Jag kan inte låta bli

Att fundera på hur en del människors ovilja, eller kanske är det olust, inför flyktingsituationen är konstruerad.
Jag får intrycket att det mest handlar om en irritation, nästan, över att bli störd i sitt vardagspussel.
Att om bara inte flyktingarna kom hit så skulle man kunna fortsätta leta efter den perfekt rostade kaffebönan, bråka om ordet hen, tycka det är förjävligt att ungarna inte får sjunga pepparkakegubben på dagis och klaga på bostadsbristen och välfärdens förfall men inte vilja höja skatten och betala för att återställa den.
Att inte få göra det, ifred.
Att dom bara har mage att komma hit med sin verklighet och knacka på och ha det eländigt när jag fan har betalat skatt i hela mitt liv för att få sköta mitt enligt mitt eget huvud.
Som om det är därför vi betalar skatt, för att slippa bry oss, slippa veta, låta nån annan ta hand om det där.
Och visst, det kanske funkade så när socialdemokratin skötte vårt samvete åt oss, men de senaste 20 åren har vi ju ägnat oss åt att fokusera på hur kollektivet ska underlätta individens frihet, individens ansvar, individens möjligheter och helt struntat i att fundera på vad individens roll har för betydelse för kollektivet.

Källa: Aftonbladet

Eller för den delen om vi ska ha nåt kollektiv överhuvudtaget.
Vilket vi liksom måste vare sig vi vill eller inte.
Faktiskt.
Alternativet är att dräpa alla andra utom dig själv eller din familj och mja, är det verkligen en så bra idé, alltså?
Kanske bara är jag, men det är lite Hitlervarning på det, tycker jag.
Och direkt otrivsamt för alla.
Och, inaveln...
Brr.

Simon Anholt tror, och jag är benägen att hålla med honom, att vi måste hitta stora, globala, gemensamma lösningar på vara små, enskilda och nationella problem.
Så länge vi fokuserar på vi och vårt i stället för oss och allas så kommer vi att trampa runt i samma hjulspår och orättvisorna fördjupas.
Människor har ställt till det, människor kan lösa det.
Det krävs bara vilja.
Tiden när vi kunde säga, inte mitt problem, lös det ni, det är er det angår, är förbi.









Det man vill, eller i alla fall det man tror man vill, är att någon ska kliva fram och peka med hela handen och säga:
"Ok, nu gör vi så här, flyktingar hitåt, bussar ditåt. Pengar till skola, vård och omsorg, bättre för alla, utan skattehöjningar, och vi ska bygga en miljon bostäder som de som behöver dem mest har råd att bo i, sätt igång."

Någon som tar ansvar och visar en väg ut.
Jag är inte alls säker på att det är det vi borde göra.
Kanske ska vi vara oändligt tacksamma för att vi har en statsminister som inte tar tillfället i akt att stärka sitt personliga varumärke utan är ganska osynlig.
Kanske behövs det för att kunna få till stånd breda lösningar både nationellt och internationellt?
Jag vet inte.
Jag vet bara att djupa brösttoner gör sig bäst på operasångare och diktatorer.
Inte i kompromisser och gemensamma lösningar.
Kan vi enas om det?

Om vi inte kan det, måste vi börja om och hitta en lösning som alla är smått missnöjda med men ändå kan leva med.
Det duger inte att jamsa med och säga "Jaja, gör som ni vill" och sen gå hem och motarbeta beslutet i allt man företar sig, eller åka ner till Grekland och dela ut lögnaktiga flygblad på eget bevåg för att man har storhetsvansinne och tror sig bli herre på täppan genom magiskt tänkande.
Då beter man sig som en liten pissmyra som lider av passivt aggressivt beteendemönster.
Och/eller av grandios självbild.
(You can google it.)

"Jag har nog med mitt."
ALLA har nog med sitt.
Det får vara nog med det nu.
Väx upp.