teorin, men i praktiken, borde vi inte införa nåt slags körkort?
Vi kunde ju utforma det ungefär som högskoleprovet, med särskild tonvikt på läsförståelse, informationsinhämtning och tolkning av statistik.
Och får man inte godkänt, så får man inte rösta.
Eller gå på bolaget.
Eller köra bil.
I nio år går alla svenskar i skolan.
De flesta ännu längre.
Det borde räcka för att klara ett sådant prov.
Grattis, du har nu blivit myndig och vi kan lita på att du till fullo förstår samhällets uppbyggnad, dina rättigheter och skyldigheter som röstberättigad medborgare och kan ta till dig viktig information längs vägen.
Gå ut och bidra!
Må lycka och välgång följa dig genom livet!
Men det är ju fint det här med den där tanken om allas lika värde.
Även de som ingenting begripers. (Ps. Läs kommentarerna här så förstår du vad jag menar)
Mm. Fint.
Je suis le misanthrope.
Mais oui.
Aujourd'hui, je suis le misanthrope.
Demain peut-être trop.
Peut-être toujours.
Je suis totalement baisée.
Car il semblerait.
Vi kunde ju utforma det ungefär som högskoleprovet, med särskild tonvikt på läsförståelse, informationsinhämtning och tolkning av statistik.
Och får man inte godkänt, så får man inte rösta.
Eller gå på bolaget.
Eller köra bil.
I nio år går alla svenskar i skolan.
De flesta ännu längre.
Det borde räcka för att klara ett sådant prov.
Grattis, du har nu blivit myndig och vi kan lita på att du till fullo förstår samhällets uppbyggnad, dina rättigheter och skyldigheter som röstberättigad medborgare och kan ta till dig viktig information längs vägen.
Gå ut och bidra!
Må lycka och välgång följa dig genom livet!
Men det är ju fint det här med den där tanken om allas lika värde.
Även de som ingenting begripers. (Ps. Läs kommentarerna här så förstår du vad jag menar)
Mm. Fint.
Je suis le misanthrope.
Mais oui.
Aujourd'hui, je suis le misanthrope.
Demain peut-être trop.
Peut-être toujours.
Je suis totalement baisée.
Car il semblerait.
torsdag 24 januari 2013
Haters vs PK-maffian
Katarina Mazetti är den senaste i raden av kvinnliga skribenter som råkat ut för näthatet efter den här krönikan i Icakuriren.
Hon berättar i VK om sina erfarenheter genom åren och har även skrivit den här intressanta texten om hur hon upplevt näthatet efter krönikan i Icakuriren.
Till skillnad från Avpixlat och Flashback så måste man i Sundsvallstidningen identifiera sig och skriva under sitt eget namn.
Jag vill rikta er uppmärksamhet mot en av kommentarerna som jag citerar här:
"Mazetti: Jag beklagar mycket om du utsatts för hot - det är tyvärr vardag för många inom SD som ständigt förföljes på det skamligaste av det som jag bara, som en intelligent och självständigt tänkande männsika kan beteckna som PK-mobben - en av "rättänkande och antirasistiska" personer bildat åsiktsmaffia som - tack och lov förgäves - försöker berätta för alla hur de skall tycka och tänka, och ve den arma sate som vågar att höja sin rost i protest eller har en annan mening.
Denne PK-mobb använder vartenda smutsigt knep i boken för att misskreditera ett av svenska väljare invalt rikdagsparti med olika friserade, falska och redigerade drev, häxjakter och annat smått och gott."
Den som kommenterar likställer alltså det motstånd som SD-anhängare och andra "sanningssägare" möter i media, politiska diskussioner och allmänhet med det näthat som framförallt kvinnliga skribenter möter oftare och oftare.
Denna person, och jag tror inte att hen är ensam, ser alltså ingen skillnad mellan att bli bemött av en helt motsatt åsikt, med statistik och fakta som stödjer den åsikten och att bli hotad till livet, kallad fula ord och bli störd i sitt hem.
Detta är bekymmersamt.
Det ena, det förstnämnda, är en väsentlig och viktig del i ett demokratiskt samhälle, det andra är bara ett sätt att försöka skrämma någon till tystnad genom hot om våld.
Vilket faktiskt är olagligt om du skulle göra det öga mot öga och dessutom, som jag varit inne på förr, i slutänden ett hot mot demokratin eftersom det till sin natur bygger på den starkes rätt.
Som alltså inte är en demokratisk princip.
Men SD vill ju inte ha ett demokratiskt samhälle, de vill ha ett organiskt dito som bygger på homogenitet.
I ett homogent samhälle blir man inte ifrågasatt, där tycker alla lika och har samma värderingar och beteendet hos invånarna regleras genom en önskan att vara som alla andra.
Varför anklagar ni oss för näthat när ni själva går på med hög röst om allt möjligt tjafs om inte har med vår politik att göra, järnrör och så?
Ni hatar ju oss lika mycket som vi hatar er?
Nej, SD-anhängare, avpixlatskribenter och flasbackresearchers, vi hatar inte er, vi håller bara inte med er.
Det är inte samma sak.
Hon berättar i VK om sina erfarenheter genom åren och har även skrivit den här intressanta texten om hur hon upplevt näthatet efter krönikan i Icakuriren.
Till skillnad från Avpixlat och Flashback så måste man i Sundsvallstidningen identifiera sig och skriva under sitt eget namn.
Jag vill rikta er uppmärksamhet mot en av kommentarerna som jag citerar här:
"Mazetti: Jag beklagar mycket om du utsatts för hot - det är tyvärr vardag för många inom SD som ständigt förföljes på det skamligaste av det som jag bara, som en intelligent och självständigt tänkande männsika kan beteckna som PK-mobben - en av "rättänkande och antirasistiska" personer bildat åsiktsmaffia som - tack och lov förgäves - försöker berätta för alla hur de skall tycka och tänka, och ve den arma sate som vågar att höja sin rost i protest eller har en annan mening.
Denne PK-mobb använder vartenda smutsigt knep i boken för att misskreditera ett av svenska väljare invalt rikdagsparti med olika friserade, falska och redigerade drev, häxjakter och annat smått och gott."
Den som kommenterar likställer alltså det motstånd som SD-anhängare och andra "sanningssägare" möter i media, politiska diskussioner och allmänhet med det näthat som framförallt kvinnliga skribenter möter oftare och oftare.
Denna person, och jag tror inte att hen är ensam, ser alltså ingen skillnad mellan att bli bemött av en helt motsatt åsikt, med statistik och fakta som stödjer den åsikten och att bli hotad till livet, kallad fula ord och bli störd i sitt hem.
Detta är bekymmersamt.
Det ena, det förstnämnda, är en väsentlig och viktig del i ett demokratiskt samhälle, det andra är bara ett sätt att försöka skrämma någon till tystnad genom hot om våld.
Vilket faktiskt är olagligt om du skulle göra det öga mot öga och dessutom, som jag varit inne på förr, i slutänden ett hot mot demokratin eftersom det till sin natur bygger på den starkes rätt.
Som alltså inte är en demokratisk princip.
Men SD vill ju inte ha ett demokratiskt samhälle, de vill ha ett organiskt dito som bygger på homogenitet.
I ett homogent samhälle blir man inte ifrågasatt, där tycker alla lika och har samma värderingar och beteendet hos invånarna regleras genom en önskan att vara som alla andra.
Varför anklagar ni oss för näthat när ni själva går på med hög röst om allt möjligt tjafs om inte har med vår politik att göra, järnrör och så?
Ni hatar ju oss lika mycket som vi hatar er?
Nej, SD-anhängare, avpixlatskribenter och flasbackresearchers, vi hatar inte er, vi håller bara inte med er.
Det är inte samma sak.
Allvarligt talat
Om man tar en stund och funderar på varför det är så många, män i synnerhet, som känner ett sånt hat mot invandrare, feminister, kvinnliga skribenter, politiker och vad som helst som inte stämmer med den egna åsikten så hamnar i alla fall jag i insikten att det finns en stor grupp människor som känner sig åsidosatta och marginaliserade och är väldigt arga över det.
För jag köper helt enkelt inte deras egen analys av problemet som ju, enligt dem står att finna i valfritt hatobjekt.
Jag tror inte på att samhället vi lever i har blivit försämrat på grund av invandrare, muslimer, feminister eller kulturmarxister och om vi bara minskade dessa gruppers makt och inflytande och, framförallt, slutade dadda med dem så skulle allt bli bra.
På vilket sätt skulle det öka inflytandet hos hatets brödraskap som jag kallade det i förra inlägget?
Hur skulle deras liv bli bättre av detta?
Det skulle det ju inte.
De skulle fortfarande vara marginaliserade och åsidosatta utan mening eller mål med sina liv.
Och med största sannolikhet hitta något annat att hata. Judar, homosexuella, norrmän, samer eller så.
Det kanske inte rör sig om så många individer, det är svårt att bilda sig en realistisk bild av det på grund av anonymiteten som råder i dessa forum där hatet frodas, men helt klart får man anse det som ett misslyckande av vårt samhälle.
Runt omkring i landet och i världen i stort, sitter det en grupp mycket missnöjda människor som inte tvekar att ventilera sitt missnöje och hat och gör det genom personangrepp och hot riktade mot en faktiskt person som får representera allt de tycker illa om.
Kanske, och med största sannolikhet, har de alltid funnits där men tidigare har de suttit runt sitt eget köksbord och tyckt att allting är skit och att den där jävla tattarkärringen borde hålla käften och få lite kuk i sig, tillsammans med nån själsfrände om de inte varit ensamma.
Nu syns de.
Kanske är det bra.
Kanske kan resten av oss, som inte känner ett sånt hat, ta detta på allvar och hitta en riktig lösning.
Som inte bygger på att andra grupper ska marginaliseras och bli åsidosatta.
Utan som inkluderar alla, ser till allas behov.
Även de arga männens.
För jag köper helt enkelt inte deras egen analys av problemet som ju, enligt dem står att finna i valfritt hatobjekt.
Jag tror inte på att samhället vi lever i har blivit försämrat på grund av invandrare, muslimer, feminister eller kulturmarxister och om vi bara minskade dessa gruppers makt och inflytande och, framförallt, slutade dadda med dem så skulle allt bli bra.
På vilket sätt skulle det öka inflytandet hos hatets brödraskap som jag kallade det i förra inlägget?
Hur skulle deras liv bli bättre av detta?
Det skulle det ju inte.
De skulle fortfarande vara marginaliserade och åsidosatta utan mening eller mål med sina liv.
Och med största sannolikhet hitta något annat att hata. Judar, homosexuella, norrmän, samer eller så.
Det kanske inte rör sig om så många individer, det är svårt att bilda sig en realistisk bild av det på grund av anonymiteten som råder i dessa forum där hatet frodas, men helt klart får man anse det som ett misslyckande av vårt samhälle.
Runt omkring i landet och i världen i stort, sitter det en grupp mycket missnöjda människor som inte tvekar att ventilera sitt missnöje och hat och gör det genom personangrepp och hot riktade mot en faktiskt person som får representera allt de tycker illa om.
Kanske, och med största sannolikhet, har de alltid funnits där men tidigare har de suttit runt sitt eget köksbord och tyckt att allting är skit och att den där jävla tattarkärringen borde hålla käften och få lite kuk i sig, tillsammans med nån själsfrände om de inte varit ensamma.
Nu syns de.
Kanske är det bra.
Kanske kan resten av oss, som inte känner ett sånt hat, ta detta på allvar och hitta en riktig lösning.
Som inte bygger på att andra grupper ska marginaliseras och bli åsidosatta.
Utan som inkluderar alla, ser till allas behov.
Även de arga männens.
The brotherhood of hate.
"Brother, we are here to hate with you."
Så lyder en av replikerna i tv-serien True Blood (säsong 5 episod 7) när Hoyt - en av karaktärerna - gjort slut med sin flickvän och träffar några nya vänner som håller med honom, ger honom rätt, ger honom ett sammanhang och en känsla av tillhörighet i sin sorg och ilska. Tar hans parti. Trots att de inte känner honom särskilt väl.
Du kan se scenen här:
Det spelar ingen roll vad du hatar broder, vi hatar med dig.
Du misstror persilja? Vi misstror persilja.
Du hatar invandrare? Vi hatar invandrare.
Du gillar inte blyertspennor? Vi gillar inte blyertspennor.
Det är feministernas fel? Det är feministernas fel.
Det skjuts för lite? Vi håller med dig broder, det skjuts för lite.
Muslimer håller på att ta över världen? Muslimerna konspirerar för att ta över världen.
Vi känner ditt hat broder, och stöttar dig i det!
Ditt hat är berättigat, broder, låt oss hata tillsammans!
Det är fördjävligt, broder, låt oss böja våra huvuden i gemensamt hat.
Hur mycket hatar du broder? Jag hatar så här mycket.
Visst hatar du också när de gör så här, broder?
Broder, vi måste göra något åt det!
Låt oss sprida hatet så att alla som hatar kan hata tillsammans!
Det kan vara ensamt att hata.
Tillsammans kan vi hata mer effektivt. tillsammans kan vi göra skillnad!
Visst känner du hur de sanktionerar våra handlingar, broder, fast de ingenting säger?
Det är vår heliga plikt att handla, vi som kan handla, vi som uppfattar den outsagda uppmaningen och törs handla, törs säga som det är, när ingen annan törs.
Våldtäkt, hot och hatkampanjer kommer demokraturen inte att kunna stå emot i längden, de vill trycka ner oss genom demokratitjat och annat PK-trams.
Känn hatet, broder.
Håll det brinnande i ditt hjärta.
Hatet kommer att sätta dig fri.
Vi är här för att hata med dig, broder.
Hatet är sanningen, i evighet, Amen.
Så lyder en av replikerna i tv-serien True Blood (säsong 5 episod 7) när Hoyt - en av karaktärerna - gjort slut med sin flickvän och träffar några nya vänner som håller med honom, ger honom rätt, ger honom ett sammanhang och en känsla av tillhörighet i sin sorg och ilska. Tar hans parti. Trots att de inte känner honom särskilt väl.
