Nationernas Förbund

På det stora hela anser jag att idén med nationer nog har överlevt sig själv.
Och ja, jag vet att det är en radikal ståndpunkt, men fundera lite på det.
Nationer (liksom religioner) drar sig inte från att begå vilka ohyggligheter som helst för att, ja, jag vet inte riktigt varför?
För att här i vårt land har vi alltid haft det såhär och då ska vi ha det såhär jämt, oavsett vad som sker runt omkring, och då har vi rätt att göra vad som helst för att vi ska kunna fortsätta ha det så här, även om det innebär att vi slaktar ett helt land?
Som inte får bli arga på oss för att vi har slaktat dem eftersom vi ju ska ha det såhär!
På vilket sätt är det inte en fascistisk princip?
Vi har mer rätt att ha det bra än ni, för att vi bor här och betalar skatt här.
Fascism.
Det är i och för sig inte så konstigt att vi tänker så eftersom hela västvärlden är byggd på den principen.
Ta vilken kungasläkt som helst, någonstans i historien har de, med våld, tagit makten och kronan och sedan förbjudit alla andra att göra samma sak.
Diktaturer, war lords, what have you, alla gör de samma sak, använder överlägset våld för att ta makten och förbjuder sen den metoden. (Och alla andra metoder också för den delen.)




Det är ingen naturlag att vi ska ha det lugnt och skönt i Sverige för att vi vill det. I synnerhet inte om det inte går att genomföra på något annat sätt än att bomba något annat land sönder och samman.
Om vi inte vill att ohyggligheterna ska komma hit får vi fan se till att de inte sker där borta heller.

Rädsla gör oss dumma, ociviliserade, eftersom den kopplar ur våra högre hjärnfunktioner som vi använder för konsekvensanalys, impulskontroll och övervägda beslut och får oss att vilja slåss, fly eller spela döda.
Inget av dessa alternativ, slåss, fly, spela död, löser problemet med terrorism, krig och svält på ett permanent sätt.
Det behövs helt andra åtgärder för det.
En del av dessa kanske känns kontraintuitiva som att satsa resurser på återvändande krigare för att "avprogrammera" dem, större religiös närvaro i områden med potentiell rekryteringsbas, större öppenhet och inkludering. (Välutbildade Imamer, alltså, när det gäller Daesh-rektrytering eftersom de ju inte kommer att lyssna på någon annan och ja, fan vet vad som skulle bita på "Vit-Makt(ish)-jepparna" som bränner ner asylboenden och massakrerar SSU-ungar osv. Kalle Anka? Karl XII?)

En sak står klart, i de områden där de mänskliga rättigheterna inte upprätthålls och slås vakt om, där myndigheterna inte går att lita på och demokratiska val och processer saknas, där gror den våldsbejakande extremismen som ser terrorism som en vettig väg att få som man vill.

Jag kommer osökt att tänka på ett skeende i Margit Sandemos "Sagan Om Isfolket" där pesten kommer till byn.
Drängen Klaus skyndar sig hem och barrikaderar sig och sin familj i sin lilla stuga och sitter sen med fingrarna i mun och hoppas att pesten inte ska komma och knacka på hans dörr.
Tengel Den Gode, hans barnbarn, en piga och en ung djäkne ger sig ut på bygden och besöker de sjuka där de rensar upp så gott det går, bränner smittsamma kläder, skurar hus och folk och bjuder på en sup. Gör sitt bästa för att pesten inte ska spridas och sörjer för de som drabbats med risk för sina egna liv.

Låt oss inte sitta med fingrarna i mun och hoppas på att ondskan ska passera oss, låt oss gå ut och hjälpa.

Och låt oss framförallt slå vakt om de mänskliga rättigheterna, här, på hemmaplan.
När Säpo går ut med en massa svammel på en presskonferens, var rädda men var inte rädda, kan man ju ge sig på att massövervakning står på agendan, och mycket riktigt, dagen efter ger statsministern beskedet att massövervakning nu får grönt ljus och att asylrätten ska begränsas och bluttan blä.
Fly, fäkta, spela död.
Grogrund för våldsbejakande extremism.
De värsta terrordåden i Norden har inte begåtts av islamistiska grupperingar utan av blonda, blåögda, nordiska män.

Att döda en massa människor är inte det primära syftet med terrorism.
Målet, vinsten, är det som terroristen räknar med ska komma efteråt.
Ändrade asyllagar, massövervakning, misstänkliggörande av individer, demonisering, krig, bomber, vatten på sin kvarn.
Ni är djävulen, vi är det bättre alternativet. Titta bara!

Jag tror att vi behöver hitta en ny idé att förhålla oss till, som ser till att alla människor, alla individer, är trygga och säkra.
Inte nationer.
Kan vi åtminstone prata om det?







Och, P.S. Sverige är ett av Europas mest glesbefolkade länder, självklart har vi plats med fler!
Vi måste bara bygga mer hus, fler vägar, längre järnvägar, utbilda fler lärare, läkare och sjuksköterskor och ta vara på de som redan finns! Snacka om drag under galoscherna. Samhällsekonomiskt sett.

Trångt

Det är för sorgligt att vi inte verkar kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Att vi vill rita med tjocka kritor när vi skulle behöva tunna, fina, färgpennor för att kunna ge en rättvis bild.
Det tar längre tid förstås, och är betydligt svårare, men...

Att inte låta chock och ilska styra våra beslut utan eftertanke och logik.

Jag kan inte låta bli

Att fundera på hur en del människors ovilja, eller kanske är det olust, inför flyktingsituationen är konstruerad.
Jag får intrycket att det mest handlar om en irritation, nästan, över att bli störd i sitt vardagspussel.
Att om bara inte flyktingarna kom hit så skulle man kunna fortsätta leta efter den perfekt rostade kaffebönan, bråka om ordet hen, tycka det är förjävligt att ungarna inte får sjunga pepparkakegubben på dagis och klaga på bostadsbristen och välfärdens förfall men inte vilja höja skatten och betala för att återställa den.
Att inte få göra det, ifred.
Att dom bara har mage att komma hit med sin verklighet och knacka på och ha det eländigt när jag fan har betalat skatt i hela mitt liv för att få sköta mitt enligt mitt eget huvud.
Som om det är därför vi betalar skatt, för att slippa bry oss, slippa veta, låta nån annan ta hand om det där.
Och visst, det kanske funkade så när socialdemokratin skötte vårt samvete åt oss, men de senaste 20 åren har vi ju ägnat oss åt att fokusera på hur kollektivet ska underlätta individens frihet, individens ansvar, individens möjligheter och helt struntat i att fundera på vad individens roll har för betydelse för kollektivet.

Källa: Aftonbladet

Eller för den delen om vi ska ha nåt kollektiv överhuvudtaget.
Vilket vi liksom måste vare sig vi vill eller inte.
Faktiskt.
Alternativet är att dräpa alla andra utom dig själv eller din familj och mja, är det verkligen en så bra idé, alltså?
Kanske bara är jag, men det är lite Hitlervarning på det, tycker jag.
Och direkt otrivsamt för alla.
Och, inaveln...
Brr.

Simon Anholt tror, och jag är benägen att hålla med honom, att vi måste hitta stora, globala, gemensamma lösningar på vara små, enskilda och nationella problem.
Så länge vi fokuserar på vi och vårt i stället för oss och allas så kommer vi att trampa runt i samma hjulspår och orättvisorna fördjupas.
Människor har ställt till det, människor kan lösa det.
Det krävs bara vilja.
Tiden när vi kunde säga, inte mitt problem, lös det ni, det är er det angår, är förbi.









Det man vill, eller i alla fall det man tror man vill, är att någon ska kliva fram och peka med hela handen och säga:
"Ok, nu gör vi så här, flyktingar hitåt, bussar ditåt. Pengar till skola, vård och omsorg, bättre för alla, utan skattehöjningar, och vi ska bygga en miljon bostäder som de som behöver dem mest har råd att bo i, sätt igång."

Någon som tar ansvar och visar en väg ut.
Jag är inte alls säker på att det är det vi borde göra.
Kanske ska vi vara oändligt tacksamma för att vi har en statsminister som inte tar tillfället i akt att stärka sitt personliga varumärke utan är ganska osynlig.
Kanske behövs det för att kunna få till stånd breda lösningar både nationellt och internationellt?
Jag vet inte.
Jag vet bara att djupa brösttoner gör sig bäst på operasångare och diktatorer.
Inte i kompromisser och gemensamma lösningar.
Kan vi enas om det?

Om vi inte kan det, måste vi börja om och hitta en lösning som alla är smått missnöjda med men ändå kan leva med.
Det duger inte att jamsa med och säga "Jaja, gör som ni vill" och sen gå hem och motarbeta beslutet i allt man företar sig, eller åka ner till Grekland och dela ut lögnaktiga flygblad på eget bevåg för att man har storhetsvansinne och tror sig bli herre på täppan genom magiskt tänkande.
Då beter man sig som en liten pissmyra som lider av passivt aggressivt beteendemönster.
Och/eller av grandios självbild.
(You can google it.)

"Jag har nog med mitt."
ALLA har nog med sitt.
Det får vara nog med det nu.
Väx upp.