Rabarber

Antingen har vi perspektivet att alla ska ha den vård de behöver eller så har vi perspektivet vi ska ge så mycket vård vi kan till en viss gräns uppsatt ifrån att vi ska tjäna på det rent ekonomiskt.
Det är två helt skilda saker.
Det ena går att mäta ekonomiskt; gick vi med vinst eller förlust i år i vården?
Det andra går inte det.
Hur mäter man att människor fått den vård de behöver?
Hur bryter man ner det i debet och kredit?

När det gäller offentlig verksamhet är det, tycker jag, helt poänglöst att prata om monetära vinster och förluster.
Då har man blandat äpplen med bananer och förväntar sig att de ska se likadana ut.
Då har man glömt principen för skillnaden mellan offentlig och kommersiell verksamhet.
I offentlig verksamhet har man att bedöma vilket behov medborgarna har och hur mycket det kommer att kosta och sen försöka möta det behovet på bästa möjliga sätt utan att använda mer resurser än man har att tillgå. Punkt.
I kommersiell verksamhet har man att besluta hur låg nivå av sin tjänst eller produkt man kan lägga sig på till så hög kostnad som möjligt för att få ut så stor vinstmarginal som möjligt utan att produkten eller tjänsten blir osäljbar eller oattraktiv för konsumenten. 

Men det här verkar vi ha glömt.
Därför tycker jag också att det är korkat att ta in "kompetens från näringslivet" i kommunala eller landstingsägda verksamheter.
För de kan bara en sak, att besluta hur låg nivå verksamheten ska lägga sig på för att få ut så stor vinstmarginal som möjligt. Vilket helt saknar relevans i det offentliga. Egentligen.
För om du går med vinst i tex en kommunal verksamhet ett år så kommer du att få mindre pengar att röra dig med nästa år.
För då har du visat på att du har en obalanserad budget.
Och vinsten du gjorde förra året kommer inte att följa med in i detta år utan slukas av en annan avdelning som gick med förlust.
Det här är ett ofog som borde få ett slut genast.
Men det kommer det inte att få så länge vi envisas med att blanda fruktsallad av vår offentliga sektor.
Nej, det blir varken hackat eller malet.

Det är en illusion att offentlig verksamhet ska kunna mätas med hjälp av ekonomiska indikatorer.
Det går inte att mäta ekonomiskt att Vera har fått den vård hon behöver eller att Agnes lärt sig läsa.
Eftersom resultatet är att Vera har fått den vård hon behöver och Agnes har lärt sig läsa.
Det vi kan konstatera är att det har kostat så här mycket.
Och vi kan fråga oss om vi tycker att det är värt så mycket pengar?
Men det är inte samma sak.
Och att låtsas att det är det är att smita från ansvaret.
För i grund och botten handlar (tex) en kommunal budget om att vi gör en bedömning huruvida vi tycker att det är värt det, eller inte.

Och att göra om verksamheter till offentligt ägda bolag förändrar inte det. Inte egentligen.
Men då blir det helt plötsligt mer relevant att tala om man har uppnått de ekonomiska målen eller inte.
Och då försvinner helt plötsligt målet att Vera ska få den vård hon behöver och Agnes ska lära sig läsa.
Då är balansräkningen det viktiga.
Så här många människor har fått såhär mycket vård för såhär mycket pengar.
Inte att med till varje buds stående medel möta medborgarnas behov.
Det som är samhällsekonomiskt viktigt.
Samhällsekonomiskt som i att det är bra för ett samhälle att så många som möjligt fungerar så bra som möjligt.
Ur ett rent mänskligt perspektiv.
Och för freden.
För mänskligheten i stort liksom.

Vilket inte automatiskt gör det till något bra för tillväxtperspektivet. Eftersom det inte automatiskt leder till att människor producerar mer, tillverkar mer och konsumerar mer. Det som tillväxt är beroende av.
Men kanske inte mänskligheten. Egentligen.