Du kan se scenen här:
Det spelar ingen roll vad du hatar broder, vi hatar med dig.
Du misstror persilja? Vi misstror persilja.
Du hatar invandrare? Vi hatar invandrare.
Du gillar inte blyertspennor? Vi gillar inte blyertspennor.
Det är feministernas fel? Det är feministernas fel.
Det skjuts för lite? Vi håller med dig broder, det skjuts för lite.
Muslimer håller på att ta över världen? Muslimerna konspirerar för att ta över världen.
Vi känner ditt hat broder, och stöttar dig i det!
Ditt hat är berättigat, broder, låt oss hata tillsammans!
Det är fördjävligt, broder, låt oss böja våra huvuden i gemensamt hat.
Hur mycket hatar du broder? Jag hatar så här mycket.
Visst hatar du också när de gör så här, broder?
Broder, vi måste göra något åt det!
Låt oss sprida hatet så att alla som hatar kan hata tillsammans!
Det kan vara ensamt att hata.
Tillsammans kan vi hata mer effektivt. tillsammans kan vi göra skillnad!
Visst känner du hur de sanktionerar våra handlingar, broder, fast de ingenting säger?
Det är vår heliga plikt att handla, vi som kan handla, vi som uppfattar den outsagda uppmaningen och törs handla, törs säga som det är, när ingen annan törs.
Våldtäkt, hot och hatkampanjer kommer demokraturen inte att kunna stå emot i längden, de vill trycka ner oss genom demokratitjat och annat PK-trams.
Känn hatet, broder.
Håll det brinnande i ditt hjärta.
Hatet kommer att sätta dig fri.
Vi är här för att hata med dig, broder.
Hatet är sanningen, i evighet, Amen.
fredag 18 januari 2013
Barnfattigdom
Journalistiken är död. Länge leve journalistiken.
Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara Janne Josefsson som slog ner den sista spiken i kistan med sitt reportage om barnfattigdomen i Sverige i veckans Uppdrag Granskning.
Men jag antar att det bara var en tidsfråga innan anekdotisk bevisföring och bias - som man ropar får man svar - skulle ta sig in från kvällspresskylan till statstlevisionens värme.
Jag vill börja med att citera Anneli Jordahl som i sin tur citerar Kurt Salomonssons roman Hungerdansen:
”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”
Vilket i sig även stämmer med min egen erfarenhet av att ingen i Sverige någonsin erkänt sig fattig förrän i efterhand. När de inte är det längre. (<- OBS! Anekdotiskt bevis.)
Vilket i sin tur liksom försvårar letandet efter sagda fattiga barn.
De syns inte.
De erkänner aldrig.
De håller masken och tar sig igenom dagen i alla fall.
Böjer ner huvudet och står ut.
Tills de blir tillräckligt gamla för att skaffa sig ett eget, lågbetalt, jobb. Om de kan få något.
De har inga kontakter.
De vet inte hur man för sig.
Men det betyder inte att de inte finns.
Susanna Alakoski beskriver situationen bra här.
Staffan Landin visar väldigt tydligt på vad Janne Josefsson fört i bevis.
Nämligen att Rädda Barnen använt sig av en olämplig reklamkampanj 2009, som de snabbt drog tillbaka, och att Majblomman överdrivit antalet barn i behov av glasögon.
Är detta bra journalistik?
Jag är ledsen, men jag måste svara nej på den frågan.
Jag håller absolut inte med Erik Helmerson som kallar detta "viktig journalistik" i dagens DN.se
Detta är riktigt dålig journalistik som går ut på att om vi inte kan hitta några fattiga barn i Sverige som är lika fattiga som barnen i Moçambique så finns det inga fattiga barn i Sverige.
I alla fall är siffrorna gravt överdrivna.
Nej, siffrorna är inte överdrivna, reklamkampanjerna och sättet att försöka skapa uppmärksamhet kring ämnet är det. Men det är inte samma sak.
Det saknas en enhetlig definition av barnfattigdom i Sverige.
Det finns flera olika definitioner som gäller för resten av världen.
Sverige är ett rikt land.
Vad är rimligt?
Det är förstås en fråga om ideologi hur man ser på fattigdom.
Om man tycker att barn ska bära sina föräldrars bördor.
I generation efter generation.
Lo visar detta i sin rapport "Vem vinner på låga löner" som du kan ladda ner som pdf här.
Sverige är ett rikt land.
Därför är det också dyrare att leva här än i Moçambique. Får man förmoda.
Är man fattig om man lever på existensminimum?
Vad vi alltså har räknat på är den lägsta nivå en individ i Sverige idag kan antas existera på?
Överleva på?
Är man fattig då?
I så fall finns det många fattiga barn och vuxna i Sverige idag.
Jag tycker inte att det är rätt. (<- OBS! Åsikt. Ej vetenskapligt underbyggt. Personlig moral. Osv.)
För övrigt tycker jag att Uppdrag Granskning borde ta sig en titt på hur det ser ut på journalisthögskolorna nu för tiden.
Vad man egentligen får lära sig där.
Om Journalistens disciplin* och så där.
(*Verifiering)
Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara Janne Josefsson som slog ner den sista spiken i kistan med sitt reportage om barnfattigdomen i Sverige i veckans Uppdrag Granskning.
Men jag antar att det bara var en tidsfråga innan anekdotisk bevisföring och bias - som man ropar får man svar - skulle ta sig in från kvällspresskylan till statstlevisionens värme.
Jag vill börja med att citera Anneli Jordahl som i sin tur citerar Kurt Salomonssons roman Hungerdansen:
”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”
Vilket i sig även stämmer med min egen erfarenhet av att ingen i Sverige någonsin erkänt sig fattig förrän i efterhand. När de inte är det längre. (<- OBS! Anekdotiskt bevis.)
Vilket i sin tur liksom försvårar letandet efter sagda fattiga barn.
De syns inte.
De erkänner aldrig.
De håller masken och tar sig igenom dagen i alla fall.
Böjer ner huvudet och står ut.
Tills de blir tillräckligt gamla för att skaffa sig ett eget, lågbetalt, jobb. Om de kan få något.
De har inga kontakter.
De vet inte hur man för sig.
Men det betyder inte att de inte finns.
Susanna Alakoski beskriver situationen bra här.
Staffan Landin visar väldigt tydligt på vad Janne Josefsson fört i bevis.
Nämligen att Rädda Barnen använt sig av en olämplig reklamkampanj 2009, som de snabbt drog tillbaka, och att Majblomman överdrivit antalet barn i behov av glasögon.
Är detta bra journalistik?
Jag är ledsen, men jag måste svara nej på den frågan.
Jag håller absolut inte med Erik Helmerson som kallar detta "viktig journalistik" i dagens DN.se
Detta är riktigt dålig journalistik som går ut på att om vi inte kan hitta några fattiga barn i Sverige som är lika fattiga som barnen i Moçambique så finns det inga fattiga barn i Sverige.
I alla fall är siffrorna gravt överdrivna.
Nej, siffrorna är inte överdrivna, reklamkampanjerna och sättet att försöka skapa uppmärksamhet kring ämnet är det. Men det är inte samma sak.
Det saknas en enhetlig definition av barnfattigdom i Sverige.
Det finns flera olika definitioner som gäller för resten av världen.
Sverige är ett rikt land.
Vad är rimligt?
Det är förstås en fråga om ideologi hur man ser på fattigdom.
Om man tycker att barn ska bära sina föräldrars bördor.
I generation efter generation.
Lo visar detta i sin rapport "Vem vinner på låga löner" som du kan ladda ner som pdf här.
Sverige är ett rikt land.
Därför är det också dyrare att leva här än i Moçambique. Får man förmoda.
Är man fattig om man lever på existensminimum?
Vad vi alltså har räknat på är den lägsta nivå en individ i Sverige idag kan antas existera på?
Överleva på?
Är man fattig då?
I så fall finns det många fattiga barn och vuxna i Sverige idag.
Jag tycker inte att det är rätt. (<- OBS! Åsikt. Ej vetenskapligt underbyggt. Personlig moral. Osv.)
För övrigt tycker jag att Uppdrag Granskning borde ta sig en titt på hur det ser ut på journalisthögskolorna nu för tiden.
Vad man egentligen får lära sig där.
Om Journalistens disciplin* och så där.
(*Verifiering)
onsdag 16 januari 2013
Dubbelmoralens väktare
De finns lite överallt i rättssystemen som det verkar.
"Offren njuter av det"
"Inga respektabla kvinnor blir våldtagna i Indien"
Och min personliga favorit:
"The republican party rape advisory chart"
Även i Sverige har vi farbröder som inte tycker det gör så mycket om en kille tagit sig lov att komma till när tillfälle ges trots motvillig måltavla:
"Nej räcker inte."
Om du tycker det är svårt att hålla snorren på rätt spår så kan du läsa några användbara tips här:
"Tips för att förebygga sexuella övergrepp."
De är på engelska och om det blir för svårt för dig att förstå, kan jag tipsa om Google Translate...
"Offren njuter av det"
"Inga respektabla kvinnor blir våldtagna i Indien"
Och min personliga favorit:
"The republican party rape advisory chart"
Även i Sverige har vi farbröder som inte tycker det gör så mycket om en kille tagit sig lov att komma till när tillfälle ges trots motvillig måltavla:
"Nej räcker inte."
Om du tycker det är svårt att hålla snorren på rätt spår så kan du läsa några användbara tips här:
"Tips för att förebygga sexuella övergrepp."
De är på engelska och om det blir för svårt för dig att förstå, kan jag tipsa om Google Translate...
måndag 14 januari 2013
Alltså, USA
Vad är det för fel på dem?
Nu beslutas det att personal i skolor, i nån stat jag glömmer vilken, ska bära vapen för att förhindra skolskjutningar att inträffa.
Förhindra. Skolskjutningar. Att. Hända.
Visst, visst det logiska att göra då är ju att se till att det finns fler vapen att få tag på i närheten av en skola.
INUTI en skola.
Kommer ju verkligen att minska sannolikheten för nya tragedier.
USA vänder ut och in på sig för att hitta orsaken till att dessa skolskjutningar äger rum i deras land.
Säkerligen har det att göra med våldsamma filmer och datorspel.
Eller kanske någon skramlig musik som framkallar mordiska instinkter.
För titta, alla som begått dessa vedervärdiga brott har ju lyssnat på skramlig musik, sett mycket film och spelat våldsamma datorspel. I flera timmar i veckan säkert.
Så då måste det nog bero på det.
Det måste vara därför de tar med sig skjutvapen till en skola i närheten och mördar barn och vuxna.
Jo, visst kan det vara så.
Absolut.
Man kan se ett samband.
Det kan man göra.
Låt mig säga så här;
Alla homosexuella jag känner eller har haft kontakt med har eller har haft katt.
Så jag skulle kunna hävda att det verkar finnas ett samband mellan din sexuella läggning och katter.
Så. Skaffa inte katt om du inte vill bli homosexuell*.
Tror jag att USA är ensamma om dessa unga herrar som begått dessa brott?
Nej.
Tror jag att det finns instabila, våldsfixerade, arga unga män som gillar skramlig musik, våldsamma filmer och datorspel som har samma impuls att döda folk på sin skola eller i sin närhet?
Ja. I mängder. I alla länder.
Tror jag att dessa unga herrar skulle utföra samma brott om de fick möjlighet?
Absolut.
Men i de flesta länder, USA undantaget, får arga unga män inte tag på annat än köksknivar eller möjligen ett järnrör och klarar inte av att döda massor med folk på bara några minuter.
Både järnrör och knivar kräver också att man måste komma sitt offer väldigt nära och hålla på ett tag innan de dör.
Lite jobbigare det, än att bara panga på nån på avstånd.
Skulle jag tro.
Jag vet inte, jag har aldrig provat.
Till och med den där galningen i Norge var tvungen att ta droger för att klara av att utföra sitt ohyggliga dåd som han dessutom planlagt i åratal.
Och hade han inte haft tillgång till skjutvapen och sprängmedel så hade nog även han fått kalla fötter eller åtminstone svårt att hinna med så många.
Det sägs nämligen att det är väldigt svårt att döda en annan människa.
Att faktiskt ta ett liv.
Att det inte faller sig naturligt för oss.
Hur svårt man än har att tro det.
Men förmodligen skulle Norgegalningen ha gått loss på nån folksamling i sin närhet betydligt tidigare om det inte var så att det krävdes lite planering för att kunna få tag på skjutvapen och ammunition och han hade kunnat agera på impuls.
Nu hann han ju putsa lite på sitt motiv också.
Så att han inte bara skulle verka som ett sorgligt patetico som mördar folk för att känna sig bättre själv.
Trodde han.
Hur som helst känns det som att vem som helst borde kunna räkna ut att arga unga män och skjutvapen inte är en bra kombination.
Till och med USA.
Men jag skulle inte hålla andan.
(*Nu menar jag ju inte på allvar att du blir homosexuell om du skaffar katt. Jag menar inte ens att alla homosexuella har katt. Däremot har alla homosexuella jag känner katt. Men det är ju inte samma sak. Alls. En del av dem har hund också. Faktiskt.)
** Du blir inte massmördare för att du sett våldsamma filmer, spelat våldsamma datorspel och lyssnat på skramlig musik, det är det många som gör utan att mörda någon för det, men om du är massmördare så är det troligt att du har sett mycket våldsamma filmer, ofta spelat våldsamma datorspel och kanske till och med lyssnat på skramlig musik. Av nån anledning.
Nu beslutas det att personal i skolor, i nån stat jag glömmer vilken, ska bära vapen för att förhindra skolskjutningar att inträffa.
Förhindra. Skolskjutningar. Att. Hända.
Visst, visst det logiska att göra då är ju att se till att det finns fler vapen att få tag på i närheten av en skola.
INUTI en skola.
Kommer ju verkligen att minska sannolikheten för nya tragedier.
USA vänder ut och in på sig för att hitta orsaken till att dessa skolskjutningar äger rum i deras land.
Säkerligen har det att göra med våldsamma filmer och datorspel.
Eller kanske någon skramlig musik som framkallar mordiska instinkter.
