fredag 18 januari 2013

Barnfattigdom

Journalistiken är död. Länge leve journalistiken.

Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara Janne Josefsson som slog ner den sista spiken i kistan med sitt reportage om barnfattigdomen i Sverige i veckans Uppdrag Granskning.
Men jag antar att det bara var en tidsfråga innan anekdotisk bevisföring och bias - som man ropar får man svar - skulle ta sig in från kvällspresskylan till statstlevisionens värme.

Jag vill börja med att citera Anneli Jordahl som i sin tur citerar Kurt Salomonssons roman Hungerdansen: 
”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”

Vilket i sig även stämmer med min egen erfarenhet av att ingen i Sverige någonsin erkänt sig fattig förrän i efterhand. När de inte är det längre. (<- OBS! Anekdotiskt bevis.)
Vilket i sin tur liksom försvårar letandet efter sagda fattiga barn.
De syns inte.
De erkänner aldrig.
De håller masken och tar sig igenom dagen i alla fall.
Böjer ner huvudet och står ut.
Tills de blir tillräckligt gamla för att skaffa sig ett eget, lågbetalt, jobb. Om de kan få något.
De har inga kontakter.
De vet inte hur man för sig.
Men det betyder inte att de inte finns.
Susanna Alakoski beskriver situationen bra här.

Staffan Landin visar väldigt tydligt på vad Janne Josefsson fört i bevis.
Nämligen att Rädda Barnen använt sig av en olämplig reklamkampanj 2009, som de snabbt drog tillbaka, och att Majblomman överdrivit antalet barn i behov av glasögon.

Är detta bra journalistik?
Jag är ledsen, men jag måste svara nej på den frågan.
Jag håller absolut inte med Erik Helmerson som kallar detta "viktig journalistik" i dagens DN.se
Detta är riktigt dålig journalistik som går ut på att om vi inte kan hitta några fattiga barn i Sverige som är lika fattiga som barnen i Moçambique så finns det inga fattiga barn i Sverige.
I alla fall är siffrorna gravt överdrivna.

Nej, siffrorna är inte överdrivna, reklamkampanjerna och sättet att försöka skapa uppmärksamhet kring ämnet är det. Men det är inte samma sak.

Det saknas en enhetlig definition av barnfattigdom i Sverige.
Det finns flera olika definitioner som gäller för resten av världen.

Sverige är ett rikt land.
Vad är rimligt?
Det är förstås en fråga om ideologi hur man ser på fattigdom.
Om man tycker att barn ska bära sina föräldrars bördor.
I generation efter generation.
Lo visar detta i sin rapport "Vem vinner på låga löner" som du kan ladda ner som pdf här.

Sverige är ett rikt land.
Därför är det också dyrare att leva här än i Moçambique. Får man förmoda.
Är man fattig om man lever på existensminimum?
Vad vi alltså har räknat på är den lägsta nivå en individ i Sverige idag kan antas existera på?
Överleva på?
Är man fattig då?

I så fall finns det många fattiga barn och vuxna i Sverige idag.

Jag tycker inte att det är rätt. (<- OBS! Åsikt. Ej vetenskapligt underbyggt. Personlig moral. Osv.)

För övrigt tycker jag att Uppdrag Granskning borde ta sig en titt på hur det ser ut på journalisthögskolorna nu för tiden.
Vad man egentligen får lära sig där.
Om Journalistens disciplin* och så där.




(*Verifiering)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar