Sömsmån

"Inget utrymme för höga löneökningar i nya avtalet" hävdar företrädare för samtliga sektorer inom Svenskt Näringsliv.

Fel.

Inget utrymme för ökad aktieavkastning, vinstuttag och bonusar till "viktiga nyckelkompetenser", chefer alltså tycker man vore rimligare att hävda.
Men det är det aldrig nån som gör.
Det utrymmet verkar nämligen aldrig krympa. Tvärtom ökar det från år till år.
Mysko?
Nja, som en av herrarna i Dokument Inifråns program Lönesänkarna så fint uttryckte det; Sverige var ju för jämställt på sjuttiotalet.
Eftersom de viktiga ägarna är viktigast och det är så viktigt att viktiga människor ska vara rikare än de oviktiga människorna för de viktiga driver ju tillväxten genom att göra viktiga investeringar för sina vinster och det är ju jätteviktigt för ekonomin.
Men, de gör ju inga investeringar?
Nä, men de ska kunna göra investeringar, det är jätteviktigt för annars går ekonomin i stå!


På sjuttiotalet hade löntagarna en snäppet större del av tillväxtkakan.
Nu är vi nere på samma nivå som 1910.

1910.

Produktiviteten har aldrig varit högre, färre människor tillverkar och producerar fler saker och tjänster än någonsin tidigare. Men löneandelen, den är lika liten som på 1910-talet.
Vart tar pengarna vägen?
Ner i ägarnas fickor.
Igen.

En gång i tiden var det därför socialdemokratin kom till,
" Inledningsvis sägs att partiet till skillnad från andra partier eftersträvar en total omdaning av samhällets ekonomiska organisation, där produktionsmedlen efter hand skall övergå i samhällelig ägo."

Kanske dags att damma av delar av det gamla punktprogrammet igen, Löfven, istället för att leka Moderaterna Light?

Om inte nu, när? Om inte du, vem?

I alla områden i livet underkastar vi oss en övergripande norm för vad vi anser är rätt och fel.
Vi kallar det för moral och etik, det som leder våra liv och guidar våra beslut om ditten och datten.
Alla är inte överens om allt, men de flesta är överens om att vi inte ska döda varandra, bruka våld mot varandra i onödan, stjäla från varandra eller dra nytta av en utsatt människa i sin svagaste stund.
Vi tycker inte att det är rätt.
Kanske för att det utgör grundbulten i alla religioner och livsåskådningar runt om i världen, kanske för att vi helt enkelt är människor som byggt vår värld med hjälp av samarbete och omtanke.
Jag vill tro det senare.

Detta är sant när det gäller alla överväganden vi gör som människor, utom, de ekonomiska.
Ingen i Sverige skulle komma på tanken att begära av en annan svensk att den skulle arbeta tio timmar om dagen, i ett tungt, skitigt jobb för två kronor i timmen.
Varför tycker vi att det är rimligt att någon annan gör det, någon annanstans?
Arbetet är inte mindre tungt och mindre skitigt för att någon annan gör det någon annanstans, men nu är det helt plötsligt ok att bara betala två kronor i timmen?
Hur man än vrider och vänder på det så kan det här aldrig bli rätt, moraliskt sett.
Det är ett jävla utsugeri helt enkelt.

Dessutom kommer det inte att hålla i längden. Inte minst för att de fattiga länderna kommer att komma i kapp väst och kräva bättre löner när de får det bättre och kan börja betrakta sin omvärld och inse att det inte är rimligt.
Miljömässigt är det inte heller hållbart.

Mat, kläder, bostäder, el och vatten kommer mänskligheten alltid att behöva.
Om vi tänker bort det ekonomiska intresset för en liten stund, tänker bort att det nånstans i det här ska finnas någon som tjänar pengar på det, mycket pengar också, så kan man skönja en alternativ lösning på mänsklighetens problem.
Där man ser till hela värdet en verksamhet kan ha, inte bara det ekonomiska, utan för miljön, för individen, för samhället, för freden.
Där man inte bara tar hänsyn till att den ekonomiska vinsten ska bli så stor som möjligt, utan att den samhälleliga, mänskliga, miljömässiga vinsten ska väga tyngst.

Men det kräver att vi sätter människan i centrum, inte pengen.
Och det kommer de som håller i pengen inte att gilla eller ens tycka är möjligt.

Så som inte jag gillar eller tycker att det är möjligt att polarisen smälter, eller att 870 MILJONER människor i världen svälter, fortfarande.
Och jag anser mig ha moralen på min sida.
Man ska inte vara egennyttig utan dela med sig och man ska inte förstöra för andra utan vara hjälpsam, det fick jag lära mig när jag var barn.
Det fick vi alla, i hela världen, lära oss när vi var barn.

Så varför är inte det rätt längre, nu när man är vuxen?

Vi måste släppa tron på att det är den ekonomiska tillväxten som ska frälsa världen, det kommer den inte att göra, för den saknar moral.
Den kommer alltid att välja det alternativ som ger störst vinst, oavsett om det förstör naturen för all framtid eller utnyttjar människors svaghet i rena farten, det har den bevisat gång på gång, eftersom den saknar känsla för rätt och fel.
Men det gör inte vi.

Percy Nilegård

The man, the myth, the concept.

Rättvisans förkämpe, sanningens försvarare, räddaren i nöden, den vandrande vålnaden.
Är det inte dags att vi gör upp med den här idén om den ensamme hämnaren som gör gott där samhället inte förmår?
Där det inte behövs någon rättegång eller ens rättsstat för att skipa rättvisa utan enbart en ensam mans övertygelse och handlingskraft?
Kan vi inte lämna den här romantiska, tysta, starka, hjälten bakom oss och få ett nytt ideal?
Som bygger på samarbete, kommunikation och omtanke?

Så kanske vi slipper norska tokdårar och missnöjda näthatare som blir allt mer övertygade om att ansvaret helt och hållet vilar på deras axlar om något ska förändras i samhället och att de ensamma äger sanningen om sakernas tillstånd?

Kanske är det bara jag, men min upplevelse är att vi översköljs av den här idealbilden i allt högre utsträckning.
Tv-serie efter tv-serie, film efter film med en manlig enstöring on a mission, utanför lagen men med ett hjärta av guld.
Är det här verkligen bra förebilder för våra unga män?
För att låna en frågeställning som oftast bekymrar oss när det gäller unga flickor, rosa, Britney Spears och promiskuitet annars.

Jag tycker faktiskt inte att det verkar så.

Pretty in pink

Jag gillar rosa. Tycker rosa är en fin färg. Jag har gärna rosa på mig och saker som är rosa.
Men den har inte alltid varit oproblematiskt för mig.
Min rosaromans.
När jag var barn så hade jag känslan av att det inte riktigt var bra att gilla rosa.
Att det var bättre att gilla till exempel blått.
Ungefär som den här lilla tjejen.

Nu, som vuxen, kan jag göra den analysen att det fanns en misstro mot det flickaktiga, mjuka, fjolliga och en föredragen riktning mot det starka, kompetenta, framgångsrika, manliga, ta-för-sig-tänket i stället.
Som då stod i motsats till det rosa gulliga och gjorde det till mindre värt.
Att det var bra att som tjej sträva efter att vilja bli brandman men inte så bra att vilja bli barnsköterska om man säger så.
Och som barn vill man gärna göra det som möts av godkännande och beröm, även om det är tyst och inte uttalat.
De flesta vuxna också, för den delen.
Fanny Ambjörnsson beskriver den här saken mycket bättre än jag, i boken Rosa - den farliga färgen.

Jag är också märkligt ambivalent till hela "Shrink it and pink it"-tendensen. Som i korthet går ut på att ta en redan befintlig produkt, göra den mindre och rosa och försöka kränga den till kvinnor.

Här är ett annat horribelt exempel.

                                          Foto: Anna Svensson




Det här känns ju bara som en rätt trist och fantasilös idé där man liksom inte orkat tänka efter och anstränga sig lite. B-marknadsföring helt enkelt.

Men å andra sidan, som kvinna har jag inga problem med att köpa mindre, rosa pennor om jag nu skulle ha lust eller helt vanliga, fullstora pennor i fall jag hellre vill ha sådana.
En man däremot. Han skulle nog tveka.

Jag vet faktiskt inte varför jag blir så upprörd över detta, för egentligen tydliggör det ju bara att de flesta produkter riktar sig till män. Det är mannen som är normkonsumenten och kvinnan som är ny som konsument. Och det har ju inte varit sant de senaste femtio åren i alla fall.
Är det för att jag fortfarande försöker få godkännande från omgivningen genom att tycka att blått är bättre än rosa och brandmän är bättre än barnsköterskor?
Att jordgubbssmakande tjejsprit är sämre än finkeldoftande killexplorer?

Hur kvinnofientligt är inte det?