För titta, alla som begått dessa vedervärdiga brott har ju lyssnat på skramlig musik, sett mycket film och spelat våldsamma datorspel. I flera timmar i veckan säkert.
Så då måste det nog bero på det.
Det måste vara därför de tar med sig skjutvapen till en skola i närheten och mördar barn och vuxna.
Jo, visst kan det vara så.
Absolut.
Man kan se ett samband.
Det kan man göra.
Låt mig säga så här;
Alla homosexuella jag känner eller har haft kontakt med har eller har haft katt.
Så jag skulle kunna hävda att det verkar finnas ett samband mellan din sexuella läggning och katter.
Så. Skaffa inte katt om du inte vill bli homosexuell*.
Tror jag att USA är ensamma om dessa unga herrar som begått dessa brott?
Nej.
Tror jag att det finns instabila, våldsfixerade, arga unga män som gillar skramlig musik, våldsamma filmer och datorspel som har samma impuls att döda folk på sin skola eller i sin närhet?
Ja. I mängder. I alla länder.
Tror jag att dessa unga herrar skulle utföra samma brott om de fick möjlighet?
Absolut.
Men i de flesta länder, USA undantaget, får arga unga män inte tag på annat än köksknivar eller möjligen ett järnrör och klarar inte av att döda massor med folk på bara några minuter.
Både järnrör och knivar kräver också att man måste komma sitt offer väldigt nära och hålla på ett tag innan de dör.
Lite jobbigare det, än att bara panga på nån på avstånd.
Skulle jag tro.
Jag vet inte, jag har aldrig provat.
Till och med den där galningen i Norge var tvungen att ta droger för att klara av att utföra sitt ohyggliga dåd som han dessutom planlagt i åratal.
Och hade han inte haft tillgång till skjutvapen och sprängmedel så hade nog även han fått kalla fötter eller åtminstone svårt att hinna med så många.
Det sägs nämligen att det är väldigt svårt att döda en annan människa.
Att faktiskt ta ett liv.
Att det inte faller sig naturligt för oss.
Hur svårt man än har att tro det.
Men förmodligen skulle Norgegalningen ha gått loss på nån folksamling i sin närhet betydligt tidigare om det inte var så att det krävdes lite planering för att kunna få tag på skjutvapen och ammunition och han hade kunnat agera på impuls.
Nu hann han ju putsa lite på sitt motiv också.
Så att han inte bara skulle verka som ett sorgligt patetico som mördar folk för att känna sig bättre själv.
Trodde han.
Hur som helst känns det som att vem som helst borde kunna räkna ut att arga unga män och skjutvapen inte är en bra kombination.
Till och med USA.
Men jag skulle inte hålla andan.
(*Nu menar jag ju inte på allvar att du blir homosexuell om du skaffar katt. Jag menar inte ens att alla homosexuella har katt. Däremot har alla homosexuella jag känner katt. Men det är ju inte samma sak. Alls. En del av dem har hund också. Faktiskt.)
** Du blir inte massmördare för att du sett våldsamma filmer, spelat våldsamma datorspel och lyssnat på skramlig musik, det är det många som gör utan att mörda någon för det, men om du är massmördare så är det troligt att du har sett mycket våldsamma filmer, ofta spelat våldsamma datorspel och kanske till och med lyssnat på skramlig musik. Av nån anledning.
torsdag 10 januari 2013
Snälla männska!
Tycker du att den här mopsen är söt?
Tycker du att den är lika söt när jag berättar att anledningen till att den sträcker ut tungan är att tungan är för stor för huvudet och att ögonen putar ut därför att hans hjärna inte får plats i huvudet?
Ett tillstånd som kallas för syringomyeli och är ytterst smärtsamt.
Detta sjukdomstillstånd drabbar i synnerhet Cavalier King Charles Spaniel och där är det så illa att flera forskare och veterinärer vill förbjuda rasen helt och hållet.
Inte lika gullig nu eller hur?
Tycker du att den är lika söt när jag berättar att anledningen till att den sträcker ut tungan är att tungan är för stor för huvudet och att ögonen putar ut därför att hans hjärna inte får plats i huvudet?
Ett tillstånd som kallas för syringomyeli och är ytterst smärtsamt.
Detta sjukdomstillstånd drabbar i synnerhet Cavalier King Charles Spaniel och där är det så illa att flera forskare och veterinärer vill förbjuda rasen helt och hållet.
Inte lika gullig nu eller hur?
måndag 7 januari 2013
Positiva Engelfors
I klartext,
Det går inte att råda bot på en dålig arbetsmiljö och höga sjukskrivningstal genom att låta personalen gå igenom en kurs i mindfullness.
Ej heller försvinner arbetslöshet genom coachning av den icke arbetssatta individen.
Fattigdom drabbar inte heller människor som är dumma, lata och utan initiativ utan dem som samhället utsett därtill, ingen vill vara fattig.
Dålig arbetsmiljö, arbetslöshet och fattigdom är alla politiska konstruktioner och ingen naturlag, vare sig vi vill erkänna det eller inte, och det går inte att lägga över ansvaret för att lösa dessa problem på individen som drabbats av dem och tro att de ska försvinna då och att om de inte gör det så är det individens eget fel.
Men det är ju praktiskt att göra på det viset. Billigt också.
Att det blir lite mänskligt svinn i svallvågorna, mah, what to do, liksom?
En gång i tiden var vi beredda att släppa den här idén om att det var den enskilde som rådde för hur samhället var konstruerat och fick stå sitt kast.
En gång i tiden tänkte vi att om vi inte gör barnen ansvariga för vilken familj de fötts in i utan tillgodoser deras behov och ger dem tillgång till kultur, böcker, bildning och självförtroende utanför hemmets väggar så kanske vi kan kompensera för de strukturella orättvisor vi byggt in i systemet.
Det kändes liksom schysstast så.
Nej, ingen är fattig, arbetslös eller sjuk för att de tänker negativa tankar och skulle kunna vända sin situation om de bara gaskade upp sig lite.
Det är ju på gränsen till vanföreställning om man i arbetslösheten, sjukdomen och/eller fattigdomen vägrar se sitt eget elände, håller humöret uppe och sjunger glada sånger och sen får skulden för sin situation i alla fall när den på något underligt sätt inte magiskt förändras till det bättre bara genom tankekraft.
Vi som har jobb, vi som har pengar, vi som är friska, är det för att vi använder oss av en struktur vi byggt upp tillsammans, utan den strukturen skulle vi inte vara framgångsrika.
Alltså bygger vår framgång inte enbart på vår egen förträfflighet.
Tyvärr.
Vi är inte så förträffliga som vi skulle vilja tro, vi lyder också under omständigheternas benhårda lag.
Vi har bara lite svårt att smälta att det ligger till på det viset.
Att de val som ligger öppna för oss inte ligger öppna för alla.
Det vore ju fint om det var så.
Valfritt liksom.
Alla som tror att folk ändå skulle välja fattigdom, sjukdom och arbetslöshet räcker upp en hand!
Det går inte att råda bot på en dålig arbetsmiljö och höga sjukskrivningstal genom att låta personalen gå igenom en kurs i mindfullness.
Ej heller försvinner arbetslöshet genom coachning av den icke arbetssatta individen.
Fattigdom drabbar inte heller människor som är dumma, lata och utan initiativ utan dem som samhället utsett därtill, ingen vill vara fattig.
Dålig arbetsmiljö, arbetslöshet och fattigdom är alla politiska konstruktioner och ingen naturlag, vare sig vi vill erkänna det eller inte, och det går inte att lägga över ansvaret för att lösa dessa problem på individen som drabbats av dem och tro att de ska försvinna då och att om de inte gör det så är det individens eget fel.
Men det är ju praktiskt att göra på det viset. Billigt också.
Att det blir lite mänskligt svinn i svallvågorna, mah, what to do, liksom?
En gång i tiden var vi beredda att släppa den här idén om att det var den enskilde som rådde för hur samhället var konstruerat och fick stå sitt kast.
En gång i tiden tänkte vi att om vi inte gör barnen ansvariga för vilken familj de fötts in i utan tillgodoser deras behov och ger dem tillgång till kultur, böcker, bildning och självförtroende utanför hemmets väggar så kanske vi kan kompensera för de strukturella orättvisor vi byggt in i systemet.
Det kändes liksom schysstast så.
Nej, ingen är fattig, arbetslös eller sjuk för att de tänker negativa tankar och skulle kunna vända sin situation om de bara gaskade upp sig lite.
Det är ju på gränsen till vanföreställning om man i arbetslösheten, sjukdomen och/eller fattigdomen vägrar se sitt eget elände, håller humöret uppe och sjunger glada sånger och sen får skulden för sin situation i alla fall när den på något underligt sätt inte magiskt förändras till det bättre bara genom tankekraft.
Vi som har jobb, vi som har pengar, vi som är friska, är det för att vi använder oss av en struktur vi byggt upp tillsammans, utan den strukturen skulle vi inte vara framgångsrika.
Alltså bygger vår framgång inte enbart på vår egen förträfflighet.
Tyvärr.
Vi är inte så förträffliga som vi skulle vilja tro, vi lyder också under omständigheternas benhårda lag.
Vi har bara lite svårt att smälta att det ligger till på det viset.
Att de val som ligger öppna för oss inte ligger öppna för alla.
Det vore ju fint om det var så.
Valfritt liksom.
Alla som tror att folk ändå skulle välja fattigdom, sjukdom och arbetslöshet räcker upp en hand!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)