Jag skulle vilja dela upp problematiken som framkommit i och med #metoo i två delar som får representeras av Adam Vanligsson och Janne Maktman.
Adam Vanligsson är du.
Janne Maktman är Harvey Weinstein mfl.
Det Adam och Janne har gemensamt är t o l k n i n g s f ö r e t r ä d e, vilket beskrivs alldeles ypperligt av Matthew Rimski i hans blogginlägg här.
Hur Janne och Adam kan, genom sin suveräna objektivitet, avfärda vad helst som sker med kvinnor och barn som överdrivet eller inte så farligt.
Nu är ju varken Janne eller Adam objektiva egentligen, vi människor är erkänt dåliga på det, det är därför vi har statistik, men Janne och Adam och världen i stort anser generellt att vita män är bäst på objektivitet när det gäller mest allt.
Alla andra har en agenda.
Och är sålunda diskvalificerade som sanningssägare.
Problemet med Adam Vanligsson är att han är gränslös.
Han har uppfostrats till det och positiv förstärkning har gjort att det aldrig egentligen blivit några mer allvarliga konsekvenser av hans gränslöshet än att han fått ligga.
Precis som det inte finns några rasister så finns det heller (fram tills metoo i alla fall) inte särskilt många sexuella trakasserare.
Det handlar dels om självbild, men även om hur det sexuella våldet beskrivs.
På frågan: "Tror du att du nånsin skulle våldta en annan person?" svarar nog de flesta nej, men "Om du efter en blöt utekväll finner dig i säng med någon som är otroligt berusad och ni har flörtat hela kvällen, skulle du ligga med den personen då, även om hen kanske inte är helt medveten om vad som händer?"
"Jag har inte fattat att det var så här jävla illa." som Martin Timell uttryckte det.
Att Janne Maktman har fått hålla på i decennier och svina sig är både enklare och svårare att förstå.
Enklare, eftersom även Janne Maktman varit en Adam Vanligsson från början och fått med sig, ska vi säga, unkna värderingar.
Svårare, eftersom så många hållit honom om ryggen så länge.
Svårare, eftersom så många kvinnor gjort ett överslag och kommit fram till att detta är nog priset jag måste betala för att få göra det jag drömmer om att göra, när mitt hårda arbete inte räckt längre än att jag sitter på ett hotellrum med ett svin som kan förgöra mig om han inte får som han vill.
Svårare, eftersom många av offren behöver jobbet, behöver erfarenheten. I synnerhet i branscher där alla anställningar är tidsbegränsade, svårerövrade och hett eftertraktade.
Svårare eftersom INGET produktionsbolag eller tvkanal eller offentlig finansiär är beredda på att ta den kostnaden, slänga de pengarna i sjön, dra ur proppen på en hel- eller halvfärdig produktion bara för att en av nyckelpersonerna svinat sig med produktionssekreteraren.
Inte ens i Sverige.
Jag vet detta eftersom jag tog upp det här problemet med Svenska Filminstitutet för en sådär tio-femton år sedan.
Vad gör vi, som finansiärer, med de produktioner där någon svinar sig så illa att det rimliga vore att avbryta produktionen, ge personen i fråga sparken och eventuellt behöva ta om allt från början?
Hostar upp mer cash?
Fördömer i hårda ordalag?
Hotar med svartlistning?
Låtsas som ingenting?
Producenten sitter som i en rävsax. Inte bara är hen ansvarig för arbetsmiljön under produktionen, där allmänt svineri skulle kunna tänkas sortera under, hen är även ansvarig för att leverera det utlovade materialet, på utsatt tid, till utsatt kostnad.
Eller riskera hela sitt renommé, aldrig få finansiering igen och bli ansedd som ett tröttsam jävel som är och petar i oegentligheter. Osmidig. En paragrafryttare. Troublemaker.
Då är det givetvis lättare att bara byta ut produktionssekreteraren.
Och låtsas som ingenting.
Ska alla dessa människor som jobbat så hårt med den här filmen/tv-programmet/utställningen/föreställningen/produktutvecklingen/dataprogrammet/tegelframställningen behöva straffas för att en liten kontorsråtta inte kan ta ett skämt?
Det är det som är frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar