Ingeförfäran

Den är väldigt märklig den här pepparkakshistorien.
Märkligast av allt är att den fått så stort utrymme i media.

Om vi vänder på problematiken, Samir kommer hem och är ledsen för att fröken sagt att han passar bäst som pepparkaksgubbe i luciatåget fast han hellre vill vara stjärngosse.
Min gissning är att Samirs mamma först försökt trösta honom med att "fröken menade säkert inte illa" och försökt släta över snedtrampet och besvikelsen hos sitt barn.
Möjligen skulle Samirs mamma även ringa till läraren och framföra vissa klagomål om hon vågade, men det är långt ifrån säkert.
Läraren skulle kanske då, försöka försvara beslutet att låta Samir vara pepparkaksgubbe och, om skammen var riktigt stor hos läraren, säkerligen dragit till med ursäkten om nån slags demokratisk process som beslutsunderlag, "vi har röstat om det i klassen" eller så.
Om vi nu ska kunna vända på problematiken alltså. Jag kan faktiskt inte tänka mig att en lärare skulle agera så okänsligt idag. Men för argumentationens skull säger vi det.

Att Samirs mamma då skulle vända sig till lokaltidningen eller annan nyhetsmedia för att få stöd i sin förbittring över sonens öde håller jag för osannolikt, men om hon ändå gjorde det så skulle jag, åtminstone innan i år, ha sagt att det aldrig hade tagit sig in på de redaktionella sidorna.
Möjligen som insändare.

Mios mamma, han som inte fick vara pepparkaksgubbe eftersom klassen valt bort den låten ur luciarepertoaren, vänder sig dock till media när skolans svar inte faller henne på läppen.
Det säger jag inget om, många vänder sig till media när de är missnöjda med något eftersom de flesta av oss kan räkna ut att den missnöjet gäller blir mer nervös när det kommer reportrar och ställer frågor och kanske till och med angelägen att ändra sitt beslut till klagarens favör för att slippa framstå som korkad eller whatever, än om uppbådet endast består av en arg förälder. Och då blir ju ens klagan genast mer effektiv. Så.

Det som här är intressant är att någon på berörd redaktion väljer att betrakta detta som en nyhet.
Väljer att göra samma värdering av detta som, ja, sverigedemokraterna, skulle göra.
För i botten på detta ligger förutsättningen att "man" tycker att "nu får det faktiskt vara nog, hur mycket hänsyn måste vi visa till dom där invandrarna egentligen?" "Nu får vi inte ens fira jul som vi alltid har gjort" osv och tar de förutsättningarna för givna.
Och, ger "nyheten" den vinkeln.

Är det verkligen en nyhet att en pojke någonstans i Sverige inte fått klä ut sig till pepparkaksgubbe?
Oavsett om det hade berott på att något faktiskt tog illa vid sig och upplevde det som kränkande och inte som nu ett "missförstånd".

Jag tycker att det är obehagligt att en sån här historia får så mycket uppmärksamhet men, jag blir inte förvånad över människors indignation när de tillfrågas vad de tycker om historien, den mesta journalistiken idag går ut på att väcka människors indignation.

Men än mer obehagligt tycker jag att det är att nyhetsredaktioner runt om i landen sitter som fågelholkar och spelar fascismen rakt i händerna och inte styr bort en sån här historia från nyhetssidorna med argumentet att det faktiskt inte är en nyhet utan en angelägenhet för skolan och berörda barn med föräldrar.
Såväl journalister som redaktörer och ansvariga utgivare verkar vara väldigt aningslösa nu för tiden.
Stressade.
Utan eftertanke och djupare förståelse för vad denna rapportering medför, egentligen.
Jag vet inte vad man lär ut på journalistutbildningarna idag men det där med hur redaktionens värdering av olika nyheter påverkar stämningar, opinioner och medvetenheten hos läsaren eller konsumenten kanske behöver dammas av?

Faktiskt skulle det vara en nyhet om Samirs fröken inte ruckade på beslutet att låta Samir vara pepparkaksgubbe efter klagomål för att de ju faktiskt röstat om det i klassen och Samir är ju ändå den som passar bäst som pepparkaksgubbe av alla i klassen eftersom ja, gissa?
Han har så fin brun färg.
Det skulle nämligen bryta mot lagen.

Ni vet lagen, de där förordningarna vi har att hålla oss till, som vi kommit överens om ska gälla för alla som befinner sig i Sverige, undantaget diplomaterna...

Att man måste få göra som man alltid har gjort är liksom inget hållbart argument i sammanhanget.
Och ska man vara petig så är ju julfirandet som det ser ut nu en väldigt ny företeelse.
Särskilt med tanke på att Sverige inte ens har varit kristnat särskilt länge. Ansgar ni vet. Nångång så där för tusen år sen.
Vintersolståndet, däremot, torde mänskligheten ha firat sedan mänskligheten uppstod.
Om man nu vill vara traditionell.

Men jag tror inte att det är det det handlar om.
Tyvärr.