Men det slår mig att under de 15 år som jag har befunnit mig inom den offentliga kultursektorn så har man någonstans tappat bort kunnandet om offentlighetsprincipen.
Ja, alltså inte om principen som sådan utan om de direkta konsekvenserna av den i det dagliga arbetet.
I Sverige har vi ju ansett det rätt viktigt att medborgarna ska kunna följa beslutsprocessen hela vägen, vem beslutar vart våra skattepengar ska ta vägen, hur ser besluten ut och vad blev resultatet i slutändan.
Det vill säga, vad fick vi för våra pengar? Kvalitetssäkring helt enkelt.
Detta har ju gett upphov till en rätt omfattande byråkrati, alla beslut kring alla ärenden ska gå följa från start till slut (under förutsättning att de inte omfattas av sekretessen och det är det inte så mycket som gör) också för att vi ska kunna vara säkra på att inte någon tjänsteman själv negerar politikernas politik.
Det är en viktig demokratisk process.
Våra politiker är folkvalda, vi har valt dem för att representera våra intressen, tjänstemännen är det inte.
Men, och det är här det blir intressant, tjänstemännen ska också tjäna invånarna, beställarna om du så vill, gentemot politikerna.
De ska kunna argumentera för verksamheter, hur arbetet ska skötas på respektive avdelning (om de är ansvariga för det, annars ska de föra avdelningens talan) och ha medborgarens bästa för ögonen.
Alltså i princip vara illojal mot sin arbetsgivare, vilket de som jobbade inom den offentliga sektorn då arbetet var lagstyrt och stod under statlig tillsyn (innan 1988) hade grepp om men som numera anses som ineffektivt.
Tvärt emot hur det fungerar i näringslivet alltså.
Och nej, det är inte helt effektivt när allt som görs måste igenom byråkratin innan det verkställs.
Men det är demokratiskt.
Och det finns något som heter delegation. Det innebär att politikerna förlitar sig på en eller en grupp tjänstemäns yrkeskunnande och lämnar beslutandet till dem, mot att de sedan redovisar hur pengarna använts och varför och kommer med förslag om hur verksamheten eventuellt skulle behöva förändras för att bättre möta medborgarnas behov eller politikernas intentioner.
Yrkeskunnandet är nyckeln här eftersom man inte kan begära av en politiker eller en människa för den delen, att de ska behärska en sisådär 250 yrken eller fler fullt ut.
Men när man hackar upp deras arbete i småbitar, när politikerna och ledningen får för sig att detaljstyra verksamheter man inte har kunskap om, eller kräver enkla kvalitetsindikatorer som enkla att mäta och dessutom kräver att tjänstemännen ska vara lojala mot sin arbetsgivare, ja, då har allt blivit, förvirrat.
Crap, skit, bajs. Eller om du vill kalla det New Public Management. Det är upp till dig.
Här kan du läsa om konsekvenserna för några offentliga verksamheter: JO pekar slutligen på den självgodhet och arrogans som Regeringskansliet visar inför grundlagen och Maciej Zarembas artikelserie om vårdfiaskot: Den olönsamma patienten.
Jag avslutar med att citera just Maciej Zaremba i den sista artikeln i serien; Förlåt dem, ty de visste inte vad de gjorde:
"Var det så här våra politiker ville ha det? Knappast. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg skriver att riksdagens ledamöter inte förstod vad de gjorde när de på eftermiddagen den 9 juni 1988 godkände kompletteringspropositionen 1987/88:150. De ändrade nämligen i Sveriges statsskick. Det var ingen liten sak att ersätta lagstyrning med kontrakt och statlig tillsyn med prislistor och viten. Det var emellertid vad finansminister Kjell Olof Feldt, liksom i förbigående, föreslog i bilaga 1, sidorna 73–74, punkt 6.3 ”Mål och resultatorienterad styrning”. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar