Många är långa

Lärare är underliga djur.
I flock är de direkt svårhanterliga.
Men flockar är alltid svåra att hantera, oavsett vad de består av.

I mitt arbete har jag haft tillfälle att möta stora och små grupper av lärare för att förmedla hur man kan arbeta med rörliga bilder.
Lärarfortbildning har vi kallat det.
Jag har också mött flockar av elever, arbetslösa ungdomar, kommunalpolitiker, EU-administratörer, kulturarbetare, näringsidkare och just det, filmarbetare och säkert nån till grupp som jag glömmer.

Min erfarenhet är att, av alla dessa grupper är lärare minst intresserade av att lära sig något.
Lärare vill kunna. Inte lära sig. (Som generell grupp, som individer finns det som alltid undantag.)
Det är också den grupp som koketterar mest sinsemellan (kanske med undantag för manliga näringslivspotentater men de är mer diskreta smörare, de behärskar helt enkelt den konsten bättre än lärarna) och när det kommer till genus har man svårt att se sin egen roll i hur könsstereotyper upprätthålls.
Nu är det över tio år sedan jag var ute i skolor och träffade lärare och saker och ting kan ha förändrats under tiden, och det hoppas jag verkligen, men så här ser min erfarenhet ut.
Det blev också tydligt att lärare har rätt dålig koll. På omvärlden. Och då menar jag inte rent samhällskunskapsmässigt utan, sånt där som folk känner till utan att de riktigt kan redogöra för hur de inhämtat den kunskapen.
Vad det nyaste skällsordet betyder, vad gym, tan, laundry är för något, porrfilmsestetik, de flesta verkar ha sett åtminstone snuttar av porrfilm, utom lärare, och kanske kvinnliga politiker, sms-slang, vad en biebliver är, att lolcats fortfarande är roliga fastän man inte vill erkänna det och att Sheldon kommer att ta allt du säger bokstavligt.
Alltså sådant som de flesta som inte är lärare, eller Sheldon, skulle uppfatta som påtagligt vardagligt.
En uppfattning om aktuell populärkultur om man så vill.


När jag tänker tillbaka på min egen skolgång, och kanske framförallt åren i grundskolan, så framstår en del aktiviteter, på lärarens initiativ, som, ja, helt sinnessjuka.
Jag har haft lärare som fått oss att lära oss Jantelagen utantill, för att det kan vara bra att tänka på ibland, att allt som du kan göra kan någon annan göra bättre. (WTF?)
Lärare, manlig, som ryckt upp dörren till duschrummet, på högstadiet, för att kontrollera att alla duschade ordentligt efter gymnastiken.  Eh, har du träffat en fjortonårig tjej?
Lärare som valde ut en person i klassen som hen förhörde på läxan, varje gång, förstås en elev som inte hörde till de starkaste studenterna i klassen och som hade, ska vi säga, viss ångest inför alla lektioner med den läraren.
Och som ändå fortsätter att plåga samma elev även efter hela klassen har protesterat och ifrågasatt lärarens undervisningsmetod och tyckt att den är fel, obehaglig och kränkande med förklaringen: Jag tycker det ger en väldigt bra uppfattning om hur klassen har förstått vad vi har pratat om på mina lektioner. Eh, nej. Det ger en väldigt bra uppfattning om hur den eleven har förstått undervisningen.
Lärare som ljuger och fortsätter ljuga sedan de ställts inför förkrossande bevisning som smular sönder deras lögn. (Ja, det är mänskligt att inte vilja erkänna att man tagit fel, men.)
Och det här greppet som Tunaskolan tagit med mobbing upphöjt till elevdemokrati, det har jag också varit med om, även om jag inte varit part i målet som Astrid.

Och demokratibegreppet är inte helt lätt att förstå sig på, det är det många som har svårt med.
Men just lärare borde kunna förklara demokrati, med alla dess intrikata komplikationer och paradoxer som ett rinnande vatten.
Demokrati handlar inte bara om majoritetens röst, utan även om minoritetens rätt att existera på samma villkor.
En majoritet kan, om det vill sig illa och känslor är inblandade, lätt förvandlas till just, en mobb.
Något som de flesta vuxna vet är en absolut livsfarlig situation som på en sekund kan spåra ur och urarta totalt och inte sällan leda till våldsamheter.
En majoritet fattar inte heller automatiskt välgrundade beslut, i synnerhet inte om, valalternativen är dåligt underbyggda, det är därför vi går omvägen genom representativ demokrati när det gäller tex vilka lagar som ska stiftas och till vilken förtjänst.
För att de som tar de besluten bör vara väl inlästa på ämnet, ha undersökt konsekvensen av eventuella beslut och sedan välja det bästa alternativet. Och inte bara välja det som känns rätt just då.

Och tvärtom. En samlad lärarkår inklusive rektor och syokonsulent som låtit skolans elever rösta om vilken utsmyckning som skall pryda den gemensamma matsalen.
Och sen struntat i det och beställt ett nytt konstverk från kommunens upphandlingsenhet. Såklart. Eftersom det är den tågordningen som råder i offentlig verksamhet.

Jag måste säga att jag har erfarit en hel del aningslöshet från skolans personal. Och det har inte skänkt mig tilltro till deras kompetens.

Men jag har också haft lärare som har gjort mig intresserad, utmanat mig, gett mig stöd och en knuff när jag har behövt det, sett mig som individ och fått mig att tro på mig själv.

De lärare som har varit bra, har alla haft gemensamt att de kommit på att de ska bli lärare förhållandevis sent i livet och hunnit med att jobba med annat ett bra tag innan och inte nödvändigtvis haft det lätt för sig i skolan.
De lärare som varit dåliga, har alla velat bli lärare sedan tidig ålder, trivts i skolan och aldrig lämnat skolvärlden utan gått direkt från gymnasiet till lärarutbildningen och sedan in i skolan igen som lärare denna gång.
I mitt liv är det sambandet tydligt.
Och ja, jag har frågat i stort sett alla lärare jag någonsin haft om när de bestämde sig för att bli lärare och hur de uppfattade sin egen skolgång.

Jag undrar om det inte vore värt att slänga in en sådär femtio timmars terapi också innan man släpper ut de nybakade lärarna i världen.
Så att man har fått lov att begrunda sin egen bevekelsegrund och personliga behov innan man ger sig på att forma unga sinnen.
Och kanske lite lektioner i scenkonstframställning, så man lär sig att hantera en publik.

Till syvende och sist tror jag också att det faktiskt är ett arbetsmiljöproblem att lärarna till så stor del spenderar sin tid med barn och ungdomar och så få andra vuxna.
För, som Elin i Fucking Åmål * så fint formulerade det, man blir ju som man umgås.





*Fucking Åmål är också en film som många lärare hade svårt att hantera när jag använde den i undervisningen. Framförallt hade de svårt för Agnes pappa i filmen. Många tyckte han var sååå mesig och sååå omanlig och blev oerhört provocerade av hans sätt, som är rätt mjukt och känsligt och lyhört i sin relation till dottern. Själva homosexualiteten var också problematisk för många. "Man vill ju inte uppmuntra till homosexualitet, inte för att det är nåt fel med det, men", var en vanligt förekommande replik vilket fick mig att tro att de inte riktigt hade klart för sig själva hur de såg på homosexualitet överhuvudtaget. Men man ska också minnas att det fanns ett samhälle före Fucking Åmål och ett efter. Fucking Åmål normaliserade homosexualitet, främst lesbisk kärlek då, och gjorde det ok, på ett sätt som idag är svårt att förstå.