Intressant fenomen

Första gången som jag verkligen blev medveten om det var 1998 när Lisa Ohlins film "Veranda för en tenor" hade haft premiär.
Det var Lisas långfilmspremiär och den guldbaggenomierades och huvudrollsinnehavaren Krister Henriksson vann också en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Filmen var framgångsrik och Lisa intervjuades överallt och lyftes upp som en Bra Kvinnlig Regissör.
Det finns ju inte så många...
Men det jag minns mest är att hon ständigt fick frågan varför hon, som kvinnlig regissör, valt att som första långfilm skildra män och inte kvinnor?
Hon var ju kvinna?
Och filmer om män finns det ju så gott om?
Underförstått; hade inte hon som kvinnlig regissör ett ansvar att berätta kvinnliga historier om kvinnor nu när hon ju fått ynnesten att berätta något överhuvudtaget? Bli ett språkrör för alla kvinnor överallt, typ?

Och jag tänkte, den frågan får aldrig manliga förstagångsregissörer.
Det ansvaret vilar inte på manliga förstagångsregissörer.
Manliga förstagångsregissörer behöver inte heller visa att män kan göra film generellt. De behöver bara visa att de som individ kan göra film och om de inte lyckas göra en suverän film första gången de försöker så får de troligtvis ändå göra en till. Eftersom det var ju första gången de försökte och "man kan ju se att han har talang".
Om kvinnor misslyckas, i filmbranschen, den bransch jag känner till bäst, så kan kvinnor inte göra film. Alla kvinnor. Inte bara den kvinnan.
Det har förbättras sen 1998 det har det, men jag tycker fortfarande att fler borde kämpa för kvinnors rätt att göra minst tio skitfilmer precis som männen utan att de riskerar kommande finansiering.

Hur som helst, kvinnliga konstnärer, inte bara Lisa Ohlin, påläggs ofta ansvaret för att berätta alla kvinnors historia samt om de har verkligt otur även väga in männens sida av det hela.
Kvinnliga konstnärer verkar inte ha samma självklara rätt att utgå från sitt eget, högst individuella perspektiv och välja de historier, karaktärer eller ämnen som intresserar dem, säger dem nånting, ger dem något att berätta.
Vilket all konst oavsett yttring egentligen handlar om. Konstnären visar oss sitt subjektiva perspektiv på vad det nu vara månde och vill få oss, som publik, att känna och reagera på det.
Fast jag tycker det är absolut mest förekommande som fenomen inom film- och tv-sektorn.
Att bli ställd till svars.

Ytterst sällan får manliga konstnärer bära ansvaret för att berätta historier utifrån alla perspektiv.
Men nu har det hänt.
I en debattartikel i DN tycker historikern Sara Edenheim att Jonas Gardells bok och tv-serie "Torka aldrig tårar utan handskar" visar ett förenklad och missvisande bild av aids där de kvinnor som dör som flugor idag inte har någon röst.
Häpp!
Jonas Gardell påförs alltså ansvaret att ge en heltäckande bild av aids och aidssjuka från start till slut.
Av en kvinna som studerar genus bland annat.
Fascinerande.
Det kan ju inte ha undgått någon att Jonas Gardell är homosexuell.
Och jag tänker att det är därför han påförs detta ansvar. Eftersom jag inte har upplevt att det någonsin görs på manliga konstnärer. Manliga heterosexuella konstnärer.
Men eftersom Gardell nu råkar tillhöra en minoritet, vilket även kvinnliga konstnärer gör i konstnärsvärlden, så får han ge röst för alla homosexuella inklusive de lesbiska kvinnorna som ju inte smittades av aids och dog, då när det begav sig och aids kallades för bögpesten, utan bara kunde stå vid sidan av och se sina vänner dö.
Jonas Gardell är inte en lesbisk kvinna. Han är en manlig bög. Med ett bögperspektiv på en period som han genomlevde och befann sig mitt i.
Jag tycker inte det är orimligt att han berättar SIN historia. Utifrån sitt perspektiv. Som en konstnär bör.
Precis som vilken man som helst.

För jag tror att en heterosexuell man hade valt att svara på ett sådant påhopp att; Ja, men nu har jag valt att berätta den här historien eftersom det är den som står mig närmast.
Om han ens hade fått den frågan.
Det är tveksamt.

Jag skulle önska att alla som uttrycker sig konstnärligt oavsett kön, etnicitet, ålder eller sexualitet fick lov att uttrycka sitt perspektiv utan ansvar för alla andras.
Eller att alla ställdes till svars för allt.
Antingen eller.
Om man nu på allvar vill förändra den patriarkala strukturen i samhället.
Annars kan man ju fortsätta precis som vanligt.
Det väljer man ju själv hur man gör.



(Jo, jag vill ju påpeka att ingen medvetet gör skitfilmer. Alla som gör film gör sitt allra bästa för att filmen ska bli så bra som möjligt. Men ibland blir det inte bra i alla fall. Ibland blir det skit. Det bara är så. Väldigt sällan är det meningen. Det bör man ha i åtanke.)