Jag nämnde den som hastigast för min mamma som blir 68 år i år, att jag tyckte den var intressant eftersom de bilder som någon annans beskrivning gav upphov till var så mycket mer överensstämmande med verkligheten än personens egen beskrivning av sig själv blev.
Budskapet blir ju någonstans att vi bör vara lite snällare mot vår egen spegelbild och uppskatta det vi ser.
Men det gör mig även sorgsen.
Över hur hårt kvinnor dömer sig själva.
Och säkert män också, även om de inte fanns representerade i filmen.
Eftersom, som en av kvinnorna också säger i filmen, hur du uppfattar dig själv förstås präglar hur du förhåller dig till andra människor, hur du förväntar dig att andra ska uppfatta dig.
Hur du tror att andra människor uppfattar dig.
Om vi nu ska ge andras uppfattning om oss själva så stort värde som vi gör så vore det ju bra om vi åtminstone var på det klara med hur de faktiskt uppfattar oss.
Det finns ju en del forskning som visar på att vi gärna ger personer som vi uppfattar som attraktiva positiva egenskaper också, även om de kanske inte uppvisar dem.
Och att det är en fördel att se bra ut, överhuvudtaget.
Och att vi är överens om vilka som är snygga i större utsträckning än vi tror.
Det kan ju löna sig att betrakta sig som snyggare än vad man tror att man är om man säger så.
Utan någon alkohol med i bilden.
Min mamma, som jag skulle komma fram till, berättade om en av sina väninnor, också i 70-års åldern, som skulle utomlands med sina barnbarn framgent och kände sig nödgad att införskaffa en baddräkt som täckte bättre än vad hennes bikini, som hon brukade använda på sina utlandssemestrar, gjorde.
Eftersom hon tyckte att det tog emot rätt rejält att ligga där och pressa mellan sina snygga, fräscha, smala och släta 18-åringar till barnbarn med sin välbehållna, men snart 70-åriga, kropp.
Hennes vackra, snäppet skrynkliga, trebarnsmors, kompetenta, starka, välfungerande kropp.
Vi borde kunna bära våra erfarna kroppar med deras stridsärr med stolthet.
Vi borde kunna känna stolthet över våra mor- och farmödrar som fostrat oss alla där de ligger, pigga som mörtar och solar i Las Palmas, tycka att de är vackra och attraktiva, än. Hetingarna.
Vad fan är det för fel på oss?
Vår självuppfattning är helt snedvriden, till marknadens stora förtjusning, och allt som inte är ungt och fräscht ska täckas över och skämmas för?
Alternativet till att åldras är att dö ung och det är fan ingenting att vara stolt över.
Det vore skönt om vi, mig inklusive, kunde lyfta upp huvvet ur stenåldersrännstenen och bli lite civiliserade nångång.
Är det bara jag som blir arg över att vi är som några urtidsdjur när det kommer till mellanmänskliga relationer?
Djur som kan flyga till månen borde kunna förhålla sig till varandra utan att skapa system som bygger på om den eller den är tillräckligt snygg och ung för att para sig med och ge upphov till ny avkomma.
Kan man tycka.
Isch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar