Rättvisans förkämpe, sanningens försvarare, räddaren i nöden, den vandrande vålnaden.
Är det inte dags att vi gör upp med den här idén om den ensamme hämnaren som gör gott där samhället inte förmår?
Där det inte behövs någon rättegång eller ens rättsstat för att skipa rättvisa utan enbart en ensam mans övertygelse och handlingskraft?
Kan vi inte lämna den här romantiska, tysta, starka, hjälten bakom oss och få ett nytt ideal?
Som bygger på samarbete, kommunikation och omtanke?
Så kanske vi slipper norska tokdårar och missnöjda näthatare som blir allt mer övertygade om att ansvaret helt och hållet vilar på deras axlar om något ska förändras i samhället och att de ensamma äger sanningen om sakernas tillstånd?
Kanske är det bara jag, men min upplevelse är att vi översköljs av den här idealbilden i allt högre utsträckning.
Tv-serie efter tv-serie, film efter film med en manlig enstöring on a mission, utanför lagen men med ett hjärta av guld.
Är det här verkligen bra förebilder för våra unga män?
För att låna en frågeställning som oftast bekymrar oss när det gäller unga flickor, rosa, Britney Spears och promiskuitet annars.
Jag tycker faktiskt inte att det verkar så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar