Tuvor rycks upp med rötterna och blickar riktas mot hålet som tidigare känt sig rätt trygg där under, väletablerad och konstant.
Sann liksom.
Självklar.
Extra svårt blir det när ifrågasättandet handlar om artistiska uttryck.
Jag kan inte tänka mig något värre än en kulturpolitik som ska vara korrekt, nyttig, fostrande och tillväxtgenererande.
Min starka, och djupt personliga, åsikt är den att kultur ska utmana oss, provocera oss, få oss att tänka och, viktigast av allt, vara en, av den utförande konstnären, subjektiv tolkning av vad det nu är just den konstnären ser.
Och förmedlar.
Men, och det finns ett jättestort men här, det blir ett problem med det när samma världsbild perpetueras gång på gång på gång.
Till och med som en subjektiv tolkning.
Den, där världen beskrivs som en jättestor korvfest, med småkorvar som vill bli bratwursts eller tror sig vara falukorv rent av och deras kamp beskrivs med stor detaljrikedom om och om igen.
(Om du har svårt med liknelser står alltså korv för snopp/män/pojkar.)
Nu ser ju världen inte ut så.
Den består inte av 9 män och 1 kvinna som lillkorven får som belöning efter utfört uppdrag.
Vilket en lätt kan tro, i synnerhet när det gäller populärkultur, men där har det faktiskt börjat hända saker, just för att en stor grupp människor har ifrågasatt hur vi gör saker.
Och även konstnärers subjektiva tolkning bör kunna ifrågasättas och funderas över.
I synnerhet om konstnärerna själva inte klarar av att göra den analysen.
Jag anser att konstnär är ett av våra viktigaste och mest krävande yrken.
Tillsammans med journalismen.
Världen är inte heller en plats som befolkas av vildar och där vita amerikaner, eller européer, måste styra upp och civilisera vildarna.
Alternativt rädda en viss sorts vildars särart/ursprunglighet/livsmiljö mot andra, oförstående och obildade vildar.
Don't be a gringo fantasy.
Jag har en teori om kulturell appropriering.
Och nu blir det svårt, komplicerat och komplext, eftersom vi är människor.
Födda med empati och inlevelseförmåga.
Om du säger mig att jag kan omöjligt förstå hur det är att vara mörkhyad i Sverige idag och ständigt mötas av misstro och diskriminering så säger jag att, det är säkert så.
Men, jag kan med ett minimum av fantasi använda mina egna erfarenheter av att bli osynliggjord för att jag är kvinna, multiplicera det med tusen och få en idé om hur du har det.
Hur tröttsamt det är.
Eftersom jag är människa och besitter just den förmågan.
Om du säger mig att jag kan omöjligt förstå jojkens djupa betydelse för Sápmi, så håller jag med dig, men jag kan ändå se värdet med att införliva den med andra artistiska uttryck så den får större spridning.
När blir det kulturell appropriering och när blir det kulturspridning?
Min teori är att det är svårt att särskilja dem.
För till och med när det är dina kulturella uttryck som i ren okunskap används som exotifierande inslag så sprids de.
Vissa kanske aldrig förstår var de kommer ifrån eller betydelsen av dem, men...
Någon kanske helt tolkar om dina uttryck och gör dem till sina.
Som Elvis.
Som tar till sig traditionellt vita uttryck med bravur.
Jag förstår frustrationen när en minoritet helt plötsligt får sina kulturuttryck kidnappade, omtolkade och masskonsumerade utan att minsta intresse ägnas åt minoritetens existens och förhållanden.
Men vi får inte alltid välja hur andra människor tar till sig saker.
Det är liksom det som är tjusningen.
Kulturell appropriering. Det är på sätt och vis det som är mångkultur.
Den där smältdegeln som ger så mycket bra effekter.
Tillväxt och så.
Eller Nightwish.*
*OBS! Ironi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar