Chariots of fire

Darra månde männen som står med byxorna nere och snorren i hand.
Världen har skiftat.
Åtminstone i teorin.

Kanske är det här det tillfället då kvinnorna helt plötsligt bara brände förbi på ytterspår och...


via GIPHY

...Alexander Bard ba': WTF? Det är ju inte såhär världen är konstruerad, har jag ju sagt!

Kanske rör vi oss mot en värld där kvinnor, gamla som unga, inte längre automatiskt rationaliserar bort tveksamt manligt beteende och med kraft måste tvinga sig själva att omvärdera det de varit med om för att inse att det inte var ok, det som hände.
Va, har jag?
Jamen, du berättade ju för mig om hur du var tvungen att springa ifrån den där snubben som inte lämnade dig i fred vid korvmojen och lura bort honom genom att ta fel ingång och springa ner i källaren som var låst och smyga upp i din egen portgång.
Jamen, du berättade ju för mig hur du lyckades ta dig ut ur den där bilen genom att få hans förtroende att sitta och leka med fönsterhissen och sen klämma dig ut genom bilfönstret och tokspringa som en galning.
Jamen, du berättade ju för mig om den där killen som bara INTE gav sig när ni övernattade tillsammans ett helt gäng på annan ort och du löste problemet genom att byta sovplats och tränga ner dig i din tjejkompis säng.
Jamen, du berättade ju för mig att om du dör, så kommer åtminstone jag att veta vem som gjorde det.
Nämen, det hände ju ingenting?

Kanske rör vi oss mot ett samhälle där unga kvinnor inte längre översköljs av förmaningar om hur de ska bete sig, vara klädda, tänka på, för att inte råka illa ut.
Där förmaningarna i stället riktas till de unga männen: lägg inte ut lättklädda bilder på din flickvän på nätet, drick inte för mycket så du hamnar i en situation där du inte kan avgöra om ni verkligen är överens, betrakta inte världen som ditt ostron där allt är ditt att bruka som du ser lämpligt.
Ett samhälle där även män fattar att dina rättigheter slutar där mina börjar.

Kanske slår patriarkatet tillbaka och stiftar sylvassa lagar för att omöjliggöra spridning av svineriskyldiga i sociala medier nu när #metoo har gått för långt. 

Näthat, schmäthat. En slyna är en slyna.

Men en gris förtjänar inte att bli kallad gris! 

Det är neurotiskt förtal!

Oddsen är i och för sig noll gånger pengarna att svinerianklagelser kommer att anses mycket mer allvarligt än hot om våld, hämdporr och allmän nätförföljelse av kvinnor ses som. Det går inte göra nånting åt. Tydligen.

Individens frihet!

Men, kanske rör vi oss mot en värld där den som får mest skit är den som faktiskt dabbat sig och inte den som påpekar det.

Oavsett om det gäller sexism eller rasism. Jag låter Noah förklara. 

Det går alltid hoppas.

The silence of the lambs

Jag skulle vilja dela upp problematiken som framkommit i och med #metoo i två delar som får representeras av Adam Vanligsson och Janne Maktman.
Adam Vanligsson är du.
Janne Maktman är Harvey Weinstein mfl.

Det Adam och Janne har gemensamt är t o l k n i n g s f ö r e t r ä d e, vilket beskrivs alldeles ypperligt av Matthew Rimski i hans blogginlägg här.
Hur Janne och Adam kan, genom sin suveräna objektivitet, avfärda vad helst som sker med kvinnor och barn som överdrivet eller inte så farligt.
Nu är ju varken Janne eller Adam objektiva egentligen, vi människor är erkänt dåliga på det, det är därför vi har statistik, men Janne och Adam och världen i stort anser generellt att vita män är bäst på objektivitet när det gäller mest allt.
Alla andra har en agenda.
Och är sålunda diskvalificerade som sanningssägare.

Problemet med Adam Vanligsson är att han är gränslös.
Han har uppfostrats till det och positiv förstärkning har gjort att det aldrig egentligen blivit några mer allvarliga konsekvenser av hans gränslöshet än att han fått ligga.
Precis som det inte finns några rasister så finns det heller (fram tills metoo i alla fall) inte särskilt många sexuella trakasserare.

Det handlar dels om självbild, men även om hur det sexuella våldet beskrivs.
På frågan: "Tror du att du nånsin skulle våldta en annan person?" svarar nog de flesta nej, men "Om du efter en blöt utekväll finner dig i säng med någon som är otroligt berusad och ni har flörtat hela kvällen, skulle du ligga med den personen då, även om hen kanske inte är helt medveten om vad som händer?"
"Jag har inte fattat att det var så här jävla illa." som Martin Timell uttryckte det.

Att Janne Maktman har fått hålla på i decennier och svina sig är både enklare och svårare att förstå.
Enklare, eftersom även Janne Maktman varit en Adam Vanligsson från början och fått med sig, ska vi säga, unkna värderingar.
Svårare, eftersom så många hållit honom om ryggen så länge.
Svårare, eftersom så många kvinnor gjort ett överslag och kommit fram till att detta är nog priset jag måste betala för att få göra det jag drömmer om att göra, när mitt hårda arbete inte räckt längre än att jag sitter på ett hotellrum med ett svin som kan förgöra mig om han inte får som han vill.
Svårare, eftersom många av offren behöver jobbet, behöver erfarenheten. I synnerhet i branscher där alla anställningar är tidsbegränsade, svårerövrade och hett eftertraktade.
Svårare eftersom INGET produktionsbolag eller tvkanal eller offentlig finansiär är beredda på att ta den kostnaden, slänga de pengarna i sjön, dra ur proppen på en hel- eller halvfärdig produktion bara för att en av nyckelpersonerna svinat sig med produktionssekreteraren.

Inte ens i Sverige.
Jag vet detta eftersom jag tog upp det här problemet med Svenska Filminstitutet för en sådär tio-femton år sedan.
Vad gör vi, som finansiärer, med de produktioner där någon svinar sig så illa att det rimliga vore att avbryta produktionen, ge personen i fråga sparken och eventuellt behöva ta om allt från början?
Hostar upp mer cash?
Fördömer i hårda ordalag?
Hotar med svartlistning?
Låtsas som ingenting?

Producenten sitter som i en rävsax. Inte bara är hen ansvarig för arbetsmiljön under produktionen, där allmänt svineri skulle kunna tänkas sortera under, hen är även ansvarig för att leverera det utlovade materialet, på utsatt tid, till utsatt kostnad.
Eller riskera hela sitt renommé, aldrig få finansiering igen och bli ansedd som ett tröttsam jävel som är och petar i oegentligheter. Osmidig. En paragrafryttare. Troublemaker.
Då är det givetvis lättare att bara byta ut produktionssekreteraren.
Och låtsas som ingenting.

Ska alla dessa människor som jobbat så hårt med den här filmen/tv-programmet/utställningen/föreställningen/produktutvecklingen/dataprogrammet/tegelframställningen behöva straffas för att en liten kontorsråtta inte kan ta ett skämt?

Det är det som är frågan.

The day the earth stood still

Det gick en stilla bävning genom världen igår. Massiv, men stillsam.
Det som ekade högst var dock den manliga tystnaden.
Inte ett pip hördes.
Av alla mina manliga facebookbekantskaper var det en (1) som överhuvudtaget kommenterade saken.

Det finns en scen i The Handmaid’s Tale som ger mig samma känsla som jag många gånger fått tillsammans med mina manliga vänner när jag försökt påvisa en orättvisa eller en skarp situation, nämligen när June kommer hem och berättar för sin make att hon inte längre är tillåten att arbeta utanför hemmet och att HAN har getts kontroll över alla hennes ekonomiska medel och han, istället för att bli upprörd och riva upp himmel och jord, vilket hon och jag förväntar oss, bara rycker lite på axlarna och inte tycker att det är så där jättefarligt, han kommer ju att ta hand om henne. Så hon behöver ju inte oroa sig. Han är ju en schysst snubbe, ju. De är ju för sjutton gifta.

Jag vrider mig i olust när jag ser det här. Olust för att det är så bekant. Olust för att jag inte kan direkt peka på en specifik sådan situation utan bara minns känslan.
För det är så subtilt.
Och bara ett problem för mig.
Inte för honom.

Och även om jag inte kan ge några direkta, tydliga, exempel på när detta har hänt mig så kan jag beskriva hur liknande situationer liksom ”skruvats upp i volym” när min utsatthet inte räckt för att få honom att handla, utan han dessutom skickar signaler som jag upplever som att han lite grann vältrar sig i behaget av att ha den här kontrollen, ha den här fördelen.
Att det är njutningsfullt för honom, det här övertaget.

Precis som att ett arbete bara är svårt, hårt, kvalificerat och avancerat om en man utför det, så är ett problem bara ett problem när en man upplever det som ett.
Detta är det manliga privilegiet.
Att kunna slå bort allt som inte påverkar en med att det är irrationellt, paraniodt, och överkänsligt.

Och nu, Mhen Gööörd, jag hade ingen aning om att ALLA mina kvinnliga bekantskaper hade det på det här viset!
Nej.
Eftersom du bortrationaliserat det vi sagt om och om igen som överdrivet, överkänsligt och överdramatiserat.

Well, are you not entertained?

Peak Patriarchy

Vi måste tala om terrorismen

Den extrema islamistiska terrorismen.
Absolut.

Men jag tycker att problemet är större än så. För vad gör vi med The Bering-Breiviks of the world? Och småpojkar som beväpnar sig och hugger ner eller skjuter sina helst mörkhyade eller kvinnliga klasskamrater?

Lasermännen?

De nazistiska mordbrännarna?

Generellt verkar det viktigare att "ta i tu" med massmördare av islamistisk art (förutsatt att de inte är från Saudiarabien) än massmördare en masse.

Det verkar också vara så att terrordåd bara drabbar "de vita" i ett samhälle. Om våldet uteslutande drabbar "svartskallar" i  samma samhälle så är det inte terrorism utan tragedi/ensam galning/inte-politiskt-eller-religiöst-motiverat-i-alla-fall.-åtminstone-inte-på-samma-sätt-som-dom-där-stjutti-oskulder-i-himlen-galningarna-i-alla-fall.-äre-nte.-bara-nån-som-är-i-psykisk-obalans-ju.

Psykisk obalans verkar förövrigt också vara nåt som bara västerlänningar kan drabbas av. 

Muslimer och mörkhyade verkar inte vara tillräckligt utvecklade eller civiliserade för att denna mänskliga funktion ska finnas hos dem.

De har helt enkelt inte förmågan att förstå det idiotiska i att döda oskyldiga människor för att man är missnöjd med tillvaron utan ser det som sin heliga plikt.

Till skillnad då från vita gärningsmän som det slagit slint för. Alldeles oavsett om de uttalat sett det just som sin heliga plikt. 

Men om vi är beredda att faktiskt på riktigt prata om vad det är som skapar grogrunden för terrorism, det som alltid har varit grogrunden för terrorism, västtysk, irländsk, rysk, baskisk, islamistisk, eller vad som för tillfället är á la mode, nämligen sociala orättvisor, fattigdom, hopplöshet, en "ny" ideologisk idé, en känsla av att vara orättvist behandlad i sitt eget land, eller felfördelad på nåt sätt, kombinerat med repressiva tvångsåtgärder från omvärlden, då är jag med!

Om vi på allvar tar i tu med hur dagens islamistiska terrorism bekostas, av oljemiljarder från Saudiarabien (den IS-stat som vi inte låtsas om), då är jag med!

Om vi beaktar att många politiska befrielseorganisationer (som PLO, ANC tex) terroriststämplats av rådande regim i sin begynnelse för att sedan anses beundransvärda när befrielsen från en förtryckarregim är ett faktum och historien har facit, då är jag med.

Om vi kan enas om att rättsprincipen att alla är lika inför lagen blir satt ur spel om vi skapar lagar som bara gäller för en viss typ av människor, vilket är själva definitionen av fascism, då är jag med!

(Jag menar nämligen att det som är olagligt för en ska vara olaglig för alla. Och tvärt om.)

Om vi dessutom erkänner att de flesta terrorister är män, alldeles oavsett vilken kulturell eller ideologisk bakgrund man har, då är jag med!

Men om vi bara pratar om vilken extremt farlig grogrund islam är, då är jag inte med.

Axiom

Idag har jag stött på följande mening:
"Du är en rollfigur för oss!"

Och jag ba'

Jag fattar vad du menar, det gör jag, role model, förebild, rollfigur, men...

Det får som motsatt betydelse, dårå.

Som att "vara jätteledsen och gråta stora krokodiltårar" eller be någon att "göra mig en björntjänst".

Det är inte så lätt att förstå vad du menar.

Faktiskt.

Om man ska vara petig.

Och det är jag idag.

My favorite mansplanations

Mansplaning kristendomen för Påven. Mah absolute fave.

Mansplaining typ fysik för nybörjare bruden, fast astronaut.

Mansplaining hur många mensskydd en kvinna kan behöva per månad, enkel matte, dårå.

Mitt första möte med detta fenomen, som jag kan minnas, utspelade sig på nöjeslokal i staden där jag bor när jag var 18-19 år och en ung man i publiken, ej musiker, för mig okänd, tyckte att det var väldigt viktigt att förklara, i säkert tjugo minuter, varför en Flanger-pedal vore ett mycket bättre val för vår gitarrist än en dist-dito som han utgick i från att vi använde.

Jag minns att jag tänkte; ska jag behöva lyssna på det här?

Idag skulle jag hållit upp handen och sagt: låt mig stoppa dig där, vilket sound vår gitarrist vill ha är upp till vår gitarrist och om du har åsikter om det... (Så skiter jag i det, skulle jag tänka, men inte säga. Jag är inte HUR otrevlig som helst med människor jag inte känner. Även om de inte visar den hänsynen till mig. Lite uppfostran har jag ändå fått